Magnus Rosén är för den breda massan mest känd som före detta basist i svenska metalinstitutionen Hammerfall. Under hela sitt liv har Magnus strävat efter att bryta ny musikalisk mark och under fyrtiosex verksamma år har det blivit många möten med olika kulturer och andra musikaliska uttryck än bara hårdrock.
Magnus har genomfört slutsålda föreställningar på Göteborgsoperan, framträtt med Culture meets industry samt genomfört en välgörenhetsresa till Sydamerika där publiken fick betala entré med mat istället för pengar.
Lägg där till samarbeten med Göteborgs Symfoniker, Kungliga Filharmonikerna, konsertpianisten George Keczan, operasångerskan Helena Döse och gitarrlegenden Janne Schaffer så förstår vi att Magnus har betydligt fler strängar än de på sin bas.
Peter Johansson träffade den sympatiske basisten på en solig uteservering i centrala Göteborg för ett öppenhjärtigt samtal om att ha världen som arbetsfält med basen som följeslagare.
Du är dubbelt aktuell med din självbiografi ”Basen i mitt hjärta” och nya albumet ”It’s Time To Rock The World Again” med Magnus Rosén band (MRB). Du spelar också i flera andra konstellationer. I vilka sammanhang kan vi se Magnus Rosén under 2023?
Jag hoppas att vi kan komma ut och spela med MRB, vi arbetar på det. Skivan har fått fina recensioner i flera länder som England och Tyskland. Skivan är en hyllning och det vill vi fira med att spela live. Om vi har tur och kommer ut, vill vi också ha med gästartister som exempelvis Janne Schaffer som är med och spelar på skivan.
Ja, jag förstår att det just nu är lite svårt att komma ut och spela med tanke på att allt ligger efter pga pandemin. Många konsertarenor är redan bokade sedan ett par år tillbaka.
Det är som det är, men man är också van vid att ibland jobba i motvind. När tiden är mogen att göra saker får man ta tjuren vid hornen. Jag har ändå varit ute ganska mycket sedan pandemin och gett föreläsningar på bygdegårdar. Kulturrådet utlyste 24 halvtidstjänster under nio månader, det var 700 sökande och jag blev uttagen! Så jag har gjort det ganska mycket under våren samtidigt som jag är ute och lirar mycket. Jag är ju inte bara ute för att glänsa på ett guldfat, utan jag spelar för människor och det kan man göra på stora ställen men också på små ställen. Det viktigaste av allt är att passionen fortfarande finns kvar.
Ja, du är ju mest känd för att ha spelat i Hammerfalll, men du har gjort otroligt mycket mer. Man får väl kalla dig för en sorts kulturarbetare? Du har ju spelat i en mängd olika sammanhang som man kanske inte tänker sig att en hårdrocksbasist brukar figurera i, vilket jag tolkar som en styrka och ett bevis på att det finns något mer än bara det musikaliska i bakgrunden?
Ja, det finns ett budskap och en humanism i alltihop. Jag ser musiken som ett smörgåsbord med en mängd olika rätter. För mig är det inte bara skinka. Jag vill testa och utveckla mig. Hela livet är ett äventyr. När man gör den här typen av utstickare behöver man ta fram sitt budskap och sitt svärd för att se, klarar jag av den här matchen? Det är en utmaning och det verkar som att jag gillar utmaningar. Även om saker inte är givna så vågar jag slänga mig ut. Jag har inte brytt mig om att det är utanför rockens ramar. Livets ramar är det som gäller för mig och andra får sätta upp sina ramar som de vill. Musiken är ett så stort spektra, och där rör jag mig.
Nya skivan blandar covers med eget material och innehåller bl a en tolkning av Hammerfall hiten ”Hearts On Fire” och ABBA’s ”The Winner Takes It All”. Hur kommer det sig att du valt just dessa låtar?
Jag fick tio år med Hammerfall och ville hylla bandet och fansen. ”Hearts On Fire” var ju den låten som blev kändast när jag var med, så den kändes självskriven. De andra låtarna som är tolkningar har jag valt för att de är så bra. Just dessa banden vill jag hissa. Jag har varit lyhörd för de andra i MRB och just ”The Winner Takes It All” är trummisen Fabios favorit. Han spelade upp låten för mig och fick tårar i ögonen, han älskar den låten så jag tyckte att om den betyder mycket för honom så ska den vara med. ABBA har för de flesta av oss med några år på nacken betytt något. Jag har alltid tyckt att de gjort otroligt bra musik. Vi har haft turen att ha med Janne Schaffer på skivan som ju hart spelat in femtio ABBA låtar. Det var grymt coolt. Han tackade ja direkt, vilket gjorde mig väldigt glad. Han ringde förresten idag och undrade hur det hade gått med skivan.
Ja, ABBA är ju ett band som på något sätt är ständigt närvarande i det globala musikaliska medvetandet. Oavsett vilka genrer som du uppskattar så finns de där och spänner över generationerna.
Vi hörde av oss till ABBAS skivbolag och frågade om de hade någon synpunkt på att vi gjorde en cover. De var positiva och tyckte det var kul.
Sedan några år tillbaka är du fast medlem i Mikael Erlandssons band Autumn’s Child. Hur kommer det sig?
Jag och Mikael växte upp i Frölunda på samma gata och är lika gamla. Vi spelade fotboll tillsammans. När vi båda började spela har vi verkat i olika genrer. Han spelade många år i Secret Service och gjorde den resan och jag gjorde metalresan. För några år sedan så frågade jag om han ville vara med på en grej vilket han tackade ja till. Det kändes som tiden var mogen och då började ”flätningarna”. Autumn’s Child behövde en basist. Jag spelar ju i olika band, men det är inget som rullar konstant så jag har tid till det jag tycker är kul. Deras japanska skivbolag, som har ganska mycket att säga till om, hade sagt att de ville ha en basist som är ett namn som de kan känna till och Mikael föreslog mig och de tackade ja. Mikael är en bra människa och vi kommer väldigt bra överens.
Framförallt tycker jag att Mikael är en låtskrivartalang, jag uppskattar den musikaliska blandningen på Autumn’s Child plattorna mycket och är ett stort fan.
Ja, precis och när man trivs med varandra så faller det sig naturligt att man väver in varandra i varandras olika projekt. Det känns jättebra.
Kommer MRB och/eller Autumn’s Child att spela live någonting framöver?
Ja, det finns möjlighet till detta under hösten. Vi har några saker på gång. Jag hoppas vi kan åka ut med båda banden.
Många förknippar dig fortfarande med Hammerfall, trots att det är över femton år sedan du lämnade bandet. Under dina tio år i bandet, vilka minnen är det som sticker ut mest?
Det är väldigt många. Vi började som ett källarband. Det starkaste minnet är fansen och den otroliga glädje jag har fått känna av. I Sydamerika när folk har väntat på oss på flygplatser, tilltalar dig med ditt namn, det tillhör inte vardagen för en vanlig människa. Det måste man vara otroligt tacksam för. Jag själv har alltid tagit mig tid för de som vill ha en autograf eller ta ett kort. Utan fans, inget känt band, inga turnéer och inga sålda skivor. Man måste vara tacksam för detta. Är man inte det så är det otroligt oförskämt. Jag har fått så otroligt mycket extra i livet tack vare andra människor. Den som spelar i ett känt band behöver inte vara bättre än någon annan. Det handlar om att ha tur och att det materialet man spelar är gångbart under den tidsperioden. Musiker kan vara bättre eller sämre, det spelar inte så stor roll för ett fan utan det är musiken och om du kan leverera den live som är det viktiga. Om du vågar blotta dig som Musiker så öppnas dörrarna lättare än att man bara kör en jargong med klychor. Om du är dig själv med styrkor och svagheter så tror jag folk välkomnar dig på ett annat sätt. Man visar att man kan vara en cool människa, inte bara ett nitbälte och långt hår.
Du har ju turnérat med Joe Lynn Turner som är en av de största ikoniska hårdrockssångarna med bl a Rainbow och Yngwie Malmsteen på meritlistan. Berätta lite om er relation, har ni kontakt idag?
Vi har sporadisk kontakt. Vi träffades i LA första gången 89, 90. Jag spelade med ett band som hette Midnight och vår gitarrist var bra kompis med Richie Blackmoore och Joe Lynn Turner bland annat. Vid ett tillfälle spelade jag i ett spanskt metalband och gitarristen där spelade med Joe. Joe skulle göra en turné och då var inte basisten Ken Sandin tillgänglig. Då blev jag tillfrågad och sade ja direkt. Det är ju det som jag har vuxit upp med. Att stå och göra de låtarna jag lyssnade på när jag växte upp med ”rätt” sångare var otroligt kul. Jag hade önskat att det kunde blivit ett band av detta. Joe har ju valt att ha olika band i olika världsdelar som han turnerar med för att hålla nere kostnader. Det var en fjäder i hatten och jag njöt av att vara med. Nu hörs vi någon gång i bland, jag frågade om han ville följa med till Bangladesh och lira men så kom pandemin. Möjligheterna finns, kan man säga, att vi gör något framöver.
Tack vare ditt musikaliska engagemang och din kulturella nyfikenhet har du fått möjlighet att åka jorden runt ett antal varv. Vilka drömmar finns kvar att uppfylla?
Massor. Livet är alldeles för kort. Det som ligger närmast är att hissa rockflaggan för vad den står för. Riktig demokrati där man inte förs in i olika sjok och kontrolleras, utan den demokrati som är till för samhället och dess invånare. Att man har olika tycke och smak är helt ok, ibland är det mer åt höger och ibland mer åt vänster. Allt måste ske med respekt för varandra. Det humanistiska och fina med rockmusiken ligger mig nära hjärtat och jag vill fokusera det ännu mer. Jag har genomfört flera välgörenhetsprojekt både i Sverige och i andra länder, så detta är ju inte bara ett förkläde jag sätter på mig, utan det är sådan jag är. Jag hade allt serverat på guldfat när jag spelade med Hammerfall men jag gjorde de här grejerna ändå för att jag ville göra det. Det är svårt att göra ett avtryck i världen men man kan alltid göra något. Jag behöver inte ha dödskallar och skelett, utan jag spelar för människor i många olika sammanhang.
Jag tycker det skulle vara spännande att göra konserter på olika kraftplatser i världen, utanför pyramiderna eller uppe i Anderna i Peru. Udda ställen där miljön också är talande på något sätt. Det behövs inte göras i något stort format. Att samla in pengar för utsatta människor är något jag skulle vilja göra till ett återkommande årligt koncept. Jag har ju tredan gjort det i Sydamerika men skulle vilja göra det på olika ställen även i Asien och i Sverige. Den här månaden varje år kör man en turné, inte för att tjäna pengar utan för att hjälpa till. Jag ska förresten till Amazonas i december och spela i ett sådant syfte där man värnar om regnskogen och vikten att behålla den. I regnskogen bor trettioåtta miljoner människor. Det finns städer där. Det känns viktigt att värna om den platsen i världen. Jag skulle gärna lägga en månad eller två varje år där det handlar om att ge tillbaka till de som har det svårt och är utsatta.
Rocken står för frihet, självständighet och det fria ordet. Rockflaggan behöver hissas nu mer än någonsin. Det handlar om att tydliggöra vad rocken står för, det är inte bara teater utan ett budskap och en livsstil. När vi var yngre så var det ju den musiken som man gjorde revolt emot vuxenvärlden, fast på ett juste sätt. Man höjde förstärkarna till Max så att det brötade i väggarna. Eftersom det finns så mycket fina kvaliteter i rockmusiken så har ju den kunnat leva kvar. Den har aldrig riktigt försvunnit. Det är trist att radio och TV är så riktade, det borde finnas ett större utbud, inte bara de få rock kanalerna vi har som bara kör samma låtar hela tiden. Man behöver öppna hela biblioteket av mångfald och prata om vad rockmusik egentligen är. Det finns en sådan mångfald i musikens värld, det är så synd att bara tilldelas ett smalt spår.
Efter att ha läst din självbiografi ”Basen i mitt hjärta” har jag fått intrycket av dig som en väldigt positiv och nyfiken människa som gärna säger ja till möjligheter du erbjuds. Var drar du gränsen, vad säger du nej till?
Den gränsen kan variera beroende på min infallsvinkel och mitt perspektiv. Jag har till exempel fått frågan ”Varför åker du och spelar i en diktatur?” Vad är en diktatur? Det är ju inte folket som man spelar för. Om man upplever ett rum som mörkt, ska man inte tända ett ljus där då? Jag tror att om du inte kan inspirera så kan du inte heller påverka. Jag tror inte man påverkar med hat, stämplingar, att man hänger ut människor. Det gör bara människor rädda och man skapar ett krackelerande samhälle. Har du ett gott uppsåt så kan gränserna se annorlunda ut för dig än för en annan människa som bara lever i sin fyrkantiga värld. Så, på frågan måste jag säga att den är dynamisk. Man kan inte säga att såhär är det, eller såhär är det. Jag har varit nyfiken och allt detta som gäller människan, samhället och politiken är spännande men också skrämmande. Jag har spelat väldig brett från vänster till höger som ett studiebesök, vad är detta? Istället för att lyssna på vad människor säger som inte har någon mer erfarenhet än att ha tittat på TV. Jag måste ju bilda mig en egen uppfattning. Har du ett gott uppsåt får du inte vara rädd, utan lita på att du vill gott. Människor får leva i vilka ramar de vill, men jag väljer att leva i mina öppna ramar.
Vilken är din största styrka som musikalisk kreatör, om du får säga det själv?
