Det är våren 2014. Jag befinner mig på en stor klubblokal i Stockholm för att fota och recensera ett gäng internationella hårdrocksband. Vi fotografer samlas backstage en stund innan konserten. Jag är den enda tjejen. Plötsligt märker jag hur de övriga fotograferna ställer sig runt mig. En av männen går fram till mig och tittar ned på min kamera, som är betydligt mindre avancerad än hans, varpå han säger:
”Ska du verkligen fota med den där?”
De övriga männen skrattar.
Jag lyckas kontra med något i stil med:
”En häftig kamerautrustning är inte allt. Är man en bra fotograf kan man ta snygga bilder ändå.”
Det blir tyst. För denna gång.
En stund senare, när vi står vid fotodiket, kommer mannen tillbaka. ”Är det här din första konsert flicka lilla?”
Jag blir tyst. Faktum är att jag blir helt golvad av hans fräcka kommenterar – till den grad att jag inte lyckas få ett enda ord ur mig.
Mannen fnyser och går iväg.
Vad denna ignoranta man inte visste var att denna ”lilla flicka” har varit på hundratals konserter, och då oftast som press. Bara år 2009 uppgick konsertbesöken till drygt 100 stycken och det har blivit betydligt fler sedan dess.
Första konserten?
Jag tror inte det gubbjävel.
Detta är bara en av många incidenter i hårdrockssammanhang där någon man har försökt förminska mig – som människa, som hårdrockare och som journalist.
Diskrimineringen och sexismen har ytterligare ett forum att äga rum på: internet. Detta har diskuterats vitt och brett i medier på sistone, och dessvärre har jag även egna erfarenheter där. För cirka två år sedan drog jag igång ett Youtube-konto där jag lade upp klipp från diverse videointervjuer med hårdrocksmusiker. Via mina frilansuppdrag har jag haft det stora privilegiet att utbyta ord med hårdrocksstorheter som Nergal, Zakk Wylde, Doro, Max Cavalera, Johan Hegg, Mario Duplantier, Mark Morton och många fler.
Men mina intervjuer kom med ett högt pris: hatfulla och sexistiska kommentarer. Kommentarer som jag dessvärre började läsa och blev besatt av. Många nätter låg jag sömnlös och grubblade, medan orden ekade i mitt huvud:
Hon tror att hon är så cool i den där Behemoth-tischan.
Posör!
SWEDISH WHORE!
I wouldn’t mind that piece of Swedish meat.
Kommentarerna, varav merparten var betydligt grövre och elakare än de nämnda exemplen ovan, sänkte mig illa kvickt. Innan jag visste ordet av var jag tvungen att kippa efter andan vid ytan. Samtidigt blev jag även sorgsen för att innehållet i mina intervjuer försummades. I stället insisterade somliga att diskutera min ”liggpotential” eller huruvida jag var ett genuint hårdrocksfan eller inte – som om det var av relevans, som om det var okej. Majoriteten av kommentarerna var dock positiva, med berömmande ord om intervjuernas faktiska innehåll. Även något frieri fick jag på kuppen. Men dumt nog fokuserade jag enbart på de fåtal negativa, den ena mer absurd än den andra.
Jag var tvungen att pausa mitt Youtube-projekt. Jag lät min rädsla för fler hatfulla och idiotiska kommentarer sätta käppar i hjulet för min passion. Svagt gjort? Kanske. Men sanningen är att jag vid den tidpunkten inte hade tillräckligt med mental styrka för att tackla alla idioter på nätet. För min egen psykiska hälsas skull lade jag därför av.
I detta nu samlar jag kraft att komma tillbaka – starkare än någonsin. Hatarna besegrade mig i den första ronden, men snart vinner jag på knockout. Det krävs nog en fet, jävla käftsmäll för att somliga ska förstå att sexism och diskriminering, oavsett art och forum, inte hör hemma i hårdrocken.
Fler krönikor av Sofia:
www.rocknytt.net/nyheter/15760-kronika-posor-groupie-och-hora-livet-som-kvinnlig-hardrockare
