VECKANS TOPPNYHETER
VECKANS MEST DELADE
FLER ARTIKLAR
kee marcello

Paradise enligt Kee Marcello

365 Shares

Trettio år har passerat sedan släppet av ”Prisoners In Paradise”, Europes sista skiva med Kee Marcello. Det var också den sista Europeskivan världen skulle få höra på många år då bandet skulle komma att ta en lång paus.

Peter Johansson och Kee Marcello hade ett långt uttömmande samtal om tiden före, inspelningsprocessen och om minnen som sticker ut lite extra. Kee delar med mycket värme, humor och kärlek med sig av flera intressanta och roliga anekdoter om ett klassiskt album som har sin rättmätiga och självklara plats i rockhistorien. Häng med!


Om vi börjar från någon slags början så gjorde ni ett antal demoinspelningar under namnet ”Le Baron Boys”. En del av låtarna färdigställdes och hamnade på ”Prisoners In Paradise” och några gavs ut på samlingsplattorna ”Europe 1982-1992” och ”Rock The Night – The Best Of Europe” (2004).

Bland de låtar som förblivit outgivna hittar vi ”Rainbow Warrior”, funkiga ”Wild Child”, ”Wanted Man” och ”Blame It On Me” som är betydligt groovigare än vad man dittills förknippat med Europe. De här låtarna har läckt ut på internet. Berätta lite om inspelningarna!

-Vi gjorde ett gig på Whisky A Go Go där vi kallade oss Le Baron Boys. Vi hade spons av Chrysler och fick låna fem Le Baron bilar gratis för att kunna ta oss runt i LA. Det var skitbilar, men convertibles så vi kunde åka med lite stil. Jag och Joey skojade och kom på att vi borde kalla oss Le Baron Boys. Vi gjorde demos till ”Prisoners…” i LA och repade på S.I.R Studios som är en kedja av många studios runt om i USA. Man hyr ett eget rum och ringer, eller snarare som det var på den tiden, faxar vad man vill ha för utrustning, Marshalls, basrigg, keyboards, trummor etc. Vi hyrde i omgångar och under flera veckor, först i LA och sedan i San Fransisco. Vi spelade in våra demos på en åttakanals portastudio. I LA gjorde vi bl a ”Wild Child” och ”Rainbow Warrior”. ”Blame It On me” och ”Mr Government Man” spelade vi in i San Fransisco. Inspelningarna var mest menade som minnesanteckningar för att ha något att utgå ifrån i studion.

-Många år senare så kom de ut på internet. Förmodligen var det något fan som ville ge låtarna en etikett och kallade alltihop för Le Baron Boys. Vi har fått förfrågningar från några olika bolag om att ge ut låtarna men jag är tveksam eftersom inspelningarna är såpass primitiva. Med dagens teknik går det att göra riktigt bra ljudrestaurering, mixning och mastering av den här typen av inspelningar om förutsättningarna finns och det går att separera ljudet, men då krävs det ju att man har originalinspelningarna.

Har du kvar inspelningarna?

-Nä och jag vet inte riktigt var originalinspelningarna finns, om de finns. Men det är möjligt att nån i bandet kan ha dem.

Hur var stämningen i bandet under den här tiden?

-Den var lite speciell. Vi hade gjort två jättestora turnéer och kände att vi var tvungna att hitta någon form av ny energi. ”Out Of This World” gjorde vi ju med kraften av The Final Countdowns succé. Nu kände vi att vi måste hitta ett nytt spår och få lite ny luft under vingarna, därav flytten till LA som på den tiden var världshuvudstaden för den melodiösa hårdrocken. Vi flyttade dit främst för att insupa atmosfären och ta inspiration därifrån. Vi gick på Rainbow och blev behandlade som superstjärnor. Det var inte så ofta man såg svenska rockstjärnor på Rainbow. Jag hade blivit lovad av dåvarande managern att få en större roll i låtskrivandet så det var lite spänningar mellan mig och Joey. Jag tyckte innan vi blev dissade av bolaget att vi hade en batch med riktigt bra låtar. En del av dem drog mer åt Deep Purple hållet och någon hade influenser av The Police, och vi var alla nöjda med riktningen vi tog. Därför var det ett dråpslag när bolaget sade nej. Som de flesta major labels så gick de slaviskt efter statistik, vilket ibland kan vara lite missvisande. Vår högsta listplacering i staterna var balladen Carrie, vilken jag inte tror våra hardcore fans först och främst förknippade oss med. Vi hade tyvärr haft fel approach med USA då vår dåvarande manager led av mindervärdeskomplex för jänkarna.

-Vi anlitade ju sedan Herbie Herbert som även var manager för Journey. Han gjorde det omöjliga och lyckade få The Final Countdown upp till topp 10 (den peakade på 8:e plats), efter att den tidigare både hade kommit in och åkt ut från Billboard’s Hot 100, vilket i branschen ansågs vara helt omöjligt. På köpet blev Carrie en ännu större hit (3:a). Det var ju ett standardupplägg på den tiden att första singeln var uptempo, singel nummer två en midtempodänga med stark refräng och tredje singeln en riktig rysarballad.

Kee Marcello Easy Action
Foto: Effie Trikili

Ni var ju i princip färdiga med albumet hösten 1990 men fick kalla handen av bolaget som ville ha fler ballader och kommersiella låtar.

-Vi åkte hem över jul och bolaget sade att ni får göra ”co-writes”. Den officiella versionen var att vi skulle lägga mer tid, inte att vi blivit refuserade av bolaget. Av någon anledning hade det läckt ut att bolaget sagt nej, vilket Aftonbladet fått nys om så jag blev ställd mot väggen av en reporter om det på Grammisgalan. Det var en grym let down att vi inte kunde få Bob Rock som producent så det var lite skakigt ett tag. Beau Hill är dock en fantastisk producent och har gjort ett otroligt jobb. Det blev en riktigt bra platta.

Externa låtskrivare som Eric Martin (Mr Big) och Jim Vallace (Bryan Adams) lejdes som låtskrivarpartners till Joey. Du som är en erkänt duktig låtskrivare, gitarrist och producent lämnades utanför. Hur hanterade du den situationen?

-Tempest tog nog alla chanser att exkludera mig. När första co-writen kom var det en total överraskning för mig. Jag hade inte fått reda på några detaljer, och det kändes som om det var meningen. Men jag kände ju Eric Martin som varit med och skrivit ”All Or Nothing” och tyckte det var en riktigt frän låt.
”Halfway To Heaven” som Jim Vallace varit med och skrivit är också en höjdarlåt, en klassisk Europelåt , samtidigt som man kan höra lite Bryan Adams-stuk på den. ”I’ll Cry For You” var en låt vi behövde med en annan stämning. Det tog ett tag att komma över att vi inte kunde få med till exempel ”Wild Child” och ”Rainbow Warrior.” Jag minns att jag fick slåss med näbbar och klor för att få behålla ”Bad Blood” som är lite åt samma håll. Det kändes lite som att bolaget inte fattade ett skit. Här är vi i LA, insuper tidsandan och låter oss inspireras, vilket jag tycker hörs i många av de refuserade låtarna. Och det enda de vill ha är en ny ”Carrie”.

Produktionen på ”Prisoners” är stor, fyllig och krispig och skiljer sig en del från ”Out Of This World” som jag och många med mig upplever som en, förvisso väldigt bra, men samtidigt typiskt polerad åttiotalsproduktion. Hur involverad var du i designandet av skivans ljudbild?

-När jag blir producerad låter jag producenten styra. Beau hade bestämda idéer om hur han ville att det skulle låta. Och jag höll oftast med. På ”All For Nothing” t.ex, så föreslog han att vi skulle dubba riffet med en s.k. ”Rockman”, en walkman-stor miniförstärkare som Boston’s Tom Schulz lanserade i mitten på 80-talet. den hade dist och chorus, men lät egentligen apa. Men just i det här sammanhanget blev det en riktigt kul grej.
Han hade överhuvudtaget en massa intressanta produktionsidéer. När vi hade lagt alla grunder ville han att jag skulle lägga akustiska gitarrer på samtliga låtar. Rena ringaracka-ackord ”lägereldsstyle”. Han använde dem i olika grad på mixarna, men han ville i alla fall ha valmöjligheten när han sedan satt i mix. På en del låtar, där han kände att det inte behövdes några ak-guror, så gröpte han ur dem med EQ:n så att de mest blev nån form av extra percussion. Han ville också lägga tamburin på alla låtar. ”Jag är världens bästa tamburinspelare” påstod han oblygt. Sen gick han in och satte hela plattan knappt utan att stanna taperna, helt överjävlig! Och det är inte lätt att spela tamburin, om det var nån som trodde det. Man måste vara otroligt följsam till hur trummisen lirar. Han hade gjort det förr *skratt*

Om du tittar tillbaka på låtarna på ”Prisoners…” idag, vilka anser du har stått emot tidens tand bäst?

-”Homeland” är häftig. Den har någon slags folkmusik-feeling och känns ganska tidlös. ”Bad Blood” och ”Halfway To Heaven” är inte helt lätta att avgöra vilket årtionde de kommer från.

Om man betänker att ”Prisoners In Paradise” släpptes precis i skarven mellan pudelrock och grunge så måste jag säga att jag personligen tycker att låtar, produktion och leverans är i yttersta elitklassen. Den matchar väl konkurrensen som då rådde, och jag tänker då framförallt på att band som Mr. Big, Slaughter, Firehouse, Skid Row, Van Halen, White Lion, L.A. Guns och Tesla släppte plattor runt samma tid.

-Tack, vad roligt att höra och jag håller med. Beau Hill gjorde verkligen ett fantastiskt jobb med produktionen.

Vilka andra minnen sticker ut mest från den här tiden i ditt och Europes liv?

-Att hänga hemma hos Steve Lukather var grymt kul. Han var lite av en förebild när jag började lira. Otroligt rolig också, det finns ingen fejk någonstans, helt underbar.

-En episod jag kommer att tänka på är att när vi gjorde ”Prisoners…” i Enterprise studios så gjorde KISS ”God Gave Rock’n roll To You II” I samma studiokomplex. Där fanns en stor L-formad soffa i loungen där vi hamnade och drack kaffe med Gene och Paul mest varje dag. Jag minns att Paul precis hade fått en specialdesignad Les Paul från Gibson’s custom shop som jag testade. En dag berättade Paul i förbifarten att han råkat på Joeys flickvän Elisabeth på ett event kvällen innan. Helt oskyldigt, de hade bara blivit introducerade. Gene sitter bredvid och lyssnar. Där kunde historien slutat, om det inte hade varit för att Joey precis råkade passera och verkade bli otroligt störd av att jag satt och pratade om hans flickvän med snubbarna i Kiss. Och Gene, som har såna grymma antenner, känner av stämningen direkt. Det är väl kanske en del av hemligheten bakom hans framgång att han är så bra på att pejla in och läsa av folk.
När Joey passerar oss på väg mot studiodörren följer Gene honom med blicken av en kungsörn som fått span på en kanin *skratt*. Joey öppnar dörren till studion och går in, och precis innan den slår igen bakom honom så utbrister Gene:
”- JOEY, PAUL STANLEY FUCKED YOUR GIRLFRIEND!”

-Några år senare stötte jag på Gene på Cafe Opera. Till min överraskning stod han där i baren bredvid mig, helt ensam. Det var trots allt inte direkt många som kände igen honom utan makeup. KISS gjorde promotion för Alive III i Skandinavien och hade delat på sig, Paul gjorde Oslo och Gene Stockholm. På den tiden fanns det en klubb några kvarter bort som hette Rogers, och som hade öppet till fem. Lagom till sista beställningen på Café Opera vid halv tre tiden frågade jag om Gene ville hänga med. Det var på den här tiden som alla helt plötsligt började vilja parta till fem, och jag brukade ofta gå dit. Jag smet som vanligt förbi jättekön på Rogers till dörrvakterna, som var ganska less på mig vid det har laget eftersom jag för det mesta hade ett digert entourage i släptåg. ”- Jag är här nu!”, sa jag, och vakten suckade uppgivet och frågade ”- Kee, hur många gäster har du med dig den här gången då?” Jag svarade: ”- Det är bara jag och Gene Simmons”. Man måste förstå att de flesta vakter på den här tiden själva var hårdrockare och fullständigt dyrkade KISS. Kön blev som Moses och vattnet som delade sig, kantat av fågelholkar som såg ut som dörrvakter.

Paradise enligt Kee Marcello 1

”Prisoners In Paradise” är din sista skiva med Europe. Det är också en skiva som framförallt många Melodic rock fans håller väldigt kär i Europes diskografi, många tycker till och med att den är allra bäst. När du ser tillbaka, vad är det bästa med att ha spelat i Europe?

-Du har rätt, ”Prisoners In Paradise” har faktiskt levt lite av ett eget liv, framförallt i melodic rock kretsar. I fansens omröstningar hamnar den högt på listan. Som du säger, många tycker t.om att den är det bästa Europe har gjort.
Det bästa med tiden i Europe är nog att jag verkligen fick möjlighet att förkovra mig i mitt gitarrspel. Den erfarenhet som det gett mig att under de här åren få gigga på några av Världens största scener och spela mina gitarr-arr med alla de här utmanande teknikerna, kontinuerligt under hundratals gig, är ovärdeligt.
Mitt arrangemang på Rimskij-Korsakovs ”Flight Of The Bumble Bee” (Eller ”Bumblekee” som den kallas) är ett exempel. Alla de tekniker jag använder i den är utmanande i sig, men istället för att, som många försöker sig på, sitta på en stol och spela den framför webbkameran, prova att framföra den samtidigt som du springer över en 20 meter lång scen inför 20.000 skrikande fans. Fastän jag inte gillar uttrycket, så är det nog faktiskt det som skiljer pojkarna från männen.
Att göra de här 3 stora världsturnéerna var givetvis fantastiskt. Det är nog det bästa. Generellt måste jag nog också säga att det var riktigt bra låtmaterial i Europe. Även om jag erkänner att jag är besviken över att Diane Warren’s ”Look Away” valdes bort av totalt huvudlösa politiska orsaker. Hon hade specialskrivit den till bandet, och efter att ”vi” tackat nej, erbjöds den till Chicago som inte bara fick en 1:a på Billboard’s Hot 100, utan sin största USA-hit någonsin med den.
Men generellt så är jag glad och stolt över att jag var med om att skapa så mycket bra musik.

Berätta något om Europe som ingen vet!

-Under Oktoberfest i München besökte vi en gigantisk bierhalle, och vi hade alla druckit öl och var glada. Vi låg ju faktiskt just då etta med The Final Countdown, inte bara Tyskland, utan i hela Europa (senare över nästan hela Världen). Mitt under festligheterna, allsången och arm-i-arm-gunget så fick nån jeppe från skivbolaget den milt begåvade idén att vi skulle gå upp på scenen och bli presenterade. Ett ompa-ompa band med tyrolerhattar och lederhosen spelade där för fullt, och det var ett jävla ös. Skivbolags-jeppen går upp och ber bandet att ta en paus, och går fram till mikrofonen: ”- I have the great pleasure to introduce to you: EUROOOPE!”
Man kunde höra syrsor spela på andra kontinenter, följt av ett handklapp och en halvmiss. Jag har aldrig sett en mindre imponerad publik. Det enda de ville var att vi skulle sticka och brinna så att ompa-ompa-bandet kunde dra igång igen.

Apropå spelningar, vilket är egentligen det absolut bästa giget du någonsin spelat?

-Ahoy, Holland. En legendarisk arena där publiken är helt galna och eggar bandet till max. Grymma minnen från konserterna under alla tre Världsturnéerna. Sen finns det otroliga gig som är anmärkningsvärda av andra anledningar. Vi spelade i Tokyo Dome under ett gig som gick under namnet The Final Countdown på nyårsafton 92/93 tillsammans med Metallica, Tesla och Thunder. Världens största inomhusarena, ett magiskt ställe.

Det är alltid genuint trevligt att prata med Kee och jag passar på att tacka denna ständigt aktuelle låtskrivare, gitarrist och producent. Härnäst väntar spelningar i olika delar av Europa som börjat öppna upp och en världsomspännande lansering av bandet ”Out Of This World” och deras debutplatta. Jag lär få anledning att återkomma med andra ord.

RELATERADE ARTIKLAR
SENASTE NYHETERNA
VECKANS TOPPVIDEOS
ALLA NYHETER
Rocknytt
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter