***ENGLISH VERSION BELOW*** Årets upplaga av Time To Rock går av stapeln 8-10 juli och vi laddar upp med intervjuer med banden som spelar. Daniel Reichberg fick sig en pratstund med den legendariske gitarristen KK Downing (ex-Judas Priest).
KK Downing, jag läste din självbiografi “Heavy duty: days and nights in and out of Judas Priest” häromåret, och fastnade för en lågbudgetresa som du och en vän gjorde i ungdomen…
– O ja, vi var två galna tonårsungar, ledda av passionen för musik. Vårt egentliga mål var att se Jimi Hendrix på en festival i England, men den konserten ökade bara hungern, så vi åkte vidare till en festival i Belgien, och så såg vi stora delar av Europa av bara farten. Vi drack öl och rökte marijuana, och jag fattar inte hur vi överlevde!
Vilka spelade på festivalen i Belgien?
– Det var en tvådagarsfestival och jag är ganska säker på att Captain Beefheart uppträdde. I övrigt minns jag inte.
Emellertid var delar av din uppväxt desto tuffare.
– Ja, under min barndom hade vi det riktigt dåligt. Jag föddes några år efter Andra Världskrigets slut, och mycket handlade om att återuppbygga landet. Att återupptäcka hur livet kunde se ut utan krig. Livet var väldigt ålderdomligt. Mycket, mycket basic. Som ett exempel, så hävdes inte matransoneringen förrän i slutet av 50-talet. Till råga på allt var mina föräldrars giftermål av den påtvingade sorten. Men alltihop byggde upp den starka karaktären hos en liten kille som mig.
Ett mer glimrande minne var när du fick se Judas Priests turnébuss.
– Absolut! Det var en liten skåpbil som de använde för att färdas till olika lokala gig. De hade sprayat bandnamnet på ena sidan och det var det coolaste jag någonsin hade sett. Jag tänkte att det bandet vill jag vara med i, och så fungerade magin…. Om man vill något tillräckligt mycket, så händer det!
Vad var det som fascinerade med namnet Judas Priest?
– Det var så snyggt! Den paradoxala kombinationen av ord. Konflikten mellan gott och ont. Hur man måste ta ställning vilken sida man står på. Man kan väl visserligen ha en splittrad personlighet, men ifall man är lite grann ond, kan man då samtidigt vara god?
De flesta Judas Priest-låtarna är skrivna av trion Glenn Tipton/Rob Halford/KK Downing, men jag misstänker att det finns låtar som är mer Downing än övriga?
– Ja, bland annat de tidiga låtarna, innan vårt partnerskap hade kommit igång. Saker som “Victim of changes” eller “Never satisfied”. Sedermera delade vi på plikterna. Med mitt nuvarande band KK’s Priest jobbar jag ensam, vilket jag uppskattar efter alla årtionden av partnerskap.
Vilka låtar är du mest stolt över?
– Hmm….svår fråga. Möjligen “Blood red skies”…”Judas rising”…”Victim of changes”… Jag tenderar att dras till den mörkare sidan.
KK’s Priest-albumet “Sermons of the sinner” avslutas av en lång och episk låt som heter “Return of the sentinel”. Är låten en fortsättning på “The sentinel” [från albumet “Defenders of the faith”, 1984], eller en helt fristående låt?
– Mycket bra fråga. Jag gillade idén av en skapelse som tar sin början i det förflutna. Jag har ju själv varit borta i tio år. Eller mer? Så jag lekte med tanken att kalla låten “Return of the sinner”, men i slutändan fastnade jag för “Sentinel”. Rättare sagt, har jag egentligen aldrig försvunnit helt och hållet.
Om jag förstått saken rätt, var det du som introducerade Judas Priest för det läder och de nitar som kom att bli bandets signum.
– Stämmer. Det var mot slutet av 1976, och jag irriterade mig på att vi inte hade någon enhetlig image som passade musiken. Vi lät bra, vår musik var unik och gruppnamnet var suveränt. Men på scen uppträdde vi i starka färger. Jag tyckte att för att komma vidare, måste vi bära svart. Jag hade sett bilder på Jim Morrison och Elvis Presley i svart, och de såg så coola ut. Jag frågade sångaren Rob Halford om han var med på noterna och det var han. Sedan hoppades jag på att de andra också skulle ge sitt okay, och som tur var gjorde de det. Det var först på albumet “British Steel” [1980] som vi hade hela paketet klart, med metallåtar, rakbladet på omslagets framsida och Flying V-gitarrerna.
Många har väl under åren trott att Rob plockade med sig stilen från gayvärlden.
– Men så var det inte. Det finns YouTube-klipp från Japan, där jag har anammat lädret och nitarna, men Rob står där i sina gamla kläder. Å andra sidan blev Rob med tiden helt galen i stilen. Åkte ut på scenen på en Harley Davidson och slog med en tjurpiska…
Skulle du vilja säga att Judas Priest uppfann heavy metal?
– [Dröjande svar] Jag tror jag måste svara ja på den frågan. Man får visserligen beakta Black Sabbath i sammanhanget, men de hade inte Flying V, läder och nitar. Vi och Black Sabbath växte upp i varandras närhet, och hade egentligen parallella karriärer, förutom att de fick skivkontrakt långt före oss. De är helt klart ett av mina favoritband.
Stämmer det att det pågick en hatkärleksrelation mellan dig och den andre gitarristen Glenn Tipton?
– Ja, det kan man säga. Det är som med gifta par som skiljer sig för småsaker. Jag och Glenn hade så mycket gemensamt. Samma intressen, samma humor och tillsammans skapade vi ett imperium. Men det är min erfarenhet att relationer spricker trots att 95 procent av förhållandet har varit bra. Eller kanske till och med 99.
Hur var det att återsamlas med det gamla gänget i samband med att ni svors in i Rock n Roll Hall of Fame 2022?
– Det var jättekul! Stor scen, stort ställe och fullsatt i publiken.
Har ni hållit kontakten efteråt?
– Egentligen inte. Det är välkänt att jag anser mig inte ha blivit helt schysst behandlad av de övriga. Det kom en öppning för mig att återinträda i bandet, men de sade nej. Men jag har ju fullt upp med mitt eget band. De är fantastiska musiker, och vi ser fram emot att släppa vårt andra album senare i vår.
Har du några låttitlar?
– Javisst, men inget jag kan avslöja! [skratt]
Bandet frontas av sångaren Tim “Ripper” Owens, även han en alumn från Judas Priest. Är det även i övrigt samma band som på förra skivan?
– Ja, det är samma medlemmar. Vi är alla väldigt upphetsade inför den här skivan, som är minst lika bra som förra.
Var det klart redan från början att ni skulle heta KK’s Priest, eller fanns andra namn på agendan?
– Namnet var en klurig fråga. Till sist fastnade jag för detta namn, för jag har ju trots allt varit en priest hela mitt liv! Vi gjorde förresten ett gig med före detta Megadeth-basisten David Ellefson, och han föreslog att vi skulle heta Megapriest…
Ni ska spela på Time To Rock-festivalen i sommar. Vad kan publiken vänta sig?
– Det blir en jättestor blandning av låtar som vi älskar att spela. Inget kommer stoppa oss från att bjuda på en spektakulär show.
Den här intervjun sker ju med anledning av sagda festivalspelning för KK’s Priest, men ändå ställer jag mest frågor om ditt förflutna i Judas Priest. Irriterar det dig att journalister bara vill fråga o m ditt ex-band?
– Inte det minsta. Jag förstår det till fullo. Judas Priest har lämnat ett stort arv bakom sig. Grammy-utmärkelser, Rock n Roll Hall of Fame, detta var något som jag startade. Jag är stolt över alltihop och talar gärna om det. Sedan kan det visserligen påpekas att Judas Priest endast har utkommit med två album under de tretton år som gått sedan jag lämnade, att jämföra med KK’s Priest som snart ger ut sin andra skiva på 18 månader…
Är du fortfarande lika förtjust i Jimi Hendrix?
– Han var min första kärlek [skratt]! Vad hade han inte kunnat åstadkomma ifall han fått leva? Hade jag fått träffa honom och ta en öl ihop? Vilken musik var det vi gick miste om? Han var ju inte bara en gitarrist, utan han hade alltid de rätta kläderna och den rätta utstrålningen. Det är svårt att finna allt detta i en och samma person. Jag har aldrig sett en endaste bild av Jimi där han INTE ser ut som en gud. Det är annat det, än alla dessa så kallade stjärnor i baseballkeps, som tonar ner sig själva…
Lyssnar du på någon ny musik?
– Jag är ett fan av klassisk rock och metal, så jag håller koll på band som Scorpions och Saxon. Dom är skitbra. Mest lyssnar jag väl på mina gamla favoriter. Rory Gallagher, Ten Years After, Blodwyn Pig, Wishbone Ash, Chicken Shack… Men jag var och såg Machine Head och Amon Amarth nyligen. Jävligt bra konsert. Sedan har vi Ghost-grabbarna. Sabaton, Powerwolf… Det finns hur mycket talang som helst, där ute.
Slutligen har jag blivit ombedd att fråga varför Judas Priest väntade så länge med sitt första Sverigegig.
– Ingen aning! Men det är lite konstigt, för vi var i Finland redan 197…3, tror jag det var, och uppträdde på Festival of the Midnight Sun, och vi åkte i princip vart som helst där det fanns någon som ville boka oss. Men lyckligtvis har vi haft massor med kul i Sverige senare i karriären, och det fortsätter i sommar.
Time To Rock Festival går av stapeln i Knislinge Folkets Park 8-10 augusti. Deltagande band är Saxon, KKs Priest, MSG, Blind Guardian, The Hooters, D-A-D, Alestorm, Molly Hatchet, Ross The Boss, Uli Jon Roth, A Tom Gabriel Warrior Trilogy (Celtic Frost, Triptykon, Triumph Of Death), Sham 69, The Toy Dolls, Marky Ramone’s Blitzkrieg, The Answer, Masterplan, Angel Witch, Teaze, Hardline, Tygers Of Pan Tang, Treat, Dream Evil, Bourbon Boys, The Quill och många fler!
KK’s Priest spelar Söndag 9 juli, kl. 21:45.
***ENGLISH VERSION***
KK Downing, A couple of years ago I read your autobiography “Heavy duty: days and nights in and out of Judas Priest”, and was hooked on a low-budget trip you and a friend took in your youth…
– Oh yes, we were two crazy teenagers, driven by the passion for music. Our original goal was to see Jimi Hendrix at a festival in England, but that concert only increased the hunger, so we went on to a festival in Belgium, and saw a lot of Europe on the fly. We drank beer and smoked weed, and I don’t know how we survived!
Who played at the festival in Belgium?
– It was a two day festival and I’m pretty sure Captain Beefheart performed. Other than that, I don’t remember.
However, parts of your upbringing were all the tougher.
– Yes, during my childhood we had it really bad. I was born a few years after the end of the Second World War, and everything was about rebuilding the country. Rediscovering what life could be like without war. Life was very archaic. Very, very basic. As an example, food rationing was not lifted until the late 1950s. To top it all off, my parents’ marriage was of the forced kind. But it all built up the strong character of a little guy like me.
A more vivid memory was when you got to see Judas Priest’s tour bus.
– Absolutely! It was a small van that they used to travel to various local gigs. They had spray painted the band name on one side and it was the coolest thing I had ever seen. I immediately felt that I wanted to be in that band, and then the magic worked…. If you want something bad enough, it happens!
What fascinated you about the name Judas Priest?
– It was so cool! The paradoxical combination of words. The conflict between good and evil. How you have to decide which side you’re on. I guess you can have a split personality, but if you are a little bit evil, could you be good at the same time?
Most Judas Priest songs are written by the Glenn Tipton/Rob Halford/KK Downing trio, but I suspect there are songs that are more Downing than others?
– Yes, obviously the early songs, before our partnership had started. Things like “Victim of changes” or “Never satisfied”. Later on we shared the duties. With my current band KK’s Priest, I work alone, which I appreciate after all the decades of partnership.
Which songs are you most proud of?
– Hmm….tough question. Possibly “Blood red skies”…”Judas rising”…”Victim of changes”… I tend to gravitate to the darker side.
KK’s Priest’s album “Sermons of the sinner” ends with a long and epic song called “Return of the sentinel”. Is the song a continuation of “The sentinel” [from the album “Defenders of the faith”, 1984], or a completely independent song?
– Very good question. I liked the idea of a creation that begins in the past. I myself have been away for ten years. Or more? So I toyed with the idea of calling the song “Return of the sinner”, but in the end I stuck with “Sentinel”. Rather, I have never really disappeared completely.
If I understand correctly, you were the one who introduced Judas Priest to the leather and studs that became the band’s signature.
– Correct. It was towards the end of 1976, and I was annoyed that we didn’t have a unified image that suited the music. We sounded great, our music was unique and the group name was superb. But on stage we performed in bright colors. I thought that in order to move forward, we had to wear black. I had seen pictures of Jim Morrison and Elvis Presley in black, and they looked so cool. I asked singer Rob Halford if he would like to go that way and he was. Then I hoped that the others would also give their okay, and luckily they did. It wasn’t until the ‘British Steel’ album [1980] that we had the whole package ready, with the metal songs, the razor blade on the front cover and the Flying V guitars.
Over the years, many have believed that Rob picked up the image from the gay world.
– But that’s not true. There are YouTube clips from Japan, where I’ve adopted the leather and studs, but Rob is standing there in his old clothes. On the other hand, Rob went completely crazy with the style later on. Went out on stage on a Harley Davidson and hit with a bullwhip…
Would you say that Judas Priest invented heavy metal?
– [Hesitating answer] I think I have to answer yes to that question. You certainly must consider Black Sabbath in the context, but they didn’t have the Flying V, leather and studs. Us and Black Sabbath grew up close to each other, and actually had parallel careers, except they got a record deal way before us. They are definitely one of my favorite bands.
Is it true that there was a love-hate relationship going on between you and fellow guitarist Glenn Tipton?
– Yes you could say that. It’s like married couples who divorce over small issues. Glenn and I had so much in common. Same interests, same sense of humor and together we created an empire. But it’s my experience that relationships break even though 95 percent of the relationship has been good. Or maybe even 99.
What was it like reuniting with the old gang for your induction into the Rock n Roll Hall of Fame in 2022?
– It was a whole lot of fun! Big stage, big venue and sold out.
Have you and the guys kept in touch afterwards?
– Not really. It is well known that I do not consider myself to have been treated very nicely by the others. There was an opening for me to rejoin the band, but they said no. But I’m busy with my own band. They are amazing musicians, and we look forward to releasing our second album later this spring.
Do you have any song titles?
– Yes, but nothing I can conceal! [laughter]
The band is fronted by singer Tim “Ripper” Owens, also an alumnus of Judas Priest. Is it otherwise the same band as on the last disc?
– Yes, it’s the same members. We are all very excited about this record, which is at least as good as the last one.
Was it clear from the beginning that the band would be called KK’s Priest, or were there other names on the agenda?
– The name was a tricky question. In the end I stuck with this name, because after all I have been a priest all my life! By the way, we did a gig with ex-Megadeth bassist David Ellefson, and he suggested that we should be called Megapriest…
You are going to play at the Time To Rock festival in Sweden this summer. What can the audience expect?
– It will be a great mix of songs which we love to play. We will pull out all the stops and put on a spectacular show.
This interview is taking place on the occasion of said festival performance for KK’s Priest, but still I mostly ask questions about your past in Judas Priest. Does it annoy you that journalists only want to ask about your ex-band?
– Not at all. I understand that completely. Judas Priest has left a great legacy behind. Grammy Awards, Rock n Roll Hall of Fame, this was something that I started. I’m proud of it all and happy to talk about it. However, it may be pointed out that Judas Priest have only released two albums in the thirteen years since I left, compared to KK’s Priest who are about to release their second album in 18 months…
Are you still a fan of Jimi Hendrix?
– He was my first love [laughter]! What would he not have been able to accomplish if he had been allowed to live? Had I been allowed to meet him and have a beer together? What music did we miss? He wasn’t just a guitarist, but he always had the right clothes and the right look. It is difficult to find all this in one and the same person. I have never seen one single picture of Jimi where he does NOT look like a god. It’s different than all these so-called stars in baseball caps, who downplay themselves…
Do you listen to any new music?
– I’m a fan of classic rock and metal, so I keep track of bands like Scorpions and Saxon. They’re damn good. Mostly I listen to my old favourites. Rory Gallagher, Ten Years After, Blodwyn Pig, Wishbone Ash, Chicken Shack… But I saw Machine Head and Amon Amarth recently. Very good concert. Then we have the Ghost guys. Sabaton, Powerwolf… There’s so much talent out there.
Finally, I have been requested to ask why Judas Priest waited so long with their first Swedish gig.
– I haven’t got a clue! But it’s a bit strange, because we were in Finland back in 197…3, I think it was, and performed at the Festival of the Midnight Sun, and we basically went anywhere there was someone who wanted to book us. But luckily we’ve had a lot of fun in Sweden later in our career, and that continues this summer.
Time To Rock Festival takes place in Knislinge Folkets Park August 8-10. Participating bands are Saxon, KKs Priest, MSG, Blind Guardian, The Hooters, D-A-D, Alestorm, Molly Hatchet, Ross The Boss, Uli Jon Roth, A Tom Gabriel Warrior Trilogy (Celtic Frost, Triptykon, Triumph Of Death), Sham 69, The Toy Dolls, Marky Ramone’s Blitzkrieg, The Answer, Masterplan, Angel Witch, Teaze, Hardline, Tygers Of Pan Tang, Treat, Dream Evil, Bourbon Boys, The Quill and many more.
KK’s Priest plays Sunday, July 9, at 9:45 p.m.
