ALLA NYHETER
CD
BÖCKER

LIVERECENSION: Entombed – Gefle Metal Festival 2022-07-14

Det var 28 år sen som jag såg Entombed lira för första gången och det var på Arvikafestivalen 1994. Sen dess är det lite svårt att räkna hur många gånger jag har sett bandet. Med det sagt så är Entombed en kärlekshistoria och det på många sätt.

För LG Petrov bröt mark tillsammans med de andra medlemmarna med att t ex skapa det speciella Stockholmssoundet, Sunlightljudet, och utvecklade genren på flera sätt. Vem blir inte lycklig och lite varm i hjärtat av boogiedöds?! För mig var LG framför allt en person som bjöd på all den prestigelöshet och de garv som hårdrocken i den hårdare skolan var i stort behov av den här tiden och det fortsatte han med under resten av sin musikkarriär.


Det är därför så fantastiskt vackert att den här kvällen få ta del av en konsert som med så mycket kärlek och respekt har arbetats fram. Att den här spelningen redan från början är historisk är vi många som vet om, så stämningen är påtaglig när bandet under filmiskt intro träder in på scenen. Och det är inga mindre än medlemmarna Nicke Andersson (trummor), Uffe Cederlund (gitarr), Alexander Hellid (gitarr) och Jörgen Sandström (bas & sång) som tar plats framför oss.

Det de levererar under giget är kort och sagt formidabelt och det är det inget annat än en mästerlig stjärnkavalkad av gästartister som dundrar in under det 75 minuter långa setet; Tompa Lindberg (At the Gates), Scott Carlson (Deathbreath), Pia Urskogr (Serpent Omega) och Johnny Hedlund (Unleashed, Nihilist). Låtlistan från Entombed gedigna låtskatt är klockrent sammansatt och det är en smakfull matchning mellan valda vokalister till låtarna. Ljuvligt! Ett axplock av låtarna vi får höra är Left Hand Path, Stranger Aeons, But Life Goes On, Out of Hand, Like This with the Devil, Black Breath, Damn Deal Done, Wolverine Blues och Night of the Vampire (Roky Erickson). Under aftonen är faktiskt Petrov med oss i musiken genom det vackra solostycket DCLXVI på klaviatur.

Under det instrumentala partiet från To Ride, Shoot Straight and Speak the Truth, så rullas ett andra trumset in på scenen och bakom detta tar Peter Stjärnvind plats. Här behövs inga fyrverkerier eller pyro för att skapa effekt. Helt galet välrepat och tight dubblar Nicke och han varandra vidare under spelningen. Och som kronan på verket, löken på laxen och grädden på rotmoset träder Cronos (Venom) in på scenen och avrundar kvällen med en varm hyllning till “our metal brother” och spelar gamla Venom-dängor som Countess Bathory och Witching Hour.

Om LG kunde vara här så är jag helt säker på att vi skulle ha fått se det bredaste av leenden. Det här är en kväll större än musiken och en hyllning till livet och de som inte längre finns med oss. Med värme får vi ta del av bandets hyllning till LG, dels genom musiken, dels de skålar som Jörgen och Alex utdelar till hans ära. Kanske är det ett tillfälle för några av oss att minnas de som inte längre finns med oss, minnen om festivaler vi har varit tillsammans på. Jag misstänker att det kan ha kommit en och annan tår under kvällen och att det inte bara var gamla ölslattar som föll mot marken.

När jag lämnar festivalområdet hör jag två killar säga på lite gnällig småländsk dialekt “Tompa Lindberg och Cronos du det blir ju inte bättre.” Nej, jag är helt enig.

Tack för musiken och skratten LG. Skål!

Sämst: Idioten som kastade upp en bärs på scenen. Heja Uffe som röt ifrån!

Betyg: 666/5

RELATERADE ARTIKLAR
MÅNADENS RECENSIONER
FÖRRA MÅNADENS RECENSIONER
FILM
LIVE
Rocknytt
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter