Entombed A.D. – Om att jobba som fan, den kommande tredje plattan och vördnaden för Arnold och Maiden

EntombedFoto: Niklas Webjörn

Jag möter upp Entombed AD’s livegitarrist och presskontakt Guilherme Miranda vid merchen inne på Sticky Fingers. Jag är lite tidigare än avtalat, men det är inga som helst problem. Jag får ett armband som ger mig fritt tillträde backstage, som i själva verket befinner sig några våningar upp.

Inne i den lilla hissen berättar Guilherme om bandets intensiva turnéschema. Det är mycket jobb – men som vanligt in i helve kul, sammanfattar han och skrattar. Med sig på turnén har de Puteraeon och Frantic Amber. Ett dynamitpaket med andra ord.

Inne i ett rum som rymmer ett bord fullt av chipsskålar och godis, en kyl full av öl och sprit, några väl insatta soffor och fåtöljer sitter LG Petrov och dricker en öl. På soffan bredvid ligger bandets gitarrist Nico Elgstrand och halvsover med en laptop bredvid sig. De berättar att gårdagen var hård. De befann sig i Oslo där LG fick ett utbrott och kastade ölflaskor omkring sig, det handlade tydligen om ett försvunnet pass – något som LG inte minns ett skvatt av.



Det kan knappast ha undgått någon att det varit turbulent i Entombedlägret de senaste åren. Men jag tar det igen, den korta versionen: Det finns två Entombed. Efter stridigheter och diskussioner om rättigheter till bandnamnet delades Entombed i två läger. Sedan 2014 har LG & co. bildat sin egen version med tillägget AD, där bandet förutom Nico och livegitarristen Guilherme består av Victor Brandt på bas och Olle Dahlstedt på trummor. De har släppt studioalbumen Back to the Front, och nu senast Dead Dawn. Under tiden har de i stort sett spelat gig konstant.

Den andra konstellationen av Entombed har behållit bandnamnet, men har ännu inte släppt någon platta. De tycks dock ha grejer på gång: Uffe Cederlund, Nicke Andersson och Alex Hellid ska tillsammans med Morbus Chron-medlemmarna Robert Andersson (sång) och Edvin Aftonfalk (bas) spela som Entombed på Close-Up-båten den 27 -28 oktober tillsammans med bland andra Merciless, Grave och Unleashed. Därefter följer ett vanligt gig i Malmö, och sedan blir det även ett Clandestine-projekt med Malmö Symfoniorkester, fast med Orvar Säfström på sång. Det här är naturligtvis ett ämne jag inte kan undvika ikväll.

Jag får en öl ur kylen och vi sitter och snackar ett tag, och just när jag säger att vi ska dra igång intervjun garvar LG och säger att han troddde att vårt snack var själva intervjun. Grabbarna är på ett strålande humör, bakfyllan till trots. Det märks att de är taggade inför kvällens gig. ”Sist ni var här började det brinna på scen”, säger jag, ”Vad var det som hände egentligen?”

”Det var tydligen något elfel.”, säger LG. ”Det är sånt som händer oss hela tiden.”

Något som återkommer i diskussionerna under kvällen är Iron Maiden och filmen Conan, vi snackar givetvis om orginalfilmen med Arnold Schwarzenegger. Vi diskuterar naturligtvis det oundvikliga ämnet ”Det andra Entombed”, det hårda turnerandet och festandet, samt den kommande tredje plattan. Under tiden springer LG och Nico ideligen till fönstret och röker för att inte brandlarmet ska gå igång.

 

Entombed A.D. Har haft en väldig intensitet i arbetstakten den senaste tiden – det har gått väldigt kort tid mellan Back to the Front och Dead Dawn, men det var jävligt långt mellan Serpent Saints – då bandet fortfarande hette Entombed – och Back to the Front. Vad hände? Jag vet att det hände mycket, men om vi tar det hela kortfattat?