Jag har fått en gåva, vilket är min otroligt stora lust. Jag tycker att det är så spännande och roligt och jag är inte alls färdig. Jag fyller sextio och min erfarenhet säger mig att jag är sextio, men i min lust, där är jag tjugo. Jag kan göra små spelningar som för andra inte är märkvärdiga, men jag njuter av umgänget. Lusten är mitt största kärl, vilket är otroligt eftersom jag spelat snart i fyrtiosex år. För att du ska komma till din rätt så blir det som bäst när du spelar med folk som befinner sig på samma utvecklingsgrad, eller som till och med är lite bättre.
Om du fick välja fritt utan att ta hänsyn till ekonomiska aspekter, vem eller vilka skulle du vilja samarbeta med då?
När jag spelade in MRB skivan tänkte jag att dessa människor vill jag spela med. Några av musikerna i grundbandet bor i Brasilien och det är ju inte för att det är bekvämt utan för att det är sköna, fina människor. Den kombinationen är väldigt viktig för mig. När vi turnerade med Shadowside så var den turnen inte på ett guldfat, men ingen klagade på något någon gång, alla var positiva. Det är inte svårt att spela för hundratusen personer där du får feedback, det är svårare att spela för få människor. Alla var väldigt positiva och peppade varandra, vilket jag tycker att musiker bör göra. Om någon spelar bra eller gör något bra, ge den en klapp på axeln, beröm den personen istället för att vara tyst. Jag gillade detta väldigt mycket och därför valde jag dem istället för att välja de som är bäst. Sköna personligheter och inga gnällspikar, man hjälper varandra. Är någon svag så lyfter man den istället för att stjälpa. Att jag fick med Janne Schaffer är fantastiskt. Han är en ikon och en väldigt trevlig kille. Samma med Tony Martin och andra som är med, vissa är kända och vissa är mindre kända. Jag har valt efter vad jag själv önskade.
Vilken är den värsta mardrömsspelningen du upplevt?
Av alla tusentals spelningar är det en spelning på Dynamofestivalen i Holland som vi gjorde med Hammerfall där jag vid ett tillfälle gjorde en piruett på scenen så knät gick ur led. Jag föll som en fura till marken. Jag är ju en sådan nörd att jag fortsatte lira färdigt. Det säger mycket om vem man är, att man vigt sitt liv åt detta. Det var en typ av mardröm kan man säga.
Vi hade ju nedstämt en halv ton i Hammerfall och vid ett tillfälle var det något med min bas, så jag fick en annan bas och den var inte nedstämd. Spelar man musik som inte är så komplicerad är det lätt att transponera, men om det är många ackord, och jag som gillar att spela över hela mitt instrument, så är det svårare att på sekunden ställa om en hel konsert. Det är en mardröm. Man genomför det och gör sitt bästa, så klart, men det är ingen skön känsla. En annan mardröm är ju om man skulle få en bläcka. Om det är enkel musik så kan du lyssna dig fram, men vid större spelningar är det inte alltid så bra ljud på scen. Det kan vara svårt att lokalisera sig i detta ljudkaos som det faktiskt kan vara på en stor scen. Det händer inte ofta, men det händer alla någon gång.
Du kan ju betrakta dig som veteran i musikbranchen. Vilka tips vill du dela med dig av till nya talanger av idag? Tips från coachen?
Att köra en bra stil och aldrig trycka ner någon för att du känner dig bättre. Gläd dig åt att du känner dig bättre, men lyft samtidigt den som är sämre. Det är också viktigt att bejaka sin lust, det är endast den som kommer avgöra om du blir långvarig eller inte. Viktigt att spela med människor där man känner sig uppskattad. Man kan spela med människor som inte har förmåga att uppskatta andra än sig själv och då är det lätt att man tappar lusten. Man måste vara noga med sig själv och med sitt spel. Olika saker är intressanta under olika tidpunkter i ens utveckling. Lär dig det du har lust till så kommer det andra tids nog, gå inte bara efter skolboken. Ge folk en klapp på axeln, prata inte illa om andra och andras spel. Var tacksam för att du har en talang eller för att du har övat dig till att bli bättre.
Vill du rekommendera något till Rocknytts läsare, förutom att lyssna på nya skivan och läsa boken då såklart. Det kan vara musik, en film, en bok, ett lifehack eller något helt annat!
Jag rekommenderar att njuta av livet. Se det positiva så du får en uppåtgående spiral. Det är så lätt att bara prata om det negativa. Våga bryta det och fokusera på att prata om det positiva.
Magnus Rosén är aktuell med nya skivan ”It’s Time To Rock The World Again” med Magnus Rosén Band (MRB) samt självbiografin ”Basen I Mitt Hjärta”.
