Anthrax – Liverecension Sweden Rock Festival 2016-06-11

9 Shares

[media-credit id=16 align=”aligncenter” width=”500″]Anthrax-srf2016-500[/media-credit]
Ett av de sista banden som uppenbarar sig på SRF 2016 är Anthrax. För mig är Anthrax en vattendelare, och då menar jag ett band där humöret avgör om jag gillar Anthrax eller inte. De har gjort en hel del riktigt bra grejer men också släppt några mindre bra giv där man har knutit näven i fickan och svurit till att allt var bättre förr. Ta senaste plattan, “4 all kings”, helt ok men handen upp den som inte hellre lyssnar på t ex “State of euphoria”.. nåväl.

Humöret är uppåt när jag tränger mig in i den månghövdade publiken men ganska så snart tappar jag i stort sett hakan, och det över det makalösa oljudet som Anthrax lyckas skapa i öppnande “You got to belive”. Faktum är att det tar en bra stund innan jag lyckas urskilja vilken låt det handlar om och ännu mer förvånad blir jag när jag försöker placera in låt två i minnesfacket innan jag i oljudet upptäcker att de fortfarande är på låt ett. Ljudet är horribelt i början på spelningen och ett tag känns det som alla på scen gör sig egen grej och spelar lite för sig själva. Detta korrigeras givetvis såsmåningom och redan i följande “Got the time” börjar pusselbitarna att falla på plats. Det blir faktiskt bättre och bättre ju längre spelningen går och när Anthrax till slut går i mål med “Indians” så hinner de att vända skeppet till en positiv konsertupplevelse.

Som bäst blir det i den underskattade “Medusa” (som tydligen är Belladonnas favorit) , “Madhouse” sparkar alltid rumpa och klassikerna “Indians” och “Antisocial” är båda höjdpunkterna i den relativt korta föreställningen. Speciellt kul blir det när Scott Ian till slut ledsnar ihop i “Indians” och bryter låten för att läxa upp den alltför ointresserade svenska publiken. Publiken blir helt enkelt beordrad att delta i “The war dance” och låten avslutas till ett publikalt inferno. Stillastående publik accepteras icke.



Sammanfattningsvis känns Anthrax spelning som en dag på jobbet, more or less. Ingen verkar besviken men å andra sidan tror jag inte att någon är speciellt överväldigad heller. Bandet räddar upp en katastrofal öppning och avslutar i stor stil. Där emellan får vi i stort sett det vi förväntar oss.

Bandet? Herregud, vad går Frank Bello på? Makalöst och galet. Dessutom känns Jonathan Donais ganska malplacerad och givetvis måste man ju passa på att tacka Charlie Benante för att han påminde oss om hur trummorna lät när Lars Ulrich spelade på “St Anger”. Man ryser…och mår illa

Anthrax – Sweden Rock Festival 2016-06-11

Bäst: “Indians” ink War Dance
Sämst: Öppningen med “You Gotta Belive” är ett riktigt magplask

[custom-facebook-feed album=10153475621306008 albumcols=4 num=100 exclude=social,link,likebox]

9 Shares

Relaterade artiklar

Sweden Rock Magazine

Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter

Rocknytt Logga 2019

Följ oss på Facebook!