Inför Sweden Rock 2016: Intervju med The Kentucky Headhunters

7 Shares

 The Kentucky Headhunters Live

Vi fortsätter med serien ”Inför Sweden Rock 2016”. Nästa band ut är The Kentucky Headhunters. Rocknytts Lisa Willman fick chansen att ställa några frågor till bandets sångare och gitarrist Richard Young.

The Kentucky Headhunters är ett kultband i gränslandet mellan sydstatsrock och hård country. Till dato har de utgett åtta studioalbum (oräknat två i samarbete med Chuck Berry-pianisten Johnnie Johnson) och mottagit ett antal utmärkelser, däribland en Grammy för det klassiska debutalbumet ”Pickin´on Nashville” (1989). SRF 2016 blir faktiskt bandets första spelning i Europa någonsin – och den enda under detta Europabesök. Så ni sydstats- och countryfantaster i publiken har något smått historiskt att se fram emot.



Bandet har en lång och intressant historia Kan du berätta lite mer om ert musikaliska arv?

Vi startade 1968, och kallade oss för Itchy Brother tills bandet omvandlades till The Kentucky Headhunters 1986. My bror Fred, som spelar trummor, vår kusin Anthony Kenney på bas, Greg Martin på lead gitarr och jag själv på gitarr och sång startade i ett gammalt hus som låg på vår familjegård, och som vår farmor Effie Young gav oss att öva i. Vi repar och skriver fortfarande där, precis som min sons band. Anthony slutade för några år sedan, men vår sättning från 1986 är fortfarande intakt, dvs jag, Fred och Greg samt Doug Phelps som anslöt det året.

Tidiga influenser kom från the Beatles och Rolling Stones, med deras hint av blues. Sedan kom band som John Mayall´s Bluesbreakers, Cream och Humble Pie, men det var faktiskt hemma på gården som vi fick vår bluesbakgrund, helt naturligt. När man bor på en gård måste man alltid hugga i och arbeta, och på den tiden hjälptes alla grannar åt med skörden. Många av våra grannar och vänner var afroamerikaner, och alla dessa sjöng när de arbetade. Så från väldigt tidig ålder fick vi alltså höra gammal gospelmusik och sånger från alla storheterna inom bluesen, live på tobaksfälten. Samtidigt sjöng de vita killarna Elvis, Jerry Lee Lewis, Carl Perkins och countrymusik. Alla försökte bräcka varandra. Det var fantastiskt!

Vår mor var dessutom ett stort bluesfan och lyssnade på Big John R på WLAC i Nashville – en enorm 50000 watts bluesstation som hördes överallt. Gregs far och farbror hade ett countryband och vår egen far spelade boogie woogie och filmklassiker på pianot där hemma. Anthonys far var rockabillysångare. Jag kommer ihåg när han fick Anthony att stå på en trälåda när han var nio år och spela ståbas för honom.

Vi var helt enkelt omgivna av alla sorters musik in södra Kentucky, och bluesen är essensen av vad vi blev.

Ert senaste album ”Meet Me In Bluesland” från förra året är i själva verket inte alls nytt, utan släpptes 12 år efter att ni spelade in det. Medverkar på skivan gör dessutom en speciell gäst – den legendariske bluespianisten Johnnie Johnson.

Vi träffade Johnnie 1991 på the Grammy Awards, efter att Keith Richards och Eric Clapton hade spelat in hans första riktiga soloalbum. Vi umgicks hela natten och blev nära vänner och fortsatte hålla kontakten efter det. 1993 blev vi tillfrågade av Elektra Records i New York om vi ville skriva, producera och spela in

Johnnies andra soloalbum tillsammans med honom. Jag behöver inte ens säga vilken ära detta var för oss.

Efter att albumet släpptes brukade vi ta med Johnnie på våra turnéer, och han blev en Headhunter som oss. Vi förstod varför Chuck Berry, Keith Richards, Eric Clapton och andra älskade att spela med honom. Vad du än spelade kunde han lyfta det till den högsta nivån. Oavsett vems band det var så blev han bandets ledare.

Tio år senare, 2003, spelade vi in vårt album ”Soul” och ville spela in den gamla Billy Myleslåten ”Have You Ever Loved a Woman” som Freddie King spelade in. Jag ringde hem till Johnnie, men fick höra av hans fru Frances att han var i Houston och gjorde ett gästframträdande med the Stones. Jag fick tag på honom och han flög till Kentucky dagen efter för att spela in låten med oss. När jag pratade med Frances hade hon även sagt åt mig att hålla Johnnie kvar hos oss och skriva några låtar tillsammans. Han mådde inte så bra, berättade hon, så när Johnnie kom avbröt vi inspelningen och skrev och spelade in albumet ”Meet Me In Bluesland” tillsammans på tre dagar. Vi sparade kassetterna i mitt hus, och fortsatte med inspelningen av albumet vi hade hållit på med innan. Johnnie gick sedan bort 2005.

