VECKANS TOPPNYHETER
VECKANS MEST DELADE
FLER ARTIKLAR
steve-augeri-journey

STEVE AUGERI: Det är precis som Journey – en enda lång musikalisk resa i ett oändligt universum

0 Shares

steve-augeri-journey
När Rocknytts Sven Mörén träffade STEVE AUGERI på Hotell Rica vid Hötorget var det inför THE LEGENDS två spelningar i den kungliga huvudstaden.

Det visade sig vara en pratglad och givmild Steve som i denna intervju kommer att ge oss berättelsen om arbetarklassgrabben som skulle komma att bli frontman i en av USAs mest framgångsrika rockakter genom tiderna, JOURNEY. 1998 gick JOURNEY ut med att nämnda vokalist var STEVE PERRYs ersättare. Vart gick tankarna när han fick erbjudandet att axla manteln som ersättare av en av åttiotalets tveklöst största frontmän, vad blev nyckeln till att vinna hardcorefansens gunst? Och vad blev det slutliga priset som han fick betala för lång och trogen tjänst i JOURNEY?


I vilken gång i ordningen blir denna gång som du besöker Sverige?

Steve: Det borde vara andra eller tredje gången nu, men jag kan inte riktigt komma ihåg exakt vilken gång i ordningen detta är. Rock and roll-branschen har en förmåga att få människor att förlora minnen och perspektiv ibland (Skrattar).

Du spelade med JOURNEY på SWEDEN ROCK FESTIVAL 2006.

Steve: Då borde detta vara tredje gången.

Och då blir detta andra gången som du besöker Stockholm?

Steve: Stämmer bra det! Jag älskar Stockholm. Det är en helt underbar stad.

Båda gångerna med THE LEGENDS?

Steve: Yepp! Så hur mår du idag, Sven?

Ska väl inte klaga, men nu vill jag att vintern ska vara över. Det är kallt idag.

Steve: Nja. Idag är det inte så kallt. Då var det värre när vi landade igår på Arlanda. När vi kom från planet och klev in på terminalen och såg all isbeläggning utanför så fick jag kalla kårar då jag kom i vår-/sommarkläder. Jag insåg att det första jag skulle bli tvungen att göra efter att ha checkat in på hotellet var att gå ut och handla ett vinterplagg för att gardera mig under dessa dagar som vi kommer att vara här. Så nu fryser jag inte. (Skrattar).

Idag anlände återigen JOE LYNN TURNER i THE LEGENDS-lägret. Det var GRAHAM BONNET som fyllde hans plats dessförinnan.

Steve: Alldeles riktigt! Det har varit helt magiskt att ha honom med i upptakten på denna turné eftersom jag alltid har varit ett stort fan av GRAHAM BONNET, och då framförallt det han gjorde med MSG. ”Assault Attack” anser jag är en av de bästa som någonsin släppts på skiva. Det kändes lite extra magiskt att få göra en spelning med honom då jag aldrig tidigare träffat honom. Han är en ikon och en oerhört trevlig och ödmjuk människa.

Hur gammal är han nu?

Steve: Du menar väl hur ung han är (skrattar). Jag vet faktiskt inte.

Han borde vara lite över sextio i alla fall.

Steve: Någonstans åt det hållet borde han vara. Men det är kul att se att han fortfarande levererar på ålderns höst och rösten är väl bibehållen.

Vi går tillbaka i tiden, snarare till din barndom. Du är född och uppvuxen i NEW YORK (Brooklyn).

Steve: Korrekt!

Och det var R&B och FRANK SINATRA som dominerade musikklimatet i hemmet om jag fatta det hela rätt?

Steve: Exakt! Mina föräldrar tillhörde det så kallade ”blåa folket”, vilket var arbetarklassens smeknamn. Hela vårt kvarter var endast bebott av människor ur arbetarklassen där FRANK SINATRA blev till en hjälte hos samtliga med sin coola swingingstil. Så alla barn i kvarteret inklusive mig själv hade en och samma dröm vilket var att få vara som FRANK SINATRA. Min far var ett extra stort fan utav THE RATPACK med FRANK SINATRA och DEAN MARTIN. Men utöver detta så lyssnade han mycket på den tidiga R&B och Rock and Roll-eran. Fast även under denna period  introducerade han mig för soulmusikens fantastiska skatt. Jag fann en extra stark kärlek till sångaren SAM COOK som kanske är min absolut största inspirationskälla när det gäller mig som sångare. När jag för första gången fick höra STEVE PERRY sjunga så fanns så mycket som relaterade till SAM COOK. Så det var min far som lade hela grunden till den musik jag skulle komma att inspireras utav. Sedan började min bror att introducera mig för hårdrocken med band som THE WHO och LED ZEPPELIN, vilket gjorde att jag anammade STEVE PERRYs mix av den tidiga soulmusiken uppblandat med dåtidens hårdrocksscen vilket han tillsammans med NEAL SCHONs egensinniga gitarrspel skapade vad som skulle känneteckna JOURNEYs unikum på den musikaliska biten. Detta blev ett sound som jag på ett tidigt stadium började fördjupa mig i för att lära mig att förstå Steves tankesätt gentemot hans sångstil. Jag var ett stort JOURNEY-fan innan jag själv kom med i bandet.

JOURNEY är ett band vars musikaliska utveckling är oerhört intressant då de på sjuttiotalet var ett renodlat blues-hårdrockband för att sedan i skarven sjuttio- och åttiotal göra den radikala förändring i det musikaliska som skulle göra dem till ett av världens största rockband.

Steve: Exakt! Redan på de första skivorna levererades det riktigt bra grejer. Jag personligen kan inte med band som år ut och år in kör på i samma gamla lunk och inte förändrar sig ett dugg musikaliskt. Jag ser inget naturligt i att inte utveckla sig då musik i grund och botten är en konstform. JOURNEY gick vidare och skapade sitt unika sound. Man kan verkligen säga att de gjort skäl för sitt namn. Under hela sin karriär har de aldrig varit rädda för att utforska nya vyer som tagit bandet vidare mot ständigt nya höjder. Istället för att lyssna på andra som säger åt dom vad de ska göra så har det istället följt sin instinkt, sitt hjärta, sin hjärna och sin konstnärliga ådra och gjort det hela till en oförglömlig musikalisk resa. Riktiga artister bryter ständigt ny mark, tror på sig själva och är aldrig rädda. Det är bara att konstatera att rädsla och artisteri inte blir till en bra blandning, – likt olja och vatten (skrattar).
{youtube}ybQUhmsqiEg{/youtube}

Om jag har förstått det hela korrekt så fick du både ett samtal från JONATHAN CAIN och NEAL SCHON när det gäller ditt inträde i bandet?

Steve: Helt riktigt och båda efter varandra. Jag kommer dock inte ihåg vem som ringde först men att de ringde efter varandra, det är någonting jag aldrig glömmer.

Vad snurrade i din hjärna efter att du fått samtal från både Jonathan och Neal?

Steve: Vad som snurrade i mitt huvud? Jag trodde inte att det var på riktigt. Min hjärna kunde inte ta till sig att dessa telefonsamtal hade ägt rum. Jag menar, det är inga samtal som man går och väntar på medan man är ute och påtar i trädgården direkt (skrattar). Sedan är saken den att jag kommer från en vänskapskrets där ”practical joking” var vanligt förekommande. Jag har ett knippe vänner som ligger på en speciell humor, så jag trodde i mitt stilla sinne att det var några grabbar från min vänskapskrets som hade gått ihop för att göra en fantastisk show utav det hela (skrattar). Så när jag fick första samtalet var jag helt övertygad om att det hela var ett arrangerat fejk. Nu när jag tänker efter tror jag att det var Neal som ringde först. Sedan när Jonathan ringde så började jag leka med tanken att det kunde vara på riktigt. Men i slutändan kunde jag inte ta det hela etthundra procent seriöst tills jag samma dag fick ett tredje telefonsamtal från en vän som hade flyttat från BROOKLYN till BAY AREA som var nära vän med Neal, och han berättade för mig att JOURNEY sökte ny frontman. Neal och Jonathan hade vetat om mig ett tag då vi på den tiden låg på samma skivbolag, EPIC RECORDS, där Jonathan figurerade med bandet BAD ENGLISH. Med andra ord, det är en liten värld och ödet fungerar som alla vet att ibland korsar man varandras vägar och ibland inte. Vi möttes i samma korsning och resten blev som det blev, ett mångårigt samarbete.

Du blev helt enkelt medlem i ett band som då var ett av Amerikas största akter.

Steve: Faktum är att de än idag är en av Amerikas största akter.

Som fortfarande turnerar oerhört hårt.

Steve: Det är bara att konstatera att de idag, om än inte lika intensivt som förr, fortfarande turnerar flitigt. Sedan tror jag att bandet lärde sig en läxa efter min och Steves tid i bandet. Det är oerhört krävande att sjunga STEVE PERRYs låtar då han hade ett oerhört brett register. Det tärde ganska hårt på både min och Steves röst i och med att vi turnerade konstant. För mig kom det hela till en punkt där rösten började säga ifrån att nu får det vara bra, du behöver vila. Det var samma sak för Steve. Nu när de har ARNEL PINEDA så har det automatiskt blivit att de tar mer hänsyn till bandets vokalist. Arnel är så mycket yngre är de övriga i bandet vilket jag tror har lett till att de känner sig lite som fadersgestalter mot Arnel. De känner helt enkelt ett större ansvar och tar därför mer hänsyn när det gäller hans hälsa och röst. Arnel har en fantastisk röst som blev till någon slags Messias som dök upp framför ögonen på dem. Han har Steves kompletta register och lite därtill så vad kan de mer begära? Därför tror jag att de känner sig mer angelägna idag att hans röst ska hålla och därav att de inte turnerar lika intensivt som förr. Kort och gott så tror jag att de tar hand om honom på ett fint sätt vilket jag är oerhört glad för.

Jag pratade med JEFF SCOTT SOTO FÖR några veckor sedan som blev din efterträdare under en kort tid, och han hade stora problem när det gällde att anamma Steves breda register.

Steve: Det är inget lätt jobb att genomföra, men om du lyckas så är det en fantastisk resa.

Och du grejade jobbet?

Steve: Till en början gjorde jag det. Men med tiden blev det allt tuffare att genomföra en hel konsert.

Då kan man säga att detta förklarar varför det blev en hel del playback mot slutet av din tid i bandet?

Steve: (Skrattar). Det var en hemsk tid. Min röst hade spårat ur totalt och vi hade ett knippe spelningar kvar på turnén. Jag sade till Neal och Jonathan att min röst inte skulle palla med sluttampen på turnén på grund av att jag knappt hade någon röst kvar. Men att ställa in de sista spelningarna fanns inte i deras värd, så det fick bli playback mot min egen vilja. Det blev en grymt jobbig process att genomföra. Det kändes nästan lite förnedrande om jag ska vara ärlig.
{youtube}WcKlkkoATXQ{/youtube}

Under din tid i bandet, var det svår att bli accepterad av hardcorefansen?

Steve: Det intressanta, om vi ska ta det hela från början, är att jag innan mitt inträde i JOURNEY hade fått ett mycket älskvärt erbjudande att hoppa med i TYKETTO. Det resulterade i en studioplatta och en liveplatta. Det roliga med den studioskivan var att det till en början inte var meningen att den skulle släppas under namnet TYKETTO. Det var meningen att det skulle vara ett annat band med ett annat namn till en början. Strax innan releasen fick skivbolaget MUSIC FOR NATION kalla fötter i och med det nya bandnamnet, jag kommer inte ihåg vad det var, så de ställde ett ultimatum att om vår deal skulle kvarstå var vi tvungna att släppa plattan under namnet TYKETTO. I och med detta så skapades det en stor förvirring bland hardcorefansen då soundet på plattan inte lät som TYKETTO, utan det var mer åt de amerikanska rötterna som blues, renodlad rock som påminde en hel del om THE BLACK CROWES med en helt annan typ av sångmelodier. Så vad jag lärde mig när jag fick förfrågan att hoppa med i JOURNEY och innan jag överhuvudtaget stod på scenen med det bandet var att omgående få en distans till min roll som ny frontman. Det var oerhört viktigt för mig att inte gå in med inställningen att efterlikna STEVE PERRY samtidigt som jag ville göra hardcorefansen nöjda genom att hitta balansen mellan det klassiska soundet uppblandat med min personliga nerv. Det är som om en nybliven styvfar ska försöka vinna sina styvbarns gunst. Det är ingen lätt uppgift då de självfallet saknar sin riktiga pappa. Samma sak blev det när Steve hoppade av bandet och jag kom med. Steve var deras så kallade biologiska pappa, medan jag kom in som ny för att ta hans plats vilket betyder att allting ligger på mina axlar att förska övertyga och vinna fansens gunst. En styvfar är ingenting man accepterar på en gång med vissa undantag. Detsamma är det som ny frontman: det är en långsam process att bygga upp ett förtroende hos fansen. Så det tog ett tag att komma till det där stadiet när man känner att man kan öppna sitt hjärta och famn och bara släppa loss. Det tog sin lilla tid men det gick vägen. Sedan var jag vid den tiden i ett oerhört starkt behov av en förändring när det gällde min karriär. Jag kände att jag hade stått och stampat ett tag med TYKETTO. Allting blev så obskyrt i och med att vi blev tvingade att heta TYKETTO fast vi inte ville det. Man kommer alltid till en punk i livet där man behöver en radikal förändring och då handlar det inte bara om en gång i livet utan vi pratar om ett antal gånger som detta återkommer. Samma känsla fick jag i slutskedet på min tid i JOURNEY där jag kände att jag både på ett personligt och musikaliskt plan behövde en radikal förändring. Men för att ge svar på din fråga så var det utåt sett en process som tog sin lilla tid, men i och med mina erfarenheter från min tid i TYKETTO blev det personligen en ganska lugn resa att göra då jag till fullo rent mentalt redan var förberedd på allt vad det innebar att bli ny frontman i JOURNEY.

Enligt JEFF SCOTT SOTO var kemin i bandet i stort sett iskall. Han menade på att de aldrig umgicks privat eller konverserade med varandra på ett personligt plan. Allting gick som på rutin. Är detta någonting du känner igen från din tid i bandet?

Steve: I början när jag kom med i bandet så var det endast en positiv atmosfär i bandet. Det var en underbar stämning både på scenen och på det privata planet. Jag var en del av JOURNEY i åtta och ett halvt år och långvariga relationer är som ett roterande hjul oavsett om vi pratar relationen till sin hustru eller som i detta fall till sitt band. I skarven när det gäller mitt avhopp och Jeffs inträde så var det en ganska spänd atmosfär i lägret. Jeff hade oturen att komma med i bandet mitt uppe i denna jobbiga period. När Arnel kom med i bandet kom det in frisk luft då han låg på samtliga kvalitéer som krävs för att på ett fullskaligt sätt kunna axla manteln som frontman i bandet. Jag är så otroligt glad att de hittat tillbaka till varandra och att det fungerar så bra med Arnel som det gör. Jättekul att beskåda må jag säga.
{youtube}L3PsHVGyM9I{/youtube}

Du har även ett förflutet inom den klassiska musiken.

Steve: På sjuttiotalet när jag gick i skolan fanns det mycket pengar inom skolsystemet som bland annat ledde till en underbar musiksatsning inom skolväsendet. Jag blev väldigt tidigt introducerad för den klassiska musiken och hade en enorm tur att få ha bra och engagerande lärare omkring mig. Förr hade skolan en större närhet till musiken, någonting som inte existerar i dagens skolväsende. Jag är oerhört tacksam att jag fick uppleva den musikaliska guldåldern när jag gick i skolan. I skolan var jag aldrig någon akademiker utan musiken blev till någonting som tog upp all min tid. Jag blev helt besatt av toner och rytmik, något som resulterade i att jag försummade resten av alla studier (skrattar). Min musikaliska bana började väldigt tidigt där den klassiska musiken blev ett utav mina första möten när det gäller att själv utöva musik. Mina första instrument som jag överhuvudtaget skulle komma att spela var violin, cello och bastuba. Det var tack vare dessa instrument som jag sedan fann kärleken till elgitarren och FENDER-stärkare. Jag fann så enormt mycket samhörighet och passion mellan klassisk musik och rockmusik. Ta bara alla duktiga svenska musiker som grundar sin stil på den klassiska musiken som YNGWIE MALMSTEEN, JOHN NORUM och KEE MARCELLO.

Du hade aldrig en tanke på att satsa på en karriär som operasångare?

Steve: Nope! Det var aldrig på tal. När jag var sju eller åtta år introducerade en av mina favoritlärare mig för operamusiken. Han uppmuntrade mig att börja prova på att sjunga vissa stycken som passade en gossröst, vilket resulterade i att jag gick med i en gosskör där vi sjöng på latin, tyska och italienska. Jag förstod inte ett ord av det jag sjöng (skrattar). Det blev aldrig att jag föll pladask när det gäller att utöva operasångens mysterier, men att den har inspirerat mig till etthundra procent till det jag gör idag hör till sanningen. Men visst händer det att jag ibland utövar operasång, men då blir det mer när jag står i duschen (skrattar).

Förutom THE LEGENDS, vad står på tapeten för STEVE AUGERI?

Steve: Jag kommer att fortsätta att skriva och spela in en massa ny musik och släppa lite singlar då och då. I och med att mitt utövande av musik fortsätter att betala mig tillräckligt för att hålla på med detta på heltid är jag inte intresserad av något som helst samarbete när det gäller skivbolag. Jag har ingen hunger när det gäller att släppa en massa plattor, utan jag spelar in och när det är färdigt så släpper jag det på nätet som digitala singlar. Det är så jag känner att jag vill göra för tillfället. Jag kommer ihåg den tiden när man själv var ung, när man gick till skivaffären för att köpa den nya KISS-plattan. Att känna den där doften av en färskpressad vinyl är oslagbar, den liknar ingenting annat. När man väl kommit ut med plattan i handen så gick man till affären och köpte en påse med godis som jag och polarna skulle dela medan vi avnjöt den nya KISS-plattan. När vi väl kom upp på mitt rum samlades alla i en ring. Vi drog ut innerpåsen, satte på skivan med förväntansfulla blickar och under tiden som man lyssnade så studerade man alla detaljer på omslaget. Det handlade om ren och skär magisk konst på den tiden, någonting som dagens ungdomar aldrig kommer att få uppleva. Men musikbranschen förändras med det övriga samhällsklimatet och det är bara att acceptera. På något sätt uppskattar jag dagens musikklimat då den ger oss så många möjligheter att upptäcka alternativ musik på ett lättåtkomligt sätt. Det är precis som JOURNEY – en enda lång musikalisk resa i ett oändligt universum.

RELATERADE ARTIKLAR
SENASTE NYHETERNA
VECKANS TOPPVIDEOS
ALLA NYHETER
Rocknytt
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter