VECKANS TOPPNYHETER
VECKANS MEST DELADE
FLER ARTIKLAR
WOA BAND 1-484

WORK OF ART: Lite mer rakt på sak

9 Shares

WOA BAND 1-484

Den 19 september släpper Work Of Art sitt tredje album “Framework” på italienska skivbolaget Frontiers. Bandet är hyllat i AOR­kretsar och verkar ha ett sjätte sinne när det gäller melodier och arrangemang. Rocknytt har tagit ett snack med Robert Säll om hur framtiden ser ut, varför trummorna behövdes spelas in på nytt och vad “The AOR Freezer Challange” är för något.

Den 19 september släpper ni ert tredje album “Framework” via Frontiers. Hur är känslan i bandet inför det?
– Vi är taggade! Vi har jobbat av och till under tre års tid så det känns toppen att äntligen få släppa den. Det har varit några hinder på vägen. Till exempel fick vår sångare Lars nåt virus i örat som nästan gjorde honom döv och oförmögen att sjunga. Tack och lov är han nu helt återställd. Sen har det väl stundom saknats lite motivation från min sida och så vidare. Men detta har gjort att det nu känns ännu bättre att få släppa den här skivan. Vi fick kämpa lite för att få till det här albumet, men det var det SÅ värt!


Vad skulle du säga är den största skillnaden mot förra skivan? Blev den som ni förväntade er?
– Största skillnaden är nog att själva inspelningsprocessen gick så mycket snabbare än tidigare skivor. När vi väl hade fått ihop låtarna gick det jämförelsevis snabbt att spela in och mixa skivan. Vi har ett helt annat självförtroende och erfarenhet när vi jobbar i studion idag. Stilmässigt är nog denna skiva rätt lik sin föregångare “In Progress”. Men jag tycker att låtarna på den här skivan är lite mer “rakt på sak” och överlag är refrängerna lite starkare.

Jag tycker att nya skivan går i mer upptempo generellt än tidigare skivor. Hur kommer det sig?
– När vi beslöt oss för att spela in en ny skiva hade jag redan det mesta av låtmaterialet färdigskrivet. Dock kände vi att det var lite för mycket ballader som drog ned tempot. Så jag skrev 3­-4 nya låtar för att försöka få upp tempot lite grann. Min känsla var hela tiden att skivan var lite för soft och lite för långsam. Det var först när vi mixat färdigt och började bestämma låtordningen som vi insåg att det här förmodligen är vår mesta upptempo skiva hittills.

Dessutom har det smugit sig in ett tjejnamn som titel till ett av spåren igen. Är ni svaga för det och är det ett blivande signum för en W.O.A-platta?
– Nej egentligen inte. Jag hade mer eller mindre bestämt att vi var färdiga med tjejnamn vid det här laget. Men, så ändrade vi melodin på en av refrängerna och helt plötsligt så kändes ett tjejnamn så jäkla rätt. Så låten som egentligen skulle hetat “Lifeline” blev istället “Natalie”.

Jag hörde att ni hade strul med truminspelningarna och fick spela in dessa på nytt. Vad hände?
– Bra fråga! Vi spelade in trummorna i en superfin studio men när vi sedan öppnade filerna visade det sig att de inte gick att använda. Förmodligen var det något i konvertering från ProTools till Logic som inte ville funka. work-of-art-framework484Så vi fick spela om dom på nytt och då gick det bättre. Men det var väl det enda som inte riktigt flöt på under inspelningarna. Resten gick som sagt smärtfritt.

Nu är det andra skivomslaget i rad som ni har en stadsmiljö med. Varför?
– Det har jag faktiskt inte tänkt på! “In Progress”­omslaget var egentligen tänkt att se helt annorlunda ut, men skivbolaget gillade inte riktigt det första omslaget. Så vi fick lov att ändra i sista minuten. “Framework”­omslaget är mer genomtänkt och jag tycker det representerar både vår musik och bandnamn på ett bra sätt.

I t.ex. “Shout Till You Wake Up” spinner det loss ett kalasfint “progjazzigt” parti. Tycker ni att gränserna har tänjts lite mer på detta album och i så fall på vilka sätt?
– Nja, vi har haft lite mer “proggiga” paritet även på våra tidigare skivor. Jag tänker särskilt på “One Step Away” från förra skivan men även på “One Hour” från vår första skiva. Hursomhelst så är jag väldigt road av att skriva den typen av instrumentala partier och tycker det ger låtarna lite mer personlighet. Ett annat exempel från nya skivan är låten “Can’t Let Go” som till en början hade ett högst ordinärt men funktionellt stick. Jag kände att låten behövde någonting mer för att inte bli “ytterligare en AOR­låt i mängden”. Så jag skrev ett instrumentalt stick istället och med ens fick låten mycket mer personlighet.

Ni anses av många som det ledande AOR­bandet i modern tid. Vad tror du det beror på?
– Haha! Det beror nog på vem man frågar med, men ingen blir gladare än vi om någon skulle känna så. Det kanske låter klyschigt men det enda vi kan göra är att försöka göra så bra skivor vi bara kan. Vad andra sen tycker kan vi inte rå över. Men vi är väldigt tacksamma över den respons vi fått på våra två första skivor. Skulle jag försöka lyfta fram någonting som gör att WOA sticker ut lite extra så är det väl det faktum att Lars har en helt gudabenådad röst. Den tror jag har varit helt avgörande för våra framgångar.

Vad är ni mest nöjda med på “Framework”?
– Jag tycker Lars har fått ihop mixen bättre på den här skivan och albumet som helhet håller ihop lite bättre än sina föregångare. I övrigt är jag nog mest nöjd med att det faktiskt blev en skiva för emellanåt har det känts ganska avlägset att denna skiva någonsin skulle bli klar.

Ni har spelat in två videos alldeles nyss. Till vilka spår? Berätta gärna lite mer om det.
– “The Machine” och “Can’t Let Go”. Det var egentligen inte tänkt att vi skulle spela in två videos men då gubbarna på skivbolaget inte kunde komma överens om vilken låt de ville ha som singel föreslog dom att vi spelade in två videos istället. Och det var ju inte oss emot! Angående inspelningarna så fanns det väldigt lite tid att förbereda dom. Vi frågade killen som gjort W.O.A. och W.E.T.s tidigare videos, men han var inte tillgänglig. Som tur var fick vi kontakt med René U Valdes från GreenWorks som gjorde ett kanonjobb. Var vi skulle spela in videorna blev klart någon dag innan själva inspelningen så det var lite rörigt, men allt löste sig till sist. Jag har inte sett det färdiga resultatet ännu men jag har en känsla av det kommer blir riktigt bra.

Hur ser det ut med speltillfällen i höst och vinter? Får vi svenskar något tillfälle att se er snart?
– Vi spelar på MelodicrockFest i oktober och när vi väl är hemma igen så är ambitionen att ha en releasespelning. Jag kan dock inte lova att det blir så, men vi siktar på det i alla fall. Och vi kommer spela i Sverige under kommande året men inga spelningar är 100% klara ännu. Håll ett öga på vår Facebooksida som kommer det komma upp mer info så snart vi tillåts gå ut med det.

Det låter på skivan som det gnistrar lite extra om er nu och att melodierna är starkare än någonsin. Har ni tagit bandet till nästa steg? Hur långt tänker ni gå?
– Vad kul att du tycker det. Jag behöver lite mer tid och distans innan jag kan avgöra hur den här skivan står sig jämfört med sina föregångare, men det känns som vi alla i bandet är riktigt nöjda. När man påbörjar en ny skiva vill man ju alltid försöka toppa sina tidigare skivor. Sen brukar det infinna sig en period ungefär i mitten av inspelningarna när man känner att “shit, om vi bara kan få till det lika bra som förra gången får vi vara nöjda”. Sen brukar allting falla på plats mot slutet och förhoppningsvis kommer vi kunna lyfta nästa skiva ännu ett snäpp.

