DORO PESCH är en utav de få kvinnliga rockstjärnor vars karriär snart har uppnåt hela trettio år på nacken. Nu är hon aktuell med sitt nya alster “Raise Your Fist”, ett album som tagit två och ett halvt år att fullborda.
Rocknytts Sven Mörén träffade henne i Stockholm för en intervju som även skulle komma att handla om hur mycket man är villig att offra för en karriär inom metal-scenen och vad som är nyckeln till nämnda artists framgångar.
Jag har lyssnat på den nya plattan och den känns lite råare i tonen än vad vi är vana att höra från dig. Rätta mig om jag har fel!
Doro: Det stämmer alldeles! Jag har haft äran att få arbeta med två fantastiska killar när det gäller mixen i JAKOB HANSEN och ANDREAS BRÛN, där Jakob ligger bakom de tre lite tyngre låtarna ”Raise Your Fist”, Revange och Rock Until Death” vilket jag kände blev till ett klockrent val. Sedan har Andreas stått för resterande låtar på plattan, och det märks att han varit med på merparten utav inspelningen då han har ett förflutet i SISTERS OF MERCY där han spelade gitarr, och där av skivans lite mer råa och mörka framtoning.
Vad jag har förstått så har inspelningen skett så inte bara på ett ställe, utan arbetsfältet har varit ganska vitt och brett?
Doro: Exakt! Själva inspelningen genomfördes i New York och Hamburg med undantag för Lemmy Kilmisters sångpålägg som genomfördes i Los Angeles. När vi pratar mixen så arbetade vi med denna i Hamburg och Danmark.
Det är inte första gången som du väljer att spela in en platta på inte bara ett ställe!
Doro: Det stämmer alldeles! Jag älskar att vara på resande fot då jag lätt blir rastlös om jag arbetar på en alltför komprimerad plattform. Sedan går jag mycket på låtens atmosfär när det gäller val utav inspelningsplats.
Ett praktexempel är min hyllning till Ronnie James Dio i låten ”Hero”. Där kände jag att det var oerhört viktigt att jag fick jobba med en person som emotionellt kändes rätt för en sådan känsloladdad process. Därför blev Rudi det självklara valet då vi arbetade tillsammans när jag medverkade på tribute-plattan till Dio med låten ”Egypt” vilket blev oerhört lyckat.
Sedan kändes det än mer roligt att få arbeta med Rudi under lite mer speciella former då det var han som producerade mina två första demo-tejper som gjordes 1982. Men rent generellt så anser jag det som ett äventyr att göra en platta vilket gör att jag får ett enormt starkt behov av att ständigt vara i rörelse för att bli fullskaligt inspirerad.
På tal om Dio så stod du honom väldigt nära om jag har fattat det hela rätt?
Doro: Absolut! Sedan WARLOCK 1987 öppnade för honom under en USA-turné så har vi alltid haft en god relation till varandra. Jag minns den turnén som om den var igår. Jag kunde ingen engelska och allt var så nytt för mig. Men trots mina då bristande språkkunskaper så visade han sitt goda hjärta och agerade som om vi varit vänner under många år.
Hans givmildhet och godhjärtade personlighet uppblandat med hans genuina musikalitet blev till det huvudsakliga bakom hans fantastiska stämma, och hans plats är och kommer att förbli omöjlig att fylla då ingenting är sig likt inom metal-scenen sedan han lämnade oss, och två veckor efter hans död det var då jag skrev låten ”Hero” som finns med på den nya plattan.
Hur lång tid har det tagit att fullborda det nya alstret?
Doro: Det har tagit oss två och ett halvt år att fullborda plattan. Vi släppte förra plattan ”Fear No Evil” 2009 för att sedan åka ut på turné för att under denna filma för en DVD som heter ”25Yaers Of Rock” och direkt när turnén var över så började jag skriva låtar till det nya alstret.
Om vi går in på din nya video till singeln ”Raise Your Fist In The Air” så doftar det gammal hederligt åttiotal utöver det hela. Var detta ett medvetet val inför inspelingen utav nämnda video?