Nico: Det hände mycket, det blev omrumsteringar i manskapet. Vi gjorde oss av med lite dödvikt och så tog det fart igen. Det blev avsevärt mer fokuserat. Det kan man säga kortfattat.

Ni siktar inte direkt på att bli en nostalgiakt som enbart spelar låtar från tex Wolverine Blues, eller Left Hand Path. Hade det ens funkat?

Nico: Nej men precis. Speciellt för mig då, som inte har ett skit med de där plattorna att göra, jag var ju inte ens var med när de spelades in. Jag tycker det är skitbra skivor, och jag älskar att spela låtarna. Det var ju också så att största delen av manskapet var nytt när vi började jobba ihop. Jag tycker alla band borde gå den vägen… Bara för att publiken bara vill höra Ace of Spades så måste man ju inte ge efter och bara köra den. Man måste bara gå framåt. För ens egen skull om inte annat. Så att man inte sitter där och försöker casha in på nåt skit man gjorde på fyllan för tjugo år sedan. Då gräver man nog sin egen grav ganska fort. Framför allt är det jävligt tråkigt.

Som Iron Maiden ungefär då? De går ju sin egen väg, det är ju inte alla som gillar det i och för sig, men de står inte still och bara kör gamla grejer.

Nico: Precis! Det är det viktigaste. Om publiken bara skulle vilja höra The Number of the Beast och de gjorde som publiken ville så skulle ju bandet ha stannat där. Motörhead var ju också ett band som gick vidare. Det finns inget band hittills som bara gjort två plattor och sedan cashat in på det hela karriären, eller jo, det finns säkert nån jävel… men fy fan vad tråkigt det måste vara. Sen är det ju så att jag själv tillhör den kategorin människor som nästan alltid tycker att de två första plattorna är bäst, men ändå, man måste ju försöka. Bara för att man redan gjort det bästa så betyder ju inte det att man inte kan fortsätta att göra bra ifrån sig. Nu har vi ju inte helt bytt namn, vi lade till två bokstäver, men det var ändå som om det hände någonting. På gott och ont så kan man göra vad fan man vill nu. Vi är inte så tyngda under konservativa dödsmetallregler, fast vi själva är konservativa dödsmetallidioter (garv).

Vill nån göra något helt vansinnigt så kan det vara okej. Vill vi vara reaktionära så är det också okej. Mardrömmen är att bli en gammal jävla bluesakt som bara kör samma gamla Mississippiblues från 1923. Nån jävla måtta får det vara liksom.

fullsizerenderFotoNiklas Webjörn

Ni bytte bolag i och med Back to the Front. Hur är det att arbeta med Century Media i jämförelse med Threeman Recordings?

LG: Det ena är inte ens ett skivbolag, medan det andra är det.

Nico: Threeman var som … tänk dig en häst och vagn fast utan häst. Vi satt fem pers på en vagn med lite hö på och väntade på att det skulle komma en jävla häst. Century Media är som att åka i en bra bil. De har en jävla snurr på saker och ting, det händer hela tiden grejer. Sen kan jag tycka att de tänker lite kortsiktigt och kommersiellt ibland, men det är skitsköna att ha att göra med.

LG: De är själva hårdrockare i grunden, det var så allt startade.

Nico: Det var som vi snackade om häromdagen LG, det ska vara som B-skräckfilmer. De kan vara hur dåliga som helst men de har ändå nåt som andra saknar och som är enormt viktigt, och det är en jävla känsla. De här grabbarna fattar precis grejen. Man kan inte bara blåsa på med tysk porr och tro att folk tjackar det.

LG: Om de ringer så behöver det inte ens handla om affärer eller musik. Det kan röra sig om att bara träffas och ta en öl på en festival.

Nico: Precis så är det. Det är mer en kompisrelation.

LG: Det är inte så att vi affärsmässigt måste boka in möten. Sånt snack kan vi ta när vi ses.

Nico: Det är bara en jävla massa öldrickande!

LG: Firmafest!

Men då kommer kanske de bra idéerna?

Nico: Ja, exakt. När man inte behöver sätta sig ner med slips. Håller man det slipsfritt blir det bra idéer.

LG: Vi kör med fluga istället. Bankett, hahaha!

fullsizerender_4Foto:Niklas Webjörn

Vad tycker ni om det som just nu pågår med ”det andra Entombed”. Är det något ni vill eller orkar kommentera, eller tycker ni att ämnet börjar bli uttjatat nu?

Nico: Ja lite så, men ändå är det väl inget speciellt. Det är ju mest en massa bakkatalogtrams. Det finns ingen ambition någonstans. Vi har snackat lite om det tidigare, att det samtidigt hade varit coolt om det fanns någon slags ambition från det hållet, för då hade kunnat bli lite som en tävling, eller kanske inte tävling, men vi hade hur som helst välkomnat det. Det hade vafrit skönt att begrava allt det här tramset, men allt går på repeat. Det är ju som det vi snackade om nyss, att bara casha in på gamla meriter.

Det kommer att bli Clandestine med Malmö symfoniorkester framöver. Är det den grejen du syftar på?

LG: Den grejen har vi ju redan gjort.

Nico: Men det är ju en sån grej som man kan göra sådär bara vid sidan om, men nu så är allt baserat på sånt. Men skitsamma. Vi bryr oss jävlig lite om det.

Grejen med bandnamnen har kanske varit förvirrande för en del fans, men nu har väl de flesta fattat att läget är som det är?

LG: Exakt. Vi kör på med vårat. Och det går ju bra.

Nico: Hade det varit på 80-talet så hade det ju varit en stor grej, men nu när internet finns så är ju all sådan här info ute på nolltid. Det är ju inte konstigare än att det finns en Indepencence Day 1 och 2 (garv). Jag menar, allt har ju sina förgreningar och varianter. The Walking Dead, Fear of the Walking Dead. Kom igen nu. Det är ju inte speciellt svårt att hålla koll på. Fear of the Walking Dead är bara zombies, och The Walking Dead är bara dokusåpa liksom.

Så det går bra för Entombed AD nu menar ni?

Nico: Ja för fan, det flyter på som det ska och vi jobbar på stenhårt.

LG: Vi jobbar in de där sex åren då det inte hände något (asgarv).

Ja, det har väl varit en väldig massa spelningar? Ni startade ju nyligen Dead Dawn-turnén i Finland, åkte över till Sverige, sedan Norge och nu Sverige igen. I somras var det festivaler och Europa Blasphemia-turnén med Abbath, Behemoth och Inquisition – berätta gärna om det.

LG: Ja, det var kul som fan. Sen åkte vi och gjorde fyrtio gig i USA med Amon Amarth. Sen var det väl tjugo eller tjugoen festivaler, och en massa strögig. Snart åker vi och gör trettio gig med Voivod.

Hur känns det då?

LG: Grymt! Ibland är de förband till oss, och vi till dem. Men det är så det är. Det går upp och ner, det är inget att hänga upp sig på direkt.

Nico: Voivod är ju gamla hjältar. Det är bra jävla skit alltså.

Vilka festivaler var bäst i somras?

Nico: Jag skulle säga att Resurrection Fest (Spanien, 7-9 juli) var grymmast. Vi spelade precis efter Iron Maiden, och vi tyckte liksom ”men va faaa-an”. Det var scenen mittemot.

LG: Vi soundcheckade och kollade på Maiden samtidigt. Det var skitkul, haha.

Fick ni tillfälle att snacka något med Maiden då?

LG: Nej. Men det var för jävla kul, för när Maiden kom ut en och en ur logen så stod alla andra rockmusiker utanför utmed väggarna, och när Steve Harris kommer ut så ställer sig Nico som i givakt med gitarren som ett gevär på axlarna! (asgarv)

Nico: Ja, men det ska du veta, att när det är trettio loger och en jävla massa band och så är det ett band där ”Clear the area” gäller, då tycker man ”Fuck you era jävla sopor”, liksom. Men, när det gäller Iron Maiden så står alla stora rockstjärnor där med sina autografblock! ”Hellooo Steve Harris! Steve Harris!” (asgarv)

LG: Alla andra musiker blev sexton år! Schmier i Destruction ropade ”Look, look it’s him! IT’S HIM! JANICK GERS!!!” Hahaha!

Nico: Ja det var fan coolt. Jag tyckte först att det var löjligt med alla avspärrningar på festival. Jag menar, kom igen, alla försöker ju vara rockstjärnor här. Men det var okej, för det är bara Iron Maiden som kommer undan med det. De är i en egen liga. De är fan kungarna.

LG: Men först, så gick ju Nicko McBrain omkring och plockade från buffén i sina grälla mjukisbyxor. Det var annat när de kom i klunga, hehehe.

Ni verkar haft kul under de senaste årens arbete, både med turnéer och skivinspelningar?

Nico: Ja, va fan, det är ju vårt arbete. Vi är glada att pansarvagnen rullar nu, och att alla har sina bestämda positioner. Det är inte bara styrelsemöten. Vi har kommit på sätt att samarbeta tillsammans, det var det ju jävligt skralt med innan.

LG: Vi har ju våra diskussioner, men det är bra, det ska man ha.

Vad menar du LG? Bråkar ni mycket?

LG: Ja för fan, men det är i sin ordning.

Nico: Men så kommer det fram på fyllan istället, och vissa börjar kasta flaskor istället när de inte hittar passet, hahaha!

Nico, du har ju varit med och producerat senaste plattan, och även Back To The Front. Hur gick arbetet tycker du?

Nico: Ja vad fan, jag är ju sån att jag inte kan låta bli, eftersom jag brukar pyssla med sånt där. Jag är ju den som är ljudbögen i bandet. Det var jävligt bra dynamik i samarbetet med Jacob (Hellner) och Tom (van Heech). Tom är ett gammalt Entombedfan. Jacob är ett unikum inom Svensk produktion, helt i sin egen liga. Jag hade skitroligt och lärde mig hur mycket som helst. Det var ett jävligt konstruktivt samarbete – så det vill vi göra om.

Så ni håller på och arbetar på en ny platta med andra ord?

Nico: Ja vi håller på. Det är så mycket tidspress nu bara, med alla spelningar. Men går allt som det ska så kommer vi att ha klart något nästa höst. Det har jag gett mig fan på. Men man vet ju aldrig, vad som helst kan ju hända. Det vär bättre att skjuta upp det om det inte blir som vi vill. I slutändan handlar det bara om att besluta sig och börja jobba, så blir det bra. Vi har pratat med Tom och Jakob och framåt jul vet vi om det är möjligt, så ja, det kommer snart.

De är skitduktiga, och det var jävligt effektivt. Det gäller bara att jobba jävligt hårt, så blir det nåt. Man blir alltid lite bakis, lite drenerad av att spela in en skiva. Det är precis som träningsvärk. Det är bara att köra på ändå. Du vet, vi har lirat hela sommaren, och turnérat. Så vi är trötta. Men det är så det ska vara. Som Pumping Iron med Arnold Schwarzenegger! (garv)

Den såg jag nyligen om. Där har vi en riktigt bra dokumentär.

Nico: Ja, vilken jävla chef alltså. Han är oerhört inspirerande med sin målmedvetenhet. Sju gånger Mr Olympiamästare. Han kan inte ett enda jävla ord engelska men bestämmer sig ändå för att göra film! Han var fan Conan! Nu är han guvenör. Enormt inspirerande. Hur var det där citatet nu igen… The best in life is to crush your enemies… äh, fan skitsamma… Fan också att Opeth hann före oss med det citatet.

(”What is best in life? – To crush your enemies, to see them driven before you, and to hear the lamentations of their women.”)

LG: Det är så jävla roligt när han psykar Lou Ferrigno i Pumping Iron…

Dead Dawn har ett riktigt grymt omslag av Erik Danielsson från Watain. Hur kom det sig att ni arbetade ihop?

Nico: Ja, vi gillar Watain som fan, och de gillar oss. Och så har vi samma manegment, så jag tror att det var den vägen. Han är jävligt dedikerad. Watain skojar inte med sin hårdrock.

fullsizerender_3Foto: Niklas Webjörn

Ni har fått positiva recensioner för de två A.D.-skivorna, samt av era spelningar. Vissa undantag finns ju, men överlag har det varit väldigt positiva reaktioner – skiter ni i sånt, eller är det viktigt?

Nico: Grejen är ju att vi inte spelar för kritiker eller recensenter, men det är förstås jävligt kul om de gillar det. Vi är faktiskt överväldigade, ja chockade, för det var så jävla mycket jobb med den här skivan, så vi ville bara ut med skiten och ha den grejen avklarad. Sen var man utmattad. Plötsligt upptäckte vi att både kritiker och fans var överens.

LG: Jag bryr mig inte om recensioner. Oavsett om det är positivt eller negativt så är det bara en åsikt.

Nico: Man tar ju hellre att kritikerna hatar det och fansen älskar det, än tvärtom. Men det är ju kul om båda gillar det.

Sedan är ju en recension baserad på de intryck som man har där och då, och det kan faktiskt hända att en åsikt ändras.

Nico: Verkligen. På tal om det så läste jag en riktigt bra intervju med Mikael Åkerfeldt från Opeth. De får ju så jävla mycket skäll varje gång de gör en ny platta, och tio år senare så säger samma kritiker att det där var ju jävligt bra som ni gjorde för tio år sedan, och varför kan ni inte låta så nu? Ett bra exempel på att folk byter åsikt. Men det är bara att skita i sånt och köra sin grej.

Mikael Åkerfeldt har ju till och med blivit allvarligt hotad av vissa fanatiska idioter…

Nico: Jag vet! Det är hemskt. Samtidigt är det fascinerande och coolt ändå att fans kan bli så jävla dedikerade, att de har så starka åsikter. För honom är det säkert skitjobbigt, ”Låt mig vara för fan, låt mig göra vad fan jag vill” typ. Men kanske hellre att folk blir fanatiska än att de skiter i musiken helt och hållet.

Jag snackade nyligen med Oscar Dronjak i HamerFall, och han berättade om hur misslyckat allt blev när de släppte Infected. Dels var inte deras maskot Hector med för första gången, och så såg inte omslaget alls ut som de tänkt sig. De var själva missnöjda, och fansen var missnöjda. Det gör de aldrig om.

Nico: Just det, den grejen minns jag. Ja, det där är jävligt viktigt. Om du har pizzarestaurang och bestämmer dig för att göra sushi så måste du tro på dig själv.

LG: Sushi-pizza! Hahaha!

Nico: Man måste ju testa. Hellre testa och misslyckas än inte alls.

Planer inför framtiden har vi varit inne på lite innan… Det är egentligen min sista fråga. Vad händer nu?

Nico: Vi ska hinna med en skiva till, och vi ska till USA i januari, och ska till Sydamerika också. En jävla massa spelningar. Men hellre jobba för mycket än för lite.

LG: Det är bättre att jobba. Man vänjer sig vid att slappa, man sätter sig bara ner. Det är fan inte bra alltså, man blir för bekväm med det.

Nico: Precis, om vi går tillbaks till Arnold där… Vad fan vill du göra med ditt liv?

LG: I WANNA ROCK!!! (Asgarv)

Nico: I wanna rock! Hahaha… Nej men seriöst, det är skönt att vila, men man mår bättre av att köra igång igen. Är man bakfull är det bara att supa vidare, och har man träningsvärk så är det bara att träna vidare! Sätter man sig ner och funderar för mycket så är det inte bra… Hur fan är citatet från Conan nu igen… fan, vi kör på till vi stupar!

LG: Det går framåt!

Nico och LG vill bjuda på en öl till, men jag avböjer då jag ska köra senare inatt. Jag tar några bilder med min iPhone, eftersom fotografen fått förhinder. Bilderna, som kan ses i texten är inte direkt proffsiga, och jag visar dem för LG som säger: ”Det där är fan perfekt. Helt perfekt för Entombed AD. Det ska fan inte vara för snyggt.”

fullsizerender_6Foto: Niklas Webjörn

 

Nere i lokalen har Puteraeon hunnit ett par låtar in i sitt set. Bra jävla döds som den lät förr.

Jag stöter på Guilherme som undrar om jag är nöjd med intervjun. ”Som att snacka med några polare mer än en regelrätt intervju”, svarar jag. ”Väldigt avslappnat.” Jag blir återigen erbjuden öl, men tackar nej.

Frantic Amber gör en bra spelning, och jag fattar verkligen inte hur Elisabeth Andrews klarar av att headbanga och growla utan att hon tappar rösten.

När Entombed AD går på har publiken ökat i omfång och bandet inleder starkt och är fullpumpade med energi. Klassiker varvas med låtar från senaste albumen, och det är otroligt kul att se vilken respons The Winner Has Lost får. Moshpiten är ett faktum. När In the Flesh drar igång är publiken mer eller mindre i extas.

fullsizerender_8Foto: Niklas Webjörn

Living Dead och Chief Rebel Angel tillhör mina absoluta Entombedfavoriter, och de framförs med pondus och krossande energi. Det låter riktigt vasst, och jag tycker, där och då, att det egentligen inte spelar någon större roll ifall alla var med när låtarna spelades in eller inte. LG försvinner in bakom en högtalare och min polare Johan, som sett Entombed mer gånger än han kan räkna, står bakom mig, och ropar: ”Om du träffar LG igen, kan du inte fråga varför han alltid försvinner in bakom högtalaren!? Vad fan gör han där!?”

Betygsmässigt? Ja, vafan de kan inte få 5 varje gång. De når inte riktigt upp till spelningen jag recenserade på Sweden Rock i somras, men det är inte långt ifrån. Det hänger på att jag egentligen aldrig gillat låten To Ride, Shoot Straight and Speak the Truth eller Roky Erickson-covern Night of the Vampire speciellt mycket. Surgubbe? Kanske det.

När bandet spelat klart tar sig LG tid att snacka med fansen. Jag får frågan om jag ska ha en öl, eller om jag fortfarande ska köra. ”Tyvärr, köra.” Jag glömmer av att fråga varför han gömmer sig bakom högtalaren. När jag går iväg med pipande öron hänger LG fortfarande genomsvettig över monitorn, skakar hand med folk och skrattar. Snacka om en jordnära snubbe i ett jordnära band.

fullsizerender_10Foto: Niklas Webjörn

”He did not care any more… life and death… the same. Only that the crowd would be there to greet him with howls of lust and fury. He began to realize his sense of worth… he mattered. In time, his victories could not easily be counted… he was taken to the east, a great prize, where the war masters would teach him the deepest secrets. Language and writing were also made available, the poetry of Khitai, the philosophy of Sung; and he also came to know the pleasures of women, when he was bred to the finest stock. But, always, there remained the discipline of steel.”

Conan The Barbarian (1982)

Relaterat:

Mustasch, Hardcore Superstar och Entombed AD på gemensam turné
2017-10-13 – Effie Trikili


Ämnen

entombed | entombed a.d | entombed ad

CHEFREDAKTÖR

ANNONSANSVARIG

WEBB/SOCIALA MEDIER

Rocken är inte död!

Är du sugen på ny musik?
Här hör du de bästa rocklåtarna just nu!
Listan uppdateras varje fredag.

33 Shares
Share33
Tweet
Buffer
X