Ni verkar ha mycket på gång utöver W.O.A. Kommer ni ge bandet mer tid nu än tidigare eller blir det liknande förut?
– Vi är alla inblandade i projekt utanför W.O.A., men jag tror att den största tidsboven är nog våra vardagsliv. Jobb, familj etc. Personligen har jag nästan helt lagt ned alla andra projekt för att kunna ägna mer tid åt W.O.A. Visst, det har varit en ära och ett privilegium att få skriva låtar och spela med flera av mina gamla idoler, men i slutändan är det så mycket mer tillfredsställande att göra musik med W.O.A.

Vad kommer ni koncentrera er på först och främst när det gäller W.O.A. och dess framtid?
– Den närmsta tiden satsar vi på att få komma ut och giga så mycket det bara går. Sedan får vi se vad som händer. Vi har lärt oss att inte göra upp allt för stora planer för man vet ändå aldrig vad som händer i framtiden. Vi brukar säga att vi tar en skiva i taget.

Ni ska till USA snart och Melodicrockfest 4. Hur känns det?
– Det känns riktigt kul! Dels för att det är kul att få spela i USA och träffa fansen där och dels för att det känns bra att stötta Andrew och Melodicrock som gör ett sådant jättearbete för den här genren. Jag var där även förra året och spelade med W.E.T. så det känns extra kul att få komma över med W.O.A. den här gången. Jag vet att dom andra i bandet kommer att stortrivas.

Är det inte dags att erövra staterna snart?
– Vi får väl se. Vi börjar med att erövra Chicago, sen tar vi dom, stad för stad. Nej allvarligt talat, ska vi vara realistiska så är USA fortfarande en svår marknad för den här typen av musik. Den återväxt och nytändning vi har sett här i Europa verkar inte spridit sig dit, inte än i alla fall.

Hur går det förresten med “The AOR Freezer Challenge”?
– Jo tack, känner mig fortfarande groggy efter att ha stoppat skallen i Daniel Palmqvist frys hehe. Nej skämt åsido, jag tycker att hela syftet med den riktiga “Ice Bucket Challenge” och det sättet det spridit sig, hur fånigt det än kan te sig, är helt otroligt. Aldrig har väl ALS varit så mycket i fokus och det är ju väldigt positivt. För det är, som alla vet, en vidrig sjukdom.

{youtube}uN0z6XuLGNA{/youtube}

Nu ska du som sista punkt få chansen att slå tillbaka mot de som tycker AOR saknar riffande och tyngd. Varsågod Robert.
– Ja allt är väl relativt. Jämför man med band som Carcass så framstår nog AOR som rätt mesigt. Men istället ger ju AOR plats för en annan typ av melodier, arrangemang och inte minst harmonik. Även inom AOR­genren tillhör väl W.O.A. de lite softare banden men återigen, det man förlorar i tyngd får man igen i melodi, arrangemang och harmonik. Och gott om riffande finns det ju verkligen i AOR. Riff behöver ju inte heller bara ligga i gitarrerna, det finns ju massor av keyboardriff i AOR! Men visst, vet man med sig att man är en person som har svårt att hålla balansen så fort man hör en synkop eller ett ackord som innehåller fler än tre toner bör man kanske undvika band som W.O.A. Nu låter det som att jag inte gillar tyngre musik, men det stämmer verkligen inte. Varje genre har sitt musikaliska utryck och det är ju det som gör musik så kul! Ju fler stilar man kan uppskatta, desto rikare blir man på musikaliska upplevelser.

Lycka till framöver och tack för att du tagit dig tid. Några sista ord till våra läsare?
– Jag hoppas förstås att så många som möjligt ska gilla och köpa vår nya skiva “Framework”. Tack också till alla som så tålmodigt har väntat på att den ska släppas. Vi vet att tre år är en långt tid, men vi hoppas det var värt det. See ya on the road!

Text: Mårten Cederberg
Foto: Press

RELATERADE ARTIKLAR
SENASTE NYHETERNA
VECKANS TOPPVIDEOS
ALLA NYHETER
Rocknytt
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter