[media-credit id=1 align=”aligncenter” width=”500″]
[/media-credit]
Herregud min skapare vilken pipa karln besitter, ja Russel Allen alltså. Det är absolut ingen tvekan om vem som är chef när Symphony X äntrar Lemmy Stage på lördagseftermiddagen. Jag har sett Symphony X ett antal gånger, bl a på tidigare SRF men jag ka inte minnas att jag tidigare upplevt sådan kraft och pondus hos Symphony X när de öppnar spelningen med den något tillbakalutade “Nevermore”
Russel Allen äger scenen totalt och då ska vi ändå veta att övriga musiker inte är några anonyma duvungar, tvärtom är det ju ett gäng högst kompetenta musiker med Michael Romeo i spetsen. De kommer dessvärre i skymundan, Allen äger totalt och ÄR Symphony X, just på lördagseftermiddagen i alla fall. Då och då bjuder vokalisten in de övriga i showen, de väljer ändå att ta ett steg tillbaka.
Showen är snygg, scenbygget är lagom och i ljudet finns inget att klaga på. Däremot slås jag av ett ganska uppenbart faktum att jag gång på gång hajar till när jag låt efter låt påminner mig själv om att jag lyssnar alldeles för lite på Symphony X. Varje låt är i sig ett litet konststycke och kvalitén är sylvass rakt igenom. Vad sägs om en låtlista som i ordning är som följer: “Nevermore, “Underworld”, “Kiss of fire”, “Without you”, “Charon” osv.. monsterlåtar rakt igenom. Spelningen är väl genomtänkt, finns inte en tråkig stund.
Det är först då och där, på lördagkvällen i lilla Norje, som polletten ramlar ned. Jag är såld fullt ut. Spelningen etsar sig fast i minnet och nu veckan efter plöjer jag backkatalogen så fort jag hinner och kan. Jag rekommenderar er alla att göra detsamma.
Något negativt? Well, det känns tyvärr som det blir lite för mycket Russel Allen show från början till slut. Ibland känns det nästan som det är RA goes solo. Å andra sidan är det svårt att se hur man ska undvika detta. Karln har en oerhörd pondus och dompterar föreställningen från början till slut. Jag menar inte att det är hans fel, RA är utan tvekan SRF 2016s bästa vokalist, utan konkurrens. Jag har alltid placerat Symphony X i samma fack som t ex Dream Theater, musikaliskt sett är det fortfarande lika, showmässigt sett leder Symphony X klart på poäng.
Tack Symphony X. När “Set the World on fire” och till slut “Legend” ebbar ut är jag likt en disktrasa helt färdig, tar en paus, köper en kall och ställer mig i kön till oxrullarna, tagen av stunden.
Symphony X – Sweden Rock Festival 2016-06-11
[yasr_overall_rating]
Bäst: “To hell and back”
Sämst: Det blir lite för mycket Russel Allen show
[custom-facebook-feed album=10153471341831008 albumcols=4 num=100 exclude=social,link,likebox]
