www.rocknytt.net

Senaste nyheterna från rockvärlden

Artiklar av:

Thord Pettersson

Lordi – Sexorcism

Ger man ”Sexorcism” lite tid, kan jag nästan garantera att man som Lordi-fans kommer att älska den!

Amorphis – Queen Of Time

Styrkan i ”Queen Of Time” ligger främst i att man anammat tyngd och kraft, men absolut inte har glömt bort melodierna.

Dimmu Borgir – Eonian

Jag kommer ihåg när ”Death Cult Armageddon” kom ut, då hyllades den nästan unisont av dåtidens recensentkår. Jag var dock långtifrån lika imponerad.

SpiteFuel – Dreamworld Collapse

Band utvecklas åt olika håll. SpiteFuel har definitivt både blivit hårdare och mer progressiva på sin andra giv ”Dreamworld Collapse”.

Blitzkrieg – Judge Not

Nya ”Judge Not” blir jag inte riktigt klok på. Suveräna skapelser, blandas med rena bottennapp och skivan blir därför en aning svår att sträcklyssna på.

Öblivion – Resilience

Ett glädjande livstecken från bröderna Amore och det inger hopp om en lysande framtid för oss som både gillar Nightmare nu och då.

Chris Bay – Chasing The Sun

Jag kan konstatera att Chris Bay gör sig bra som soloartist, men det är i Freedom Call som han hör hemma!

Denied – Freedom Of Speech

Det första som slår mig, är att nya plattan inte är lika ”direkt” i sin framtoning och att den innehåller mycket mera nyanser och variation än sin föregångare.

Machine Head – Catharsis

Jag har inget större problem med att Machine Head tar ett steg åt sidan och börjar flirta med band som Five Finger Death Punch och Slipknot. Visst måste jag erkänna att jag gillar ”The Blackening” och Unto The Locust” mycket mera än nya plattan ”Catharsis”. Dessutom så gör FFDP och Slipknot denna typ av musik

Rick Springfield – The Snake King

Min relation till Rick Springfield har varit flyktig, men väldigt lång. Den första låten jag hörde var ”Rock Of Life” i slutet av 1980-talet och jag ända sedan dess sporadiskt lånat ett öra eller två åt hans plattor.

Årets bästa enligt Thord Pettersson

Det är dags att titta tillbaka på året som gått. Vi har valt ut de absolut bästa albumen, låtarna mm och rangordnat dem. Här är årets bästa enligt Thord Pettersson.

F.K.Ü – 1981

F.K.Ü är ett band som jag älskat redan från den dagen när deras första plattan släpptes.

Black Country Communion – BCCIV

Black Country Communion har egentligen alltid innehållit alla ingredienser som bra hård bluesrock ska göra.

Egonaut – The Omega

Egonaut har verkligen förändrats som band på de två senaste plattorna. Huruvida man anser att det är positivt eller negativt, beror nog på vilken musiksmak man har.

NY VIDEO: Kardinal Sin – Victorious

Det svenska melodiösa power metalbandet Kardinal Sin har släppt en video till titelspåret från sin färska debutplatta ”Victorious”.

Offensive Ground – Nightmare King

Styrkan i musiken tycker jag ligger i den höga energinivån och råheten i soundet. Bandet känns verkligen äkta och hungrigt på ett lite opolerat sätt.

Zpeedfreak – Asshole

Jag har tagit mig an Zpeedfreaks två föregående egenutgivningar/demos och nu är det dags för den tredje. Det största problemet med de två tidigare plattorna har varit de vokala insatserna. De har helt enkelt inte motsvarat kvaliteten på det övriga musikaliska framförandet. Nu har man bytt från sångare till sångerska och det draget gillar jag.

Forsaken – Pentateuch

Det är definitivt inte vardagsmat att recensera band som kommer från Malta.

Kee Of Hearts – Kee Of Hearts

När jag recenserade senaste plattan med Kee Marcello ”Scaling Up”, så klagade jag lite på att han inte använde sig av en riktig sångare och utomstående producent. Vips så dyker Kee Of Hearts upp som ett brev på posten.

Nozanopra – Peace In Our Hearts

Lider du av ett ständigt sug efter nytt material från Rainbow eller gillar du Moahni Moahna´s plattor? Då kan Nozanopra faktiskt vara något för dig.

The Haunted – Strength In Numbers

The Haunted har blandat och gett rent stilmässigt under sina 19 år som skivsläppande band. Något som de aldrig har tullat speciellt mycket på är dock kvaliteten, som har varit genomgående god ända sedan starten.

NY VIDEO: Sabaton – Primo Victoria

Det har gått 12år sedan Sabaton släppte sitt klassiska album ”Primo Victoria” och nu får vi äntligen se en helt nyinspelad video med titelspåret från plattan.

Knivattack på konsert

Händelsen ägde rum under en konsert med Rancid och Dropkick Murphy’s

Reignsaw – Reignsaw

REIGNSAW´s debutplatta är verkligen ett ambitiöst projekt signerat av Berget Bergman, som växte från att ”bara” vara ännu ett svenskt thrash-album, till att bli ett konceptalbum av högsta rang.

NY VIDEO: Black Country Communion – Collide

Det engelsk/amerikanska bandet Black Country Communion släpper första videon ”Collide” från deras 4:e fullängdare ”BBC IV”, som kommer att släppas den 22:a september via Mascot Label Group.

Revelations – Gatekeeper

REVELATIONS första fullängdare har låtit vänta på sig. Men den som väntar på något gott, väntar ju aldrig för länge heter det ju.

Mean Streak – Blind Faith

Melodiös heavy metal och medryckande hårdrock kan i princip inte göras mycket bättre än så här anno 2017!

SpiteFuel – Second To None

STRANGELET var ett riktigt lovande band, som befann sig i puppstadiet rent utvecklingsmässigt. Nu när sångaren Stefan Zörner tillsammans med gitarristen Tobias Eurich och basisten Finn Janetzky gått vidare med sin karriär i bandet SPITEFUEL, så har puppan blivit till en ståtlig fjäril. Den sydtyska kvintetten görs förövrigt helt komplett med Timo Pflüger (gitarr) och

Havok – Conformicide

HAVOK är ett band som tillhör nya generationens thrash metal-våg. De är lite svåra att placera rent stilmässigt, då de plockat fram lite andra ingredienser och blandat i ”thrashgrytan” också. I grund och botten är det givetvis musik som influerats av alla de stora amerikanska banden som växte fram under 80talet och som förövrigt fortfarande

Brothers Of Metal – Prophecy Of Ragnarök

Anser man att musik ska vara ”seriös” och absolut inte ska innehålla fantasy-texter, som avhandlar asagudar, drakar och annat. Ja, då kan man nog sluta att läsa redan här.

Edenbridge – The Great Momentum

EDENBRIDGE är ett sådant här band som står dörröppningen och tittar in i finrummet. Ett rum, där band som NIGHTWISH, WITHIN TEMPTATION och EPICA med flera har befunnit sig i flera år redan. Trots flera tappra försök, så har de förtvivlat svårt att ta sig över tröskeln, men skam den som ger sig. Med ”The

Sanctuary – Inception

Hur upphetsande är en gammal demoinspelning från 1986, som till 70% innehåller exakt samma låtar som debutalbumet ”Refuge Denied” från 1988? Mycket, om man frågar mig! ”Inception” formligen svämmar över av ungdomlig entusiasm och spelglädje. Metaformosen från att ligga övergiven, smått vattenskadad i en lada till att bli restaurerad av Zeus skickliga handlag är minst

Overkill – The Grinding Wheel

OVERKILL är ett band som man kan räkna med. Visst, de gjorde ett par svagare plattor på mitten/slutet av 90-talet. Men de har till skillnad från de flesta andra band, aldrig nått riktiga bottennivåer med några av sina skivsläpp. Nya plattan är inget undantag från den väl beprövade ”regeln”, utan den står sig väldigt stark.

Lancer – Mastery

Jag tycker Arvikabandet har blivit snäppet vassare för varje platta som de har gjort. En utveckling som av logiska skäl inte kan fortsätta hur länge som helst, eftersom musik bara kan uppnå en viss underhållningsnivå. Nu har det hänt: Kurvan har planat ut och faktiskt även börjat sjunka en pytteliten aning. Nu ska jag villigt

Kreator – Gods Of Violence

Tyskarnas form har allt sedan comebacken med ”Violent Revolution” varit löjligt hög. Det är inte speciellt många gamla klassiska band, som låter bättre i nutid än de gjorde när de slog igenom, men KREATOR gör faktiskt det! Frågan är om inte ”Gods Of Violence” inte är den bästa platta som KREATOR någonsin har gjort? Det

Grave Digger – Healed By Metal

Det finns inget som jag hellre blir botad av, än av metal. Så med andra ord välkomnar jag GRAVE DIGGER´S nya album med öppna armar.

Stefan Morén – Come And Join The Joyride

Förra plattan ”Desire” är enligt mitt tycke den bästa som Stefan Morén gjort som soloartist. På nya ”Come And Join The Joyride” så blandar Herr Morén ihop samma ingredienser i grytan en gång till. Även om han kryddar hela anrättningen med några nypor ”80talspudel” denna gång. Skillnaden mellan plattorna är att kvaliteten var lite jämnare

Sepultura – Machine Messiah

Jag tillhör definitivt inte den digra skaran, som anser att bandet dog när Max Cavalera lämnade bandet i mitten på 90-talet. Jag ändrade inte heller uppfattning när Max bror Igor valde att göra exakt samma sak 10 år senare. Visserligen så tycker jag att SEPULTURA har haft lite svårt att få till en hel platta

Sister – Stand Up, Forward, March

När HARDCORE SUPERSTAR släppte sitt suveräna självbetitlade alster 2005 och följde upp den med den minst lika vassa ”Dreamin´ In A Casket” två år efteråt, då var de verkligen på topp. Sedan har utförsbacken tyvärr blivit brantare och brantare. Numera ser jag på nya HCSS-släppt med en trött axelryckning. Det var under några år där

Årets bästa enligt Thord Pettersson

Det nya året närmar sig och det är dags att ta sig an årets roligaste och svåraste uppgift – nämligen att lista det allra bästa från året som gått. Här är det bästa enligt Thord Pettersson.

Demon – Cemetery Junction

Av någon outgrundligt anledning så missade jag DEMON`S första aktiva period och det var först efter comebacken med ”Spaced Out Monkey” som jag fick upp ögonen för dem. Det kan jag faktiskt tycka är lite synd, eftersom jag gillade sådan här musik mera för 20-25år sedan, än jag gör nuförtiden. Även om min musiksmak har

Absorbing The Pain – Sint

Lite förvirrande känns det allt när ABSORBING THE PAIN först går ut med att de ändrar sitt namn till SINT och dessutom utlovar en ordentlig musikalisk ”make over”. Sedan tar de helt sonika tillbaka sitt gamla namn igen och döper nya plattan till ”Sint” istället. Något de däremot inte ändrat tillbaka, är den musikaliska inriktningen.

Burning Point – The Blaze

På förra plattan, som till största delen bestod av nyinspelningar av bandets ”gamla godingar”, så tyckte jag inte riktigt att sångerskan Nitte Valo kom till sin fulla rätt. Det var främst på de nyskrivna låtarna, som hennes sanna potential kom fram. Nu när låtarna redan från början är skrivna med hennes röst i åtanke, så

Nightmare – Dead Sun

Jag fick redan under Sabaton Open Air i somras ett jakande svar på frågan om bandet skulle klara sig utan bröderna Amore. Jag blev faktiskt väldigt imponerad av Maggy Luyten starka röstresurser. Hennes sång tillför definitivt en ny dimension till NIGHTMARE´S musikskapande. Hon kan både ta i som en ”hel karl” och samtidigt låta mer

Sirenia – Dims Days Of Dolor

”Perlis Of The Deep Blue” var en riktigt höjdare, uppföljaren förra årets ”Seventh Life Path” var en ganska blek historia. Så besvikelsen var därför om inte monumental, i alla fall ganska så stor när den såg dagens ljus. Nya ”Dim Days Of Dolor” är definitivt ett steg tillbaka i rätt riktning, även om det där

Killer Bee – Eye In The Sky

Jag sticker inte under stolen med att jag formligen älskar deras första album ”Raw” och att jag håller den plattan allra högst i KILLER BEE´S katalog. Det är därför jag med hänförelse kan konstatera att bandet till stora delar har hittat tillbaka till just det soundet på ”Eye In the Sky”. Nog för jag gillat

Hammerfall – Built To Last

Min relation till bandet är nästan lika gammal som bandet självt. HAMMERFALL har tillsammans med sin maskot Hector hållit hammaren högt i över 20 år nu (23 år för att vara exakt). Strömmen av skivsläpp från Göteborgsbandet har varit någorlunda konstant, även om den mattats av en aning under det sista årtiondet. Den stilmässiga avstickaren

Kee Marcello – Scaling Up

Kee är en jävel på gitarr och han har definitivt förmågan till att skriva grymma låtar. Så långt är allt väl och skimrande rosenrött. När det kommer till röstresurser och produktionsförmåga, så finns det dock vissa brister. Kee sjunger inte alls dåligt, men han kan på sin höjd nå upp till medelmåttighet och jag tycker

Testament – Brotherhood Of The Snake

Jag älskade comebackplattan ”The Formation Of Damnation”, men jag var däremot inte helt såld på ”Dark Roots Of The Earth”. Även om den förstås hade sina ljusa stunder, det är ju ändå TESTAMENT vi talar om och de är väl det enda av Bay Area-banden som aldrig gjort en medelmåttig/dålig skiva. Det är därför med