Doro: Absolut! Jag ville verkligen göra en låt i sann åttiotalsanda där jag beskriver alla metalfans som en enda stark enhet. Det är detta som är det fantastiska med hårdrocken rent generellt, att vi alla är som en enda stor gemenskap där vi träffas och lyfter våra händer upp i luften och visar vår vördnad för den sanna metalgenren.
Vi filmade allt hemma i New York på det mest obskyra slumområden man kan tänka sig (skrattar). Vi kunde komma till en gata som i stort sett var tom på folk men som bara efter några minuters vistelse fick de mest obskyra personer jag någonsin stött på att komma fram ifrån det tomma intet för att fråga vad i helsike vi gjorde på deras territorium. När de sedan såg all kamera och ljudutrustning så undrade de självklart vad vi skulle ha för oss. När vi förklarade att vi höll på att spela in en musikvideo så blev de alldeles uppspelta och ville mer än gärna medverka i videon.
På ett annat ställe så kryllade det med uteliggare varav en herre på 78 år kom fram och undrade vad om stod på. När vi berättade om att vi spelade in nämnda video så nästan skrek han ut av lycka att han älskade musik och då framför allt Jazz. Jag påpekade för honom att detta var ämnat för en rockvideo vilket inte bekom honom alls, så vi fick med den vältalige herren och många utav de andra uteliggarna i videon, så slutresultatet blev över förväntan.
{youtube}OCOGy0CvR9Y{/youtube}
New York är en mycket speciell stad att filma i med alla dess kulturer och vrår. Du flyttade dit 1987 inför inspelningen utav den fjärde och sista WARLOCK-plattan ”Triumph And Agony”. För många rockband och artister överlag så var Los Angeles det självklara valet då rockscenen verkligen exploderade i nämnda stad under åttiotalet.
Vad blev din huvudsakliga anledning till att du valde New York?
Doro: Mycket beror på att jag är uppvuxen i en tysk industristad där min far körde lastbil till yrket. Vi bodde i ett område där nästan samtliga jobbade inom industrin och jag kunde beskåda alla dessa fabriker från vårt köksfönster. Men jag trivdes bra i den typen utav miljö, och detta mycket tack vare min goda uppväxt som min familj gav mig.
Los Angeles för mig är någonting som är alldeles för perfekt. Det är oerhört vackert på många platser men samtidigt väldigt plastigt. New York är mer en kontrasternas stad men som ändå har en gemensam nämnare oavsett om du befinner dig mitt på Manhattan eller ute i den mörkaste slummen, och det är ”Ruffigheten”. Hela staden med dess olika kulturer förenas på något förunderligt sätt vilket gör att man verkligen kan vara sig själv till dess yttersta gräns.
Det råder ett ordnat kaos över hela staden där uteliggare och så kallade vanliga vardagsmänniskor har någonting gemensamt. Vad det är kan jag inte säga i klarspråk, men jag tycker att min senaste video som vi pratade om verkligen säger sitt med dess tydliga bildspråk. Man kan säga att nämnda video även är en hyllning till New York.
Vad tycker du personligen är den största skillnaden gentemot förra plattan och den nya?
Doro: Det är väldigt svårt att säga. Jag gillar verkligen alla mina soloalbum då jag tycker att samtliga album innehåller starka låtar. Men visst betyder denna platta oerhört mycket för mig och jag hoppas verkligen att mina fans kommer att gilla vad de hör då jag verkligen har gett mitt yttersta för att det ska bli så bra som möjligt vilket jag gör inför varje platta. Men jag tror att den nya skivan kommer att falla alla mina fans i smaken då det finns utrymme för mycket head-banging vilket är mitt signum.
Sedan är jag oerhört stolt över att få ha med Lemmy Kilmister på en låt ”It Still Hurt”. Han är en sådan fantastisk människa fylld med värme och kärlek och vi hade en så underbar inspelningssession tillsammans för några veckor sedan nere i Los Angeles. Sedan så fick jag äran att få med Gus G (Ozzy Osborne) på en låt ”Grab The Bull (Last Man Standing)” vilket jag är oerhört tacksam för.
På åttiotalet när du slog igenom så var det inte många kvinnliga hårdrockartister som nådde den kommersiella framgång som du själv har gjort. Visserligen hade vi Joan Jett och Lita Ford, fast dessa kom redan under sjuttiotalet. Sedan hade vi Lee Aron och Wendy O Williams som fick en kort framgångsera på ett par år, annars så var det ganska tunnsått på den biten.
Vad tror du personligen är den huvudsakliga nyckeln till att du lyckats att nå denna framgång?
Doro: Jag har faktiskt inget bra svar på detta. Jag tror inte att det spelar så stor roll varken då eller nu om man är kvinna eller man i musikbranschen, då jag anser att det oavsett vilket är oerhört tufft att vara musiker, speciellt idag när du knappt säljer några plattor. Men om jag ska ge dig ett rättmätigt svar på din fråga så har jag varit enormt lyckligt lottad att få träffa rätt människor som inte har varit ute efter att utnyttja någonting till sin fördel, utan de har som jag vigt sitt liv till att vara en del utav den etablerade musikbranschen.
Sedan hade jag en oerhörd tur som alldeles i början på min karriär fick äran att jobba med folk som inhyste de rätta kontakterna. På vår första turné fick vi öppna för JUDAS PRIEST för att sedan åka till USA och öppna för DIO vilka jag omgående fick en öppen hjärtlig kontakt med. Så redan på ett tidigt stadium kände jag mig oerhört trygg gentemot branschen i sig vilket tyvärr är allt för få förunnat.
Sedan var jag redan från början oerhört bestämd och målmedveten, att jag skulle bli rockstjärna för resten utav mitt liv och därav att jag är och kommer att förbli ogift och barnlös då jag har vigt mitt liv åt min musik och mina fans.
Men har du aldrig känt en saknad till efter en familj att komma hem till?
Doro: Visst har jag haft stunder där jag tänkt till, och då speciellt om man har träffat släktingar som har barn eller dylikt. Men när ens känslospektra befinner sig som starkast på nämnda plan så kommer jag alltid till en slutlig insikt, att jag inte skulle känna mig till freds med att nästan jämt och ständigt vara borta från min familj då jag själv vet att jag aldrig skulle kunna ge upp min karriär.
Många kanske tänker att man skulle kunna dra ner lite på farten gentemot sin karriär, men då skulle det vara en omöjlighet att försörja sig, speciellt idag när det är än mer tuffare att klara sig därute. Så att bilda familj är för mig någonting som jag uteslutit enda sedan jag bestämde mig för att bli rockstjärna.
Men alla har vi våra emotionella dalgångar där man känner behov utav att få luta sig mot någon som alltid finns där för att i dessa stunder få ventilera.
Doro: Men i dessa stunder så har jag vänner som alltid finns där, som mitt band och även vänner utanför musiklivet. Men oftast när jag hamnar i en sådan situation så tänker jag på alla trogna fans som följt mig genom hela min karriär. Detta stärker mig något så enormt om jag få en svår stund rent emotionellt i min vardag.
Jag ser så många band och artister som kom fram under samma tidsepok som jag själv gjorde, men som när GRUNGEN slog igenom tappade i stort sett allt. Men mina fans höll sig kvar och gör det fortfarande vilket stärker mig något oerhört i en svår stund. Som sagt! Bandet och fansen är de som blir till min stora familj.
Blev GRUNGEN den huvudsakliga anledningen till att din andra soloplatta ”Doro” blev det sista släppet i USA på hela tio år?
Doro: Inte bara den huvudsakliga, utan även den enda orsaken till att det blev så. Jag kommer ihåg så väl när vi hade färdigställt ”True At Heart” (1991). Jag var så upprymd över hur slutresultatet blev, och jag kände att många utav låtarna hade en stark potential till att bli en hit-singel. Kommer så väl ihåg hur jag nästa svävade ovanför marken när jag promenerade upp till skivbolaget för att presentera mitt arbete.
Jag stegar in på kontoret med himlande ögon och säger, ”Varsågod! Här har ni mitt nya mästerverk” (Skrattar). Vilket resulterar i att de ställer frågan, ”Innehåller plattan GRUNGE?” Jag svarade, ”Nej! Plattan är inspelad i Nashville vilket jag personligen tycker talar sitt tydliga språk när de gäller vilka inspirationskällor som inhyser soundet”, vilket skapade deras motfråga, ”Men innehåller plattan åtminstone lite GRUNGE?” och jag svarade, ”Nej! Jag gillar inte GRUNGE!” Då ansågs det hela omöjligt att överhuvudtaget släppa.
Så det blev tio långa år innan nästa platta skulle se dagens ljus i USA vilket skulle bli ”Call Of The Wild” (2000). Vi var mitt uppe i inspelningen utav plattan då jag fick ett samtal som innehöll en inbjudan till release-partyt för den då nya skivan med DIO som heter ”Magica” (2000). Jag tackade ja och begav mig dit.
När jag så anlände till festen så dröjde det inte länge förrän DIO kom fram med öppen famn för att krama om mig. Han sade att han hade tagit del utav min coverversion utav ”Egypt” och hade blivit helt överväldigad när han fått höra den så han bad discjockeyn på partyt att spela min version av låten vilket jag såg som en stor ära. När de sedan började spela ”Magica” i högtalarna och jag stod där och beskådade alla gäster som var närvarande så fick jag en sådan stark känsla inombords som sade, ”Att nu är det dags för din comeback efter tio års frånvaro på amerikansk mark”.
Det gick ett par veckor och vi färdigställde det nya albumet då jag fick ett samtal från en utav de största radiostationerna i landet som ville göra en intervju med mig inför den kommande releasen. Under den intervjun togs 1987 års turné med DIO upp som jag pratade mycket varmt om. Efter ett ganska djupgående samtal i ämnet så fick jag frågan om jag skulle kunna tänka mig att göra en ny turné med DIO, vilket jag självklart jag svarade ja på. Det gick ytterligare några veckor då telefonen ringde, och det visade sig att det var managern till DIO som undrade om jag ville köra en USA-rutt tillsammans med honom. Där slog min påtagliga känsla in, att hårdrocken var tillbaka i USA, och mycket riktigt så blev ”Call Of The Wild” mitt första album på tio år att släppas i där.
Genom åren har du gjort många covers! På din andra soloplatta ”DORO” som kom 1990 så gjorde du en cover på en ELECTRIC PRUNES låt som heter ”I Had To Much To Dream”. Är detta musik som du växte upp med då det är ett ganska ovanligt val när det gäller både låt och band?
Doro: Nej! Det var ”Gene Simmons” som även producerade nämnda platta som tipsade mig om den låten då jag inte kände till den innan. Ärligt talat så hade jag knappt hört talas om nämnda band innan. Men Gene lyckades övertala mig om att den skulle passa perfekt rent soundmässigt gentemot platans övriga material, och han fick rätt då jag är väldigt nöjd med slutresultatet.
Personligen så tycker jag att det är ett riktigt bra alster där ni vågade ta ut svängarna!
Doro: Håller med dig fullständigt. Gene var fullkomligt bedårande att arbeta med då han var motiverad till tusen. Han fick mig verkligen att prova på nya idéer som jag förmodligen aldrig tagit mig för att prova om det inta hade varit för Gene. Men jag minns att jag var oerhört nervös då KISS var mina absolut största barndomsidoler, och att jag fick arbeta med honom ser jag som en stor ära än idag. Lite extra roligt känns det idag att han hade ”Tommy Thayer” som med-producent då även han idag är medlem i KISS.
Han skrev även ett par låtar som kom på plattan om jag inte minns helt fel?
Doro: Helt korrekt! Måste även få tillägga att jag aldrig varit så skakis i hela mitt liv som när jag klev in i studion för att möta Gene för första gången (Skrattar).
Nämnda alster blev startskottet på en lång musikalisk resa där du skulle komma att utforska många olika stilar. Min personliga favorit utav alla dina släpp är uppföljaren till ”Doro” ”True At Heart”! Den är oerhört själfull rent instrumentalt och jag tycker personligen att du gör din bästa sånginsats någon sin på detta album!
Doro: Jag blir så glad att du nämner detta album då den innehåller många säregna kvalitéer.
Jag vill lyfta fram din sånginsats lite extra då jag tycket att du använder din röst mer som ett instrument då melodierna snyggt vandrar från oerhört kraftfulla partier till det lite mer sköra. Vad tycker du själv om din insats och plattan som helhet?
Doro: Jag älskar ”True At Heart” för dess balansgång mellan det själfulla och dess sköra vemod. Även texterna är det bästa jag någonsin skrivit. Det blev även mitt första album där jag fick äran att arbeta med ”Gary Scruggs”.
Ett samarbete som blev rätt långvarigt!
Doro: Vi skulle komma att jobba på ett knippe album tillsammans då han var och fortfarande är min absoluta favorit bland alla låtskrivare jag jobbat med under alla år. På ”True At Heart” fick Gary mig att gå lite mot strömmen. Det var många som rynkade på näsan när jag presenterade konceptet inför arbetet på nämnda platta., där Gary fick mig att våga skriva enbart om mig själv och mina nära och kära som jag har och haft runt omkring mig. Alla mina favoritlåtar på plattan som ”The Fortuneteller” och ”Even Angels Cry” har Gary varit med och skrivit.
Min personliga favorit är ”Fall From Me Again”!
Doro: Som även han skrev! Tyvärr så gick han bort för några år sedan vilket var oerhört tragiskt då jag är övertygad om att vi på något sätt skulle kommit att samarbeta igen då han inte bara var en fulländad låtskrivare utan även en väldigt duktig basist som jag fick äran att turnera med ett par gånger.
Sedan gick du återigen in i en tyngre era, dock inte renodlad Heavy Metal, utan mer åt en mörkare och industriell framtoning i plattan ”Love Me In Black” som även är ditt mest utforskande album rent musikaliskt!
Doro: Exakt! Jag hade precis gått skilda vägar med POLYGRAM/VERTIGO och kände att det var dags att göra någonting helt annorlunda och icke kommersiellt. Det blev till något oerhört inspirerande att få göra nämnda platta då industrirock var någonting helt främmande för mig att arbeta med.
På något sätt blir industrirock inte någonting där man ser på låtarna rent individuellt då det mer handlar om ett helhetsintryck där det atmosfäriska bär fram det hela vilket jag även känner på detta album.
Doro: Det är mer som ett stort konstverk med all dess maskinella framtoning. Inspelningen utav ”Love Me In Black” är nog det mest krävande jag gjort där ”Jimmy Harry” blev den huvudsakliga länken till att resultatet blev oerhört lyckat. Att arbeta med industriell musik är som att bygga slott med tändstickor då allt från sampling, trummaskiner blandat med det musikaliskt grundläggande blir till ett mastodontprojekt när det gäller att få fram den rätta dynamiken.
Slutligen! Nu släpper ni den nya plattan! Vad händer därefter?
Doro: Vi är mitt uppe i att förbereda en kommande turné som kommer att börja till sjöss på ”70 000 tons of Metal” för att sedan genomföra en USA-turné under Januari och Februari och därefter i Mars månad komma till Europa för en turné där jag ser fram emot att åter få komma till Sverige spela. Sedan så kommer vi att slutföra filmprojektet jag är med i där jag agerar som skådespelerska. Det är en Si-Fi film som är en tysk produktion där det kommer mer detaljerad information inom en snar framtid.
Tack så mycket Doro för pratstunden och vi ser fram emot att åter få sig dig här i Sverige under 2013.
Doro: Nöjet är helt på min sida!
