Vargflockar i hungersnöd och mullarande kirgsfordon är någonting som Pär Hulkoff och hans RAUBTIER mer eller mindre slaviskt skanderat om sedan debuten 2009. Somliga anser nämnda band som överromantiserade Norrlandspatrioter, mendans andra anser att bandet beskriver en besannad verklighet berättad med en pretentiös ådra.
Självklart lägger vi huvudfokus på det nya alstret “Bärsärkagång” som såg dagens ljus för en dryg vecka sedan, ett album där bandet arbetat under andra förhållanden än på tidgare släpp, där Hulkoff tar oss med på en mörk kärleksförklaring till de karja orörda vidderna och skogarna högst uppe i norr.
Titeln talar verkligen sitt tydliga språk. Man kan konstatera att detta är det mest aggressiva och konsekventa album som ”RAUBTIER” levererat. Melodierna finns i vanlig ordning kvar men ni har denna gång lämnat mer utrymme åt den instrumentala ljudbilden. Riffen är skitigare medan den industriella ljudbilden mer har en sparsmakad framtoning. Är detta någonting som du kan hålla med om?
– Det är en helt korrekt analys må jag säga. Jag har faktiskt ingenting att tillägga då du verkligen slog huvudet på spiken. Annars är det som jag har fått berättat i alla andra intervjuer som jag gjort att jag har gett riffen mera utrymme, luftigare ljudbild och mera thrash metal. Så det är helt rätt det du säger. Man kan säga att det har genomsyrat hela skaparprocessen den här gången. Jag ville verkligen få fram att låta riffen tala mera än vad dom gjort på tidigare alster och på så sätt göra låtarna mera riffburna än melodiburna. Jag brukar resonera som så att jag använder de tre RAUBTIER-gubbarna som en huvudgrund av klang och botten för att sedan låta synthar och stråkar eller vad det nu kan tänkas vara få bära fram samtliga melodier tillsammans med sången. Men denna gång har vi gått lite annorlunda tillväga. Nu är det mera gitarren och basen som fått bära fram mer utav det huvudsakliga i musiken vilket har genererat till någonting lite mer annorlunda än vad lyssnaren kanske är van vid gentemot övriga släpp.
Även i texterna kan man märka en förnyelseådra. Den konsekventa ådran av mörker och aggressivitet existerar som den alltid gjort. Men jag tycker mig även finna en ådra av sårbarhet i majoriteten utav texterna.
– Det kan nog stämma även om det inte var någonting som jag blandade in medvetet. Jag tror rent generell att man som textförfattare blir lite modigare för varje gång man skriver ett nytt album. Man vågar släppa lite mer på sig själv. Man kan dra paralleller med en artikelförfattare. Ju fler artiklar du skriver desto mer vågar du lätta på det mer personliga trycket så att säga. Det är lite svårt att förklara utan att det låter superpretentiöst (skrattar).
Det är svårt att frångå en politisk nerv i dina texter samtidigt som den nerven inte är alltför betungande. Anser du själv att du är politisk i dina texter?
– Egentligen inte! Jag skulle nog vilja säga att dom är mer generella än vad många kan tro. Jag försökte förklara detta för en journalist på en större fysisk tidning. Han menade typ ”De är dunkelt skrivna. Att det är någonting man döljer” och så vidare. Men det handlar inte om det, utan för mig är RAUBTIER en mörk ventil. Och det är uppenbarligen fler som behöver den här ventilen eftersom att vi träffar så många likasinnade när vi är ute på vägarna, och när livekonserterna kör igång så är det inte en aggressiv stämning som skapas utan det är en otrolig gemenskap som infinner sig i konsertlokalen. Jag tror att dom som förstår RAUBTIER, dom är medvetna om att jag försöker lämna budskapet väldigt öppet så att var och en skall kunna ta det till sig. Om sanningen skall fram så är det oerhört svårt att beskriva det hela, men väldigt ofta när jag skriver så träder jag in i en roll vilket har gjort att texterna rent generellt har ett oerhört brett innehållsspektra. När jag bestämmer mig för att skriva om ett ämne så försöker jag sätta mig in i situationen som om det var mig själv det handlade om. Ur ett extremt perspektiv. Hur skulle jag agera i den här specifika situationen? Jag har gjort sånger om allt från kannibalism till självmord. Ingen utav dessa två ämnen intresserar mig personligen, men det blir i slutändan intressanta sånger utav det hela om du förstår vad jag menar.
Absolut! Jag tänker framför allt på låt nummer två på plattan där du nämner en vargflock och att överleva i flocken har sitt höga pris!
– Absolut! Vargflocken är ju någonting som varit återkommande i RAUBTIER´s texter. Detta är någonting som jag refererar till vi som bor här uppe. Jag refererar mycket till området kring Bottenviken där större delen utav skogarna fortfarande står vilda och orörda. Det finns en massa saker invävda i nämnda text som på ett sätt reflekterar mitt liv samtidigt som jag lämnar det hela öppet för samtliga människor att få känna igen sig själv. Man känner vad man känner när man hör och läser texten helt enkelt.
Jag är själv uppvuxen i Norrland! Närmare bestämt i Västerbotten och Jämtland. Så rent generellt kan jag känna igen mig mycket i det du just sade. Nu befinner du dig högre upp i vårt avlånga land än vad jag befann mig när jag bodde där uppe. Kan man säga att det är en ambivalent kärleksförklaring till dom karga vidderna?
– Det är definitivt detta det handlar om! Känslan att få känna en tillhörighet i det mörka och karga och ibland det ganska frånstötande klimat som det oftast är här uppe, den kam man nog bara känna om man själv utsatt sig för det. Jag tror att det blir så mycket enklare att ta det till sig om man bott som du, i Jämtland och Västerbotten än om man har bott i Kalifornien i hela sitt liv. Tiden står liksom stilla här uppe. Någon expansion har det inte varit något tal om utan det läggs snarare ner verksamheter än vad det skapas nya så det blir svårt för en utomstående att komma hit för att bosätta sig permanent.
”Brännmärkt” tillhör en utav mina favoriter på plattan. Men den stora vinnaren blir den svulstiga avslutningen på plattan i låten ”Lejonhjärta”. Personligen så tycker jag att nämnda låt har en liten annorlunda tvist gentemot ert övriga material i bandets historia. Detta både musikalsikt och textmässigt. Är detta någonting du själv håller med om?
– Det får jag nog hålla med om. Du vet att jag komponerar nästan jämnt och ständigt om olika saker och tankar som kommer till och från. ”Lejonhjärta” var inte till en början ämnad att bli en Raubtier -låt, och därav det starkt neoklassiska intaget som präglar hela låten. Men jag tyckte att den gjorde sig bra i det här formatet och blev så pass nöjd med hur demoresultatet blev. Det kanske inte är den låt som jag blev mest nöjd med, men definitivt så tillhör den en utav dom låtarna som hamnar på den sidan av skiljelinjen så att säga. Det blev någonting där som fångade en känsla, och när hornen kommer in på riktigt då går jag igång på riktigt allvar (skrattar).
Jag vet att du alltid har varit lite högtidlig av dig. Senaste gången jag intervjuade dig var här i Stockholm och då kom vi in på en konversation om den gamla 80-talsserien ”Nord och Syd”.
– Aha! Nu vet jag vem jag pratar med (skrattar). Jag har lätt att komma ihåg ansikten men svårt att komma ihåg namn. Men nu kan jag koppla ihop med vem jag pratar med (skrattar).
Men absolut! Historia överhuvudtaget är jag vansinnigt intresserad av. Likaså klassisk musik är någonting som jag är uppvuxen med och idag så lyssnar jag mer på klassisk musik än vad jag lyssnar på rockmusik.
Att du lyssnar mer på klassisk musik idag: är detta på grund av rädslan att påverkas av all annan rockmusik som finns därute?
– Det är ingenting jag känner en rädsla för! Det som intresserar mig så otroligt mycket för klassisk musik är tonspråket, svulsten och många andra saker som jag tycker att jag själv som rockkompositör strävar efter och lyckas att producera på något sätt. Sedan finns det ju inga elgitarrer och trummor i klassisk musik vilket gör att det inte är lika taktdrivet som det är i rockmusiken, men kraften finns där på samma vis. Men det krävs ett engagemang att sätta sig in i och förstå Richard Wagner eller Grieg eller vem det nu handlar om för stunden. Men det är otroligt kraftfull musik som jag verkligen kan rekommendera till samtliga musikälskare där ute.
Både rockmusik, folkmusik, blues, country och allt annat som man kan tänka sig. Alla dessa genrer eller vad man nu ska kalla det härstammar från samma rötter, d.v.s. folkmusik som är lika med folkets musik om du förstår vad jag menar. Det är dom sångerna som sjungits på potatisfältet eller brutit åkermark någonstans. Det är allt detta som har lett till Beethovens 9:e symfoni och alla andra storslagna kompositioner genom musikens historia. Rötterna finns i arvet som gått genom generationer helt enkelt. Det är min analys i alla fall.
Om vi återgår till plattan så tycker jag mig finna en lite mer internationell ådra både i musiken och i den storslagna ljudbilden. Idag är det ju inget renodlat unikum med band som lyckas slå utanför sitt lands gränser trots att dom sjunger på sitt modersmål. Snackar vi procent kanske inte siffran är så hög, men man kan konstatera att det ändå inträffar mer än vad det gjorde förr. Jag vet att du förut har sagt att RAUBTIER är och förblir ett band för Sverige och som högst i länderna kring Skandinavien. Men har tanken på att korsa dom internationella gränserna börjat gnaga i bakhuvudet?
– Jag måste nog säga att jag är en lite motvillig rockstjärna så att säga. Jag tycker om att det är så många som gillar musiken, men den här grejen med att köra massvis med intervjuer är inte min grej bara för att ta ett exempel. Det räcker att prata med dom som verkligen förstår sig på rockmusik generellt. Allt annat känns inte relevant för mig så att säga. För mig känns det inte rätt att sitta och förklara någonting inför någon som ändå inte förstår sig på vad det är jag pysslar med. Men jag känner mig oerhört nöjd med vad vi har åstadkommit. Jag har inte haft några tankar på att bilda någon form av världsherravälde. Inte sedan ungdoms i alla fall (skrattar). Men nu märker man att det börjar hända saker i Europa. Det har varit en hel del intervjuer med bland annat Holland och Tyskland, så det är ju någon form av lansering som pågår där borta. Det har automatiskt skapats någon form av efterfrågan. Vi får en hel del erbjudanden där bortifrån, så vi måste nog ganska snart ta ett beslut om hur vi ska göra med allt kring detta om du förstår vad jag menar.
2011 beslöt du dig för att lägga RAUBTIER till vila ett tag, en vila som endast varade i tre månader. Oftast när man lägger band på is så brukar det handla om ett till två år. Vad var det som gjorde att ni fick krafterna tillbaka så pass snabbt?
– Det blev ju bara det! Men det har hänt ett par gånger att man känt att det är dags att ladda batterierna tills dom är fulla igen och tydligen är RAUBTIER ett band som återhämtar sig oerhört snabbt (skrattar). Men rent generellt är det oerhört svårt att veta hur länge man kommer att ligga på is. Men det känns naturligt att när material finns att tillgå så blir det så mycket lättare att återhämta sig snabbt. Ibland blir man helt trött, slut och tom i huvudet vilket oftast betyder att man måste ta en välbehövlig paus för att orka leverera nytt material.
Och nu ska ni ut på vägarna i vårt avlånga land.
– Exakt! Vi gör den här svängen nu på femton eller sexton datum, spritt över fem veckor så att vi kan åka hem till familjerna emellanåt. Det blir ungefär tre spelningar i veckan det kommer att handla om. Det känns alldeles lagom för oss åldrade herrar att köra ett sådant turnéupplägg som detta.
Ligger övriga norden i den framtida planeringen?
– Det är saker som diskuteras och som ligger i görningen, men det är ingenting som är spikat. Jag vet faktiskt inte om jag ska vara ärlig. Men vi ska göra klart de kommande turnédatumen först. Sedan får vi sätta oss ner för att resonera och reflektera vad vi tänker därhän så att säga.
Hur är din livssituation i dagsläget? Kan du leva på musiken helt och hållet eller varvar du fortfarande ditt musicerande med militäryrket?
– Jag har inte varit i militärtjänsten sedan 2011, inte i någon egentlig mening i alla fall. Det har ju varit RAUBTIER fullt ut förutom när jag varvade med BOURBON BOYS som jag körde ett tag. Men det blev så väldigt mycket spelande och otroligt mycket komponerande så det blev alldeles för mycket med allting om du förstår. Men som det är nu så sysslar jag med musik på heltid förutom att jag vid sidan om musiken pysslar lite med jaktturism och sådana saker. Jonas har ju sin studio vid sidan av och Buffeln gör lite andra saker vid sidan av, men på det stora hela så fungerar RAUBTIER så att vi kan leva på det.
Det är få förunnat idag!
– Exakt! Man får tacka den lyckliga Nordstjärnan för att man fått den förmånen. Det är väldigt positivt och få förunnat. Det är jag medveten om.
Så BOURBON BOYS är ett minne blott?
– Som läget är nu så ligger det i någon form utav dvala. Men man vet aldrig vad som händer.
Slutligen, har du några personliga favoriter på plattan?
– Jag tycker nog dom två spåren som du har nämnt ligger mig oerhört varmt om hjärtat. Jag gillar även titelspåret på grund av den explosiva urladdningen. Sedan finns det en sång som heter ”Tropaion” som jag gillar oerhört mycket. Sedan tycker jag nog att samtliga låtar har blivit rättvist representerade på den här skivan. Sedan kommer det alltid ner på personliga preferenser, vilket förhållande jag själv har till låten och när den har komponerats o.s.v., sådant spelar alltid in i rutan när man hör dom så att säga.