Förra året blev jag uppringd av Frances, som undrade när vi skulle ge ut albumet som vi hade gjort tillsammans med Johnnie! Ska ni vänta tills inte ens jag kan få höra det? undrade hon. Cirkeln var sluten. Frances gav sin välsignelse. Det kändes som att Johnnie hade bestämt att det var dags. Därför tog det så lång tid.

I juni spelar ni i Sverige, och till och med Europa, för allra första gången. Vad har ni för förväntningar?

Vi har alltid velat åka till Europa. Ärligt talat är det Black Stone Cherry och min son John Fred Young som har uppmuntrat oss att åka dit sedan deras första tripp. Som de beskriver det finns det en känsla av inneboende lojalitet i publiken i Europa som inte finns här i Amerika. Jag tror att det kommer ur er lojalitet med er historia där, rent generellt. Det verkar som att när folk i Europa blir fans av något speciellt band så blir de det för hela livet, och de läser på om deras historia och bakgrund, och bandet och fansen blir som en jättestor familj.

Jag älskar mitt hemland och vad vi står för, men genom filmer, internet, mobiler osv har vi ätits upp av en sensationalism som orsakar ett konstant sug efter något nytt och annorlunda, oavsett kvalitet. Även om vi har en bra publik här i Nordamerika vill vi åka över och uppleva den där vänskapen och den musikaliska fristaden som Black Stone Cherry pratar om.

Jag gissar att ni har ett nära förhållande med just Black Stone Cherry?

2001 dök min son John Fred Young och hans kompisar upp på gården hemma och sa att de tänkte starta ett eget band och flytta in i övningshuset. Jag var rädd för att de skulle elda upp det, men jag hade fel. De flyttade in i huset, städade upp och började skriva sitt eget material på ett ögonblick. Efter några veckor upptäckte jag att de hade ”något”, och erbjöd dom hjälp. Det har varit en väldigt speciell resa för mig. Jag har haft möjlighet att skriva och producera skivor tillsammans med dom, men den största behållningen i allt detta är att jag har återigen har fått uppleva vikten av ihärdighet, driv och ödmjukhet, och att samtidigt vara en bra människa. Vi i the Kentucky Headhunters, våra familjer och vänner är alla väldigt stolta över dom. Jag har också fått fortsatt förtroende för något som Mick Ronson en gång sade: ”Play, don´t worry”.

The Kentucky Headhunters har som sagt en lång och upplevelserik historia, ni har spelat med legendariska musiker och fått bland annat en Grammy Award. Vad finns det kvar att sträva efter?

För några år sedan spelade vi på the Sonny Boy Blues Festival i Arkansas. De tre huvudakterna var vi själva, Dr John och B.B. King. Vi hade gott om tid att uppleva festivalen under dagen, och medan vi gick där slog det mig plötsligt; vi var där i sällskap med två giganter som har gett sina liv åt att göra människor lyckliga genom sin musik.

I år har The Kentucky Headhunters hållit på i 46 år. Jag tror, att få uppnå vad dessa herrar, tillsammans med rävar som Ray Charles, Willie Nelson, Charlie Daniels och många, många fler har gjort, det är vårt mål. Att spela tills man inte kan spela längre. Om du är en riktig musiker så är det ditt kall i livet. Huvudsaken i livet är att leva länge, tro på dina övertygelser och att njuta av familj och vänner. Det är det som är riktig framgång.

Slutligen, kommer ni att hinna med något mer än Sweden Rock Festival under ert besök?

Eftersom detta är första gången vi är i Europa vill vi väldigt gärna träffa så många människor som möjligt. Vi kommer faktiskt att bo i närheten av festivalområdet under tre dagar. Sedan blir det tre dagar till i Köpenhamn innan vi flyger hem, så vi planerar att gå ut och se så mycket vi kan. Vi kollar gärna i skivaffärer och second hand affärer och liknande och tar gärna emot tips! I Köpenhamn vill vi gärna se den lilla sjöjungfrun.

Vi spelar på torsdagen vid 12-tiden så vi kommer att kunna se en hel del andra band spela. Jag hoppas att få se Queen. Jag såg dom på 70-talet med Thin Lizzie som förband… Vi spelade deras första skiva för vår far innan spelningen för att få hans tillåtelse. Han sa bara ”det är bäst att ni går och ser de här killarna. Jag har aldrig hört något liknande, de kommer att bli enorma!”

Jag hoppas att vi träffar på vår goda vän Warren Haynes, och våra kompisar i Halestorm och Shinedown. Sedan har vi ju vår polare Dee Snider och Twisted Sister, och förstås en av våra stora influencer – Vanilla Fudge.

Rocknytt tackar och bockar för intervjun, och ser fram emot en riktigt bra spelning i juni.

THE KENTUCKY HEADHUNTERS SPELAR PÅ SWEDEN STAGE, TORSDAG 9 JUNI, 12:00

7 Shares

Relaterade artiklar

RELATERADE ARTIKLAR
Hittade inga inlägg.

VIDEOPREMIÄR

VIDEOPREMIÄR
VECKANS TOPPNYHETER
VECKANS TOPPVIDEOS
ALLA NYHETER
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter

Rocknytt Logga 2019 heavy metal

Följ oss på Facebook!