Rocknytt summerar Sweden Rock Festival 2014 med de bästa banden och lite annat från årets festival.
Rocknytt summerar Sweden Rock 2014 och börjar med de tre bästa spelningarna och en varsin besvikelse.
Calle ”Proppen” Englund
Alice Cooper – Gamle Alice Cooper som headliner 2014, ni förstår att man rynkar på ögonbrynen. Men ack så fel man kan ha, vilken show!
W.A.S.P. – W.A.S.P. var kanon. Ja, fantastiskt mycket bättre än senaste gången de var i Sverige till och med.
Ted Nugent – När den gamla galningen Ted gick på scen så förväntade jag mig inte att bli totalknockad av en riktig jävla ångvält. Det var sjukt svängigt, tungt och alldeles galet bra.
Årets besvikelse: Elektroniken på Rock Stage som totalförstörde Ozzy Osbourne-bekantingen Jake E Lees spelning. Mindre elektronik- och gitarrstrul och det hade varit en grym spelning. Snopet nog sade scenen även ifrån i slutet av W.A.S.P.s spelning och slutet med en rumphuggen ”Blind in Texas” var snopet.
Effie Trikili
Robin Beck – Årets personliga höjdpunkt blev Robin Beck. Hennes röst, utstrålning och scennärvaro lämnade mig helt mållös.
Talisman – Talisman står på scen fem år efter ”Marres” död och spelar låtar som jag aldrig trodde att jag skulle få höra live.
Alice Cooper – Mannen som vet hur man äger den stora scenen.
Årets besvikelse: Tyvärr blev Electric Boys spelning något av en besvikelse då det kändes som att den gick i autopilot. Det är något som är otroligt ovanligt för detta band.
Annicka Nilsson
Pretty Maids – Sättet som Pretty Maids levererar på… de har bara en sådan extrem pondus på scen och ger fansen precis vad de vill ha.
Alice Cooper – Fantastisk show, underbart ljus och fantastiska musiker där lille Alice visar hur stor han egentligen är.
Black Sabbath – Även om Ozzys röst börjar bli sliten så är det en – personligt efterlängtad – supershow bandet bjuder på.
Årets besvikelse: Roxie 77 gör en spelning på en ynka kvary när det har så mycket mer att ge. Att sista låten sedan bara var en orgier i gitarrister, det gjorde i alla fall inte mig glad.
Henrik ”Proppen” Fannqvist
Emperor – Det som de norska svartmetallarna bjöd på kan inte beskrivas på något annat sätt än nattsvart fjällmagi.
Beast – Sveriges kanske just nu bästa frontfigur Maria Eriksson var festivalens mest självklara rockstjärna.
Asphyx – De holländska dödsmetallarna gjorde en heroisk insats när man försökte dränka oljudet som kallas Volbeat från Festival Stage.
Årets besvikelse: Italienska Death SS ackompanjerade festivalens mest förvirrande scenshow med en inte alltför imponerande musikalisk insats.
Jane Cedenberger
U.D.O. – Fantastiska musiker, briljant setlist och det bästa liveljudet på hela festivalen.
Rob Zombie – Så mycket energi så jag nästan gick i bitar – och bra låtval!
Within Temptation – Helgjuten show utan svackor –bara att åka med och njuta.
Årets besvikelse: Att Rob Zombie inte utnyttjade hela sin speltid (samt jag själv – för alla band jag ville se men av olika anledningar missade)
Tobias Andersson
Alice Cooper – Alice imiterar John Lennon och hyllar Jim Morrison – behöver jag säga något mer?
Black Sabbath – Ordet tungt fick en ny innebörd!
Queenrÿche – Det var knappast så man saknade Geoff Tate.
Årets besvikelse: U.D.O. kunde väl åtminstone ha framfört fler än fyra Accept-låtar!
Sofia Bergström
Black Sabbath – Ozzys röst var starkare än någonsin och tillsammans med följeslagarna Iommi och Butler visade han att det kultförklarade bandets diskografi fungerar alldeles utmärkt 2014.
Emperor – Den gåshudsframkallande hyllningen av Bathorys ”A fine day to die” som avslutade spelningen var bland det bästa jag har upplevt i livesammanhang.
Arch Enemy – Alissa White-Gluz bevisade med sin energi och starka röst att hon är en synnerligen värdig ersättare av Angela Gossow.
Årets besvikelse: Avsaknaden av band inom death-, thrash- och black metal-scenen satte sitt spår på undertecknad. Nästa år ser jag gärna fler hårda akter på scenerna.
Janne Mattsson
Emperor – En stillastående lektion i precisions-svartmetal och en av de bästa gig jag någonsin har sett på festivalen.
Dark Angel – USAs näst tuffaste thrashare pekade med hela handen och visade såväl ung som gammal hur bra thrash ska låta 2014.
W.A.S.P. – Från att ha varit trött på Blackie och mannskap i bra många år smäller de till med en spelning utöver det vanliga – även fast den var hur vanlig som helst.
Årets besvikelse: Att vuxna män i 50-årsåldern även i år tror att det är fritt fram att ragga på tjejer så unga som 16 – 17 år bara för att det är festival och de är barn och ansvarsfria.
Rocknytt såg inte bara band, de gjorde små betraktelser och observationer också. Nedan följer ett axplock av dem.
Årets vad fan har hänt… Langosen har i alla år varit festivalmaten med ett stort F men i år var den en sjukt stor besvikelse. Vad har hänt?
Årets Kafé Bärs… Eller nej, för det fanns ju inte utrymme för någon speciellt god öl i barerna.
Årets torrläggning… Att Sweden Rock Festival lyckas styra bort fredagens vattenläcka på ett sätt som inte ens skapar panik – en eloge för det.
Festivalens snyggaste man… Tony Irving. Många tvekade men en Rocknyttare lät sig dock behandlas som plockgodis av den fingerfärdige dansdomaren.
Årets stackare… De personer som måste städa upp 33 000 människors sopor. Vi lider extra mycket med den eller de tappra som fick ta sig an det blå staketet på Griscampingen.
Årets fråga… Hur högt skulle festivalens sopberg bli om alla soporna lades på hög?
Årets 90-talsrejvare… Jeff Scott Soto, eller i alla fall byxorna hans. Hur tänkte han där?
Årets yngre generation… Visst är de söta de små liven när de sitter på sina förhoppningsvis nyktra föräldrars axlar och rockar med hörselkåpor lika stora som deras huvuden.
Årets WC-anka… Att toaletterna alltid var så fräscha, att sitta ned och kiss var aldrig något problem.
Årets smiley… Danger Dangers sångare Ted Poley – vilken solstråle.
Årets dark side of the moon… Hålet i bajamajorna borde vara mindre så att man inte kan se ned i dem.
Årets mellandagsrea… I alla fall var det så det kändes när trängseln i fotodiket var som värst.
Årets tomtenissar… De trevliga människorna i Nikontältet som stod för gratis rengöring av dina kameralinser.
Årets givmildaste… Personen som frågade en assistent till en Rocknyttare om Rocknyttaren ville ha en joint innan Dark Angel.
Årets tunnelbaneeträngsel… Den som tycker att det verkar trångt i Tokyos tunnelbana har uppenbarligen aldrig stått på festivalens enda handikappramp under en headlinerspelning.
Årets märkligaste arbetsuppgift… Att det till synes verkar finnas personal vars primära arbetsuppgift är att kontrollera att sovande gubbar lever är väldigt roligt.
Årets säkerhetsansvarige… Saker man inte får ta in för att ”du kan göra illa någon med det där” – patronbälte. Saker som tydligen är helt ofarliga och får tas med – solstolar och paraplyer.
Årets äggstrapris… 20 kronor för ett ägg till pyttipannan makes Rocknytt go something something. Crazy? Don’t mind if I do!
Årets matvagn… Extreme Food. Deras Baby Back RibsBaby bara smälter i munnen.
Årets brist på gentlemän… Det här med att bli nypt och klappad på rumpan av okända människor – läs taffliga rockers. Killar, det finns betydligt bättre sätt att skapa kontakt – testa det lilla ordet: ”Hej!” och gärna i kombination med ett leende – det är faktiskt toppen.
Årets högervante… Mic Michaeli som fick rycka in och värma en frusen Rocknyttares händer.
Årets vänstervante… Rockklassikers Anton Körberg som fick ta över fingervärmandet från Mic som lämnade Rocknyttaren vind för våg och drog till Finland på gig.
Årets din mamma jobbar inte här… Alice Cooper blir kallad Vincent i presstältet och utbrister skämtsamt att endast hans mamma kallar honom vid hans riktiga namn.
Årets musikrecensent… En aningen berusad man kommer fram till en Rocknyttare under Queensrÿches spelning och frågar varför bandet inte har några bra låtar likt Iron Maidens ”Run to the hills”.
Årets non smoking generation… Blackie Lawless berättar under presskonferensen hur han indirekt hjälpte en kvinna att bli drogfri tack vare låten ”B.A.D.”.
Årets fruktsallad… Publikhavet och allsången när Electric Bana Band framförde ”Batterilåten” under deras konsert på fredagen
Årets Carl-Jan Granqvist… Matlangaren som serverade vildsvinsparfait. Vem sa att hårdrockare inte är kräsna.
Årets fulaste klädesplagg… Regnponchos är för jäkla ful. Mindre regn och mer sol så att vi slipper se eländena nästa år.
Årets HD-screen… Blackie Lawless pipa må vara oklanderlig, men nog har åldern satt sina spår på denna W.A.S.P.-frontmans nuna. Bildmonitorn vid Rock Stage var nog lite för stor för hans bästa.
Årets blingbling… Visst var årets festivalarmband det snyggaste genom alla tider?
Årets Rocky Balboa… Gamle, trötte Paul Di’Anno hytter med näven och säger sig kunna spöa hälften av festivalens alla besökare – samtidigt som han själv sitter och pustar ut på trumpodiet efter en saftig tvåmetersrush.
Årets huvudvärk… Att se Madam Xs basist Godzilla framföra ett bassolo bestående av att han dunkar basen i huvudet till både han och basen börjar se hängiga ut. Märkligt beteende.
Årets tröttaste gimmick… Alla dessa rosa peruker. Nej, du är inte ett dugg rolig och nej, dina jobbarkompisar tycker inte att du är jobbets clown heller. Du är bara en tönt i en rosa peruk.