Insomnium – Winter’s Gate

Jag såg INSOMNIUM på Sabaton Open Air i somras och intrycket jag fick därifrån var att musiken var väldigt kompetent, men ganska så tråkig. Måhända berodde en del av min avoghet på att jag redan hört x-antal band och att jag skulle höra lika många till efter deras spelning. Det är ju lätt att bli

Them – Sweet Hollow

Det finns ett antal coverband som hyllar KING DIAMOND/MERCYFUL FATE. Det finns även de band som tagit till sig soundet och byggt in det i sin egen musik, som till exempel PORTRAIT och tidiga GHOST. Tysk-amerikanska THEM tar dock hela konceptet ett par steg ytterligare och skapar ny musik, som låter så mycket som den

Heaven Shall Burn – Wanderer

Jag måste erkänna att min relation till bandet innan jag hörde denna platta var närmast noll. Jag kände till bandnamnet och ungefär vilken typ av musik som de gjorde, men mer än så var det inte! Så med andra ord, så börjar min bekantskap och min skärskådning av bandet här och nu. Tyskarna startade ju

Epica – The Holographic Principle

EPICA fortsätter att fläska på rejält och verkar leva efter YNGWIE MALMSTEEN´S gamla vedertagna princip att ”more is more”. Jag måste säga att jag får svårt att säga emot i just det här specifika fallet. ”The Holographic Principle” innehåller precis alla de element som gjort EPICA till ett av de världsledande banden i genren under

Iron Mask – Diabolica

IRON MASK tillhör definitivt ett av mina absoluta favoritband inom den neoklassiska hårdrocken. Nu när ”kungen” av genren YNGWIE MALMSTEEN går på tomgång och sitter fast förankrad i bottenträsket, så sätter jag det mesta av mitt hopp till Dushan Petrossis skötebarn. Med en ny sångare i bagaget, nämligen Diego Valdez (HELKER/ELECTRONOMICON), så släpper nu IRON

Lordi – Monstereophonic (Theaterror vs Demonarchy)

LORDI har under de senaste 7-8 åren bara blivit tyngre och tyngre på skiva. Något som jag måste erkänna att jag uppskattar väldigt mycket, speciellt när kvaliteten på materialet har stegrats på de tre senaste släppen också. Den nya given ”Monstereophonic Theaterror Vs Demonarchy” är faktiskt både ännu tyngre, men också mer melodiös än sina

Crystal Ball – Déjà-Voodoo

Schweizarnas nya platta tar vid där förra albumet ”Liferider” slutade. Stilen är den samma, den höga kvaliteten likaså. För er som av någon anledning aldrig stiftat bekantskap med banden förut, så kan man säga att deras sound är en blandning av melodiös hårdrock, klassisk heavy metal och en nypa power metal. Jag skulle vilka påstå att

Twilight Force – Heroes Of Mighty Magic

Det finns enligt mig två scenarion när det gäller färska band. Antingen så är debuten lysande och de får svårt att återupprepa magin/kvaliteten på album nummer två eller så är förstlingsverket aningen trevande/valpigt och det är först på uppföljaren som alla bitar faller på plats. TWILIGHT FORCE var så nära perfektion som man kan komma

Kissin’ Dynamite – Generation Goodbye

Vid första anblicken så var jag inte alls speciellt imponerad av tyskarnas nya giv. Jag tyckte att låtarna med stort L saknades och att låtmaterialet kändes lite väl splittrat. Men som tur var så nöjde jag mig inte med den slutsatsen, utan gav skivan mycket mera tid. Det kan man nog främst tacka random-funktionen på

rage the devilstrikes again 484

Rage – The Devil Strikes Again

RAGE utan Viktor Smolski saknar något, det står mer och mer klart ju mer tiden går. Visst låter det fortfarande bra, men det där lilla extra saknas numera helt och hållet. RAGE anno 2016 är i mångt och mycket som mina gamla Volvo 945:a: Den är väldigt pålitlig och fungerar oavsett väder, vind och underlag,

Tempt – Runaway

Det är inte ofta som det kommer ut ny musik i den här genren, som har samma grova kaliber och självklarhet som TEMPT´s debutplatta ”Runaway” har. Ställer man upp en checklista över vad högkvalitativ melodiös hårdrock ska innehålla, så kan man typ bocka av minst 95/100 punkter på den listan. TEMPT består förövrigt av fyra

Dust Bolt – Mass Confusion

Tyska DUST BOLT´s debut-platta var en riktigt uppvisning i hur hungrig, oslipad thrash metal ska låta. Skiva nummer två var enligt mitt tycke en aning för polerad och saknade lite av glöden från det första alstret. Nu när bandets tredje album ser dagens ljus, så kan jag nöjt konstatera att bandet till de allra största

Grand Magus – Sword Songs

[media-credit name=”Omslag av: Anthony Roberts” align=”alignnone” width=”250″][/media-credit] GRAND MAGUS är ett bra band inte tal om det, men skivorna tenderar allt som oftast att innehålla både höga berg och små dalar. Nya plattan ”Sword Songs” är just i det hänseendet en betydligt jämnare historia. Må hända saknas riktigt höga berg som till exempel K2, men

Denner/Shermann – Masters Of Evil

MERCYFUL FATE utan Kim Bendix Petersen, fungerar verkligen det? Svaret är ett rungande ja, även om man (klokt nog) valt bort det gamla bandnamnet och använder sig av gitarristernas efternamn istället. Rent musikaliskt osar det till 100% fortfarande MERCYFUL FATE om anrättningen. Den enda skillnaden är att bakom mikrofonen återfinns istället Sean Peck (CAGE, DEATH

Destruction – Under Attack

DESTRUCTION tillhör som ni säker redan vet Tysklands alldeles egna ”Big 4” och det kan man verkligen påstå att det finns goda skäl till. De har nästan helt utan undantag levererat den ena kanonplattan efter den andra, speciellt på denna sidan av millennium-skiftet. Nya alstret ”Under Attack” är definitivt inget undantag från det fina traditionen,

almanactsar484

Almanac – Tsar

Vi kan redan från början fastslå några högst essentiella saker: 1. Viktor Smolski är en jävel på gitarr. 2. David Readman, Andy B Franck och Jeanette Marchewka är superba vokalister. 3. ”Tsar” är en välspelad, välskriven och ytterst välproducerad platta. Nu till hur ”Tsar” egentligen låter? Ja, det går definitivt inte att komma i från

Mystic Prophecy – War Brigade

Det verkar ha gjort R.D Liapakis och resten av bandet gott, att han har ”hårdrocksbandet” DEVILS TRAIN på sidan om. För MYSTIC PROPHECY har på senare år hållit en mycket hög och jämn standard på sina skivsläpp. Vilket definitivt inte alltid varit fallet förut, då man blandat kanonskivor med ganska ordinära album. Något man däremot

Blessed Hellride – Bastards & Outlaws

Väljer man att uppkalla sitt band efter namnet på BLACK LABEL SOCIETY´S bästa (i mitt tycke) album, så har man redan satt ribban högre än Javier Sotomayors gamla världsrekord i höjdhopp. Det är med andra ord ett recept för total katastrof eller är det verkligen det? ”Bastards And Outlaws” är en ytterst gedigen debutplatta, som

Texas Hippie Coalition – Dark Side Of Black

Detta band uppfann enligt egen utsago en helt ny genre, nämligen ”Red Dirt Metal”. Det kan vi givetvis tvista om, men faktum kvarstår att deras musik är hyfsat unik och i sitt kölvatten har den hjälp till att skapa en hel radda band med liknande sound. På förra plattan, så klagade jag (med rätta) på

Human Fortress – Thieves Of The Night

Med förra plattan ”Raided Land” och inträdet av den nya sångaren Gus Monsanto, så tog HUMAN FORTRESS ”sjumilakliv” uppåt på karriärstegen. Med nya ”Thieves Of The Night, så befäster bandet sin ledande position inom den melodiösa grenen av det som vi något slarvigt allmänt klumpar ihop till en genre och kallar för power metal. Utvecklingskurvan

The New Black – A Monster’s Life

CORRO…förlåt THE NEW BLACK menar jag, är tillbaka med ett nytt album. Likt sina svenska ”tvillingar”, så lyckas tyskarna kombinera tyng med insmickrande melodier på ett briljant sätt, även om Sundsvallsbandet fortfarande är det starkaste bandet av dem två. THE NEW BLACK har haft lite svårare att få till ett helt album med intressanta låtar.

Sleepy Hollow – Tales Of Gods And Monsters

Tung, mörk US.Metal, med Warrel Dane-liknande sång (men något mera ”entonig och mässande”), kan det var något att ha? Ja, det tycker åtminstone jag. SLEEPY HOLLOW är definitivt inga dunungar, utan har faktiskt en lång karriär bakom sig. Men trots att de släppte sin första demo redan 1989, så är detta album bara deras 4:e

X