VECKANS TOPPNYHETER
VECKANS MEST DELADE
FLER ARTIKLAR
krönika rocknytt

KRÖNIKA: ”Posör, groupie och hora” – livet som kvinnlig hårdrockare

1.83K Shares

Kärlek kan komma i olika former. Kärlek handlar inte enbart om en pojke och en tjej som blir kära en solig sommardag, med ett lamt Taylor Swift-soundtrack i bakgrunden. En kärlekshistoria kan börja med ett kassettband eller en cd-skiva och en missförstådd tonåring som försöker handskas med livets alla svårigheter.

Jag har varit den tonåringen, frustrerad över mänsklighetens oförmåga att förstå mig. Räddningen kom i form av hårdrocken; när jag blev mobbad i högstadiet lärde Slipknot mig att inte ta någon skit, samtidigt som Metallicas låtar om självständighet gav mig ytterligare styrka. Till denna dag intalar jag mig själv “life is my own, to live my own way” när jag känner mig pressad att vara som alla andra.


Inga konstigheter hittills. Eller hur? Men faktum är att min kärlek till hårdrock har ifrågasatts ett flertal gånger. Anledningen: jag är kvinna. Vi lever i ett mansdominerat samhälle där kvinnor mer ofta än sällan trycks ned av män. Och hårdrockssfären utgör dessvärre inget undantag. Hårdrockskonserter- och festivaler är ofta korvfester, och har man inte en snopp mellan benen antas man vara en groupie, hora eller en posör. Alternativt kallas man för ”lilla gumman” eller ”flicka lilla”. Jag har blivit kallad alla dessa saker – ibland mot mitt ansikte, ibland bakom min rygg och ibland på min Youtube-kanal. Oavsett hur och var det sägs är det helt oacceptabelt år 2014.

Till er som tror att jag är något av det ovannämnda på grund av att jag är tjej tänker jag en gång för alla skylta med min kärlek till musiken. Till growl-sång. Till feta, jävla baskaggar. Till schizofrena taktbyten á la Dream Theater. Allt sådant som även en kvinna kan uppskatta.

Först och främst vill jag bara klargöra att jag varken heter ”posör” eller ”flicka lilla”. Jag har ett namn och det är Sofia Bergström. Och jag är lika galen i Slayer precis som vilken annan manlig hårdrockare. Jag går inte på konserter och festivaler för att ragga eller ligga. Jag går på konserter och festivaler för att antingen headbanga längst fram vid kravallstaketet eller för att avnjuta musiken på håll – det beror på stunden. Jag går på konserter och festivaler för att det är det jag lever för, inte för att agera utsmyckning till en manlig kompis eller min pojkvän.

Jag vet att Led Zeppelins ”Physical Graffiti” släpptes 1975. Jag kan sjunga med i takt till Bloodbaths ”Eaten” samt nynna alla melodier till samtliga Opeth-låtar. Det låter visserligen för jävligt, men jag gör det åtminstone med stor inlevelse och passion. Och jag vet att det finns en hårdrocksvärld bortom In Flames och Metallica. Faktum är att jag minns albumreleaser bättre än släktingars födelsedagar.

Mitt liv – liksom många andras – är en berg- och dalbana och tar ibland tvära och oförutsägbara svängar. Men oavsett riktning, fart och altitud vet jag att jag alltid har hårdrocken som trofast medpassagerare. En medpassagerare som jag kan dela glädje med, alternativt hålla i ett järngrepp vid stunder då jag behöver stöd. Jag har till och med förevigat Opeths logga på min rygg för att alltid bära hårdrocken med mig (och fler hårdrockshyllningar i form av tatueringar komma skall).

Hårdrock är och förblir min livskamrat och själsfrände. Jag älskar hårdrock och hårdrock älskar mig, trots min avsaknad av snopp, skägg och testosteron. När detta betvivlas, vilket sker i tid och otid, går mitt hårdrockshjärta itu. Och att limma ihop alla små, krossade bitar tär på krafterna. Nu är det därför dags för resten av hårdrocksvärlden att acceptera mig och andra hårdrockare med tuttar. Och då som jämlikar – inte prydande accessoarer.

 

RELATERADE ARTIKLAR
SENASTE NYHETERNA
VECKANS TOPPVIDEOS
ALLA NYHETER
Rocknytt
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter