Jon English – En stor entertainer med ett hjärta av guld

Jag, liksom några miljoner till, satt klistrad vid TV:n i slutet på 70-talet och kollade på den eminenta serien “Mot alla vindar”. Jag var 11 år och tyckte att snubben som spelade den deporterade fången Jonathan Garret var sjukt tuff och tillsammans med Zeb Macahan blev han min stora idol i min ungdom.

I samband med detta började jag också förstå att han först och främst var rockartist och lyckades de följande åren köpa på mig alla LP-skivor jag hittade med honom och förutom låten Six Ribbons från serien så fastnade jag lite extra för plattan “In Roads” som Jon släppte 1981, En riktig rockplatta, som än idag är en av mina favoriter. Lyssna på den, ni lär inte bli besvikna. Den finns på Spotify!

Under 90-talet försvann Jon English från de svenska medierna och inte släppte han speciellt mycket ny musik heller, men när sedan Internet kom in i min värld så började jag köpa på mig Jon’s plattor på CD-skivor genom australiensiska webbutiker och intresset för Jon och hans musik tog fart igen. 2001 började jag att jobba med Sweden Rock Festival och några år senare började jag med några trevande försök att försöka få Jon English till festivalen, men hans agent på den tiden verkade inte så intresserad och jag insåg att det skulle bli väldigt dyrt att flyga över honom och hela hans band för enbart en spelning på festivalen (det var dessutom bara jag i bokningsgruppen som trodde att någon skulle komma ihåg honom).

Åren gick och under våren 2012 kontaktade jag mina goda vänner i Vetlanda-bandet Spearfish och slängde ut idén att vi skulle erbjuda Jon att komma till Sverige, med Spearfish som hans kompband. Då skulle det bli billigare och han skulle äntligen kunna lira i Sverige igen. Bandet nappade och jag skickade ett av mina mest suspekta e-mail till en agent någonsin där jag i princip skrev: “OK, jag har ingen aning om någon kommer ihåg Jon English och vi kan inte betala så värst mycket, men om han är intresserad av att komma och lira på Sweden Rock så fixar jag ett band till honom och han kan bo hemma hos mig”. Någonstans misstänkte jag att jag skulle få ett rungande NEJ som svar, men ett par dagar senare skrev agenten att Jon jättegärna ville göra detta och jag fick även Jon’s e-mail och hans telefonnummer och jävlar vad starstruck jag blev, för första gången i mitt liv.

Efter att ha pratat ihop mig med Jon om vilka låtar han ville köra så repade Spearfish ihop ett helt set och Jon kom till stationen i Sölvesborg, med sina båda söner och ett par musiker till, en vecka innan festivalen. Vi satte ihop en liten replokal i min källare och när Jon kom så var all vår nervositet som bortblåst. Han visade sig vara en i gänget. Inget gnäll, inga divafasoner, bara en helt underbar människa, och som min kära mor sa, som bodde hemma hos oss för att hjälpa till med driften när det var fullt med folk i huset: “jo det börjar låta riktigt bra i källaren”.

Jon gjorde två uppvärmningspelningar innan festivalen, en i Eslöv och en i Linköping och när dagen kom för spelningen på Sweden Rock så var det en solig dag, hela backen framför Sweden Stage var full med publik och jag tror att alla som såg den spelningen kommer att komma ihåg den. När han spelade Six Ribbons så kom det en och annan tår från undertecknad. Magiskt. Det var succé och konserten spelades in och släpptes sen på en CD-box som en bonus-DVD.

Året efter åkte jag och min fru till Australien och semestrade där och Jon och jag blev riktigt goda vänner och höll kontakten och vi bestämde ganska snart att vi skulle spela in en ny platta. Hans första sen år 2000. 2015 lirade Jon återigen på Sweden Rock och vi planerade då att vi skulle skriva låtar under hösten och att Jon sen skulle komma till Sverige några veckor i mars 2016 för att lägga all sång. Han såg verkligen fram emot detta. Allt var förberett, flygbiljetten var bokad, låtarna var inspelade. Två veckor innan får jag veta att Jon ska göra en “mindre operation” och att vi kanske skulle bli tvungna att skjuta på inspelningarna.

Messade med Jon varje dag han låg på sjukhuset och han var hela tiden positiv och glad och skrev hela tiden “no worrie mate. I will be there in a few weeks”. Några timmar innan Jon skulle rullas in för operation fick jag ett sms från honom där han tackade mig för allt jag gjort för honom och jag fick en otäck känsla i kroppen att det var ett adjö. 10 timmar senare får jag så beskedet att Jon avlidit av “komplikationer efter operationen” och hela min värld rasade samman.

Jag såg det aldrig komma. Det skulle inte hända. Inte nu. Nu, ett dygn senare är jag fortfarande otroligt chockad. En stor artist, sångare, skådespelare, en riktigt entertainer har lämnat oss. Jag vill nog bara med dessa rader berätta vilken helt underbar person Jon English var, liksom hela hans familj. Han älskade Sverige och den svenska publiken och det verkade som om de älskade honom med.

Mina tankar går ut till hans barn och familj som förlorat en nära anhörig. Nu är han borta och lämnar ett stort tomrum efter sig, men hans musik lever vidare liksom minnet av honom som en god vän och en stor entertainer med ett hjärta av guld.

10 mars 2016
Johannes Lindström, Sweden Rock