mas-01

Krönika: Metal All Stars-middag

mas-01
Jag befinner mig på en flott restaurang på Södermalm i Stockholm. På andra sidan bordet, snett till höger, sitter självaste Zakk Wylde; han är mitt uppe i en spännande diskussion med Anders Tengner. Yngwie Malmsteen är på tapeten och de två männen finner stor glädje i att dela med sig av diverse anekdoter om denne musiker. Mitt emot mig sitter Robb ”Blasko” Nicholson och smuttar på sin Falcon. Han ser måttligt road ut; tröttheten efter allt flygande tycks ha satt sina spår. Antingen det eller så är han rejält uttråkad.

mas-01
Jag befinner mig på en flott restaurang på Södermalm i Stockholm. På andra sidan bordet, snett till höger, sitter självaste Zakk Wylde; han är mitt uppe i en spännande diskussion med Anders Tengner. Yngwie Malmsteen är på tapeten och de två männen finner stor glädje i att dela med sig av diverse anekdoter om denne musiker. Mitt emot mig sitter Robb ”Blasko” Nicholson och smuttar på sin Falcon. Han ser måttligt road ut; tröttheten efter allt flygande tycks ha satt sina spår. Antingen det eller så är han rejält uttråkad.

Längst bort till vänster skålar Udo Dirkschneider och Joey Belladonna. Deras leenden är tillräckligt stora för att kunna platsa i en reklam för Maybellines nya läppstift. Ross the boss gör ett halvhjärtat försök att vara lika energisk som ovannämnda män, men bossen är inte riktigt med i matchen. Plötsligt riktar Max Cavalera sin blick mot mig. Han böjer sig fram och frågar: ”How do you say cheers in Swedish?”. Jag kollar mig om för att försäkra mig om att det faktiskt är mig han pratar med, det vill säga lilla Sofia Bergström från Kristinehamn i Värmland. Jag svarar ”skål” varpå han höjer sitt glas mot mig, slår det mot mitt ölglas och gör ett tappert försök att skåla på svenska utan brytning. Om han lyckades? Han får högsta betyg för sin ansträngning i alla fall. Låt oss lämna det där.

Hela situationen känns smått surrealistisk. Här sitter jag vid samma bord som en handfull internationellt erkända hårdrocksikoner. Samtliga har gjort avtryck på hårdrocksvärlden – var och en på sitt eget sätt. Somliga (läs: Udo Dirkschneider) var med och lade grunden till heavy metal-scenen i Tyskland under tidigt 70-tal. Andra (läs: Zakk Wylde och ”Blasko”) har varit vapendragare till Ozzy Osbourne. Jag nyper mig diskret i armen och konstaterar att det inte är en dröm. Jag sitter faktiskt och skålar med Metal All Stars-gänget som på torsdag intar Hovet i Stockholm för att plöja av den ena rockklassikern efter den andra – i helt nya tappningar. Denna kväll är de inkognito: helt vanliga män som avnjuter en fin middag (som säkerligen överskrider mina månatliga lån från CSN). Inga strålkastare lyser på dem där vi befinner oss och instrumenten har de lämnat kvar på hotellet för att samla damm.

mas02

Medan vi hugger in på förrätterna, som består av allt från pulled pork till potatis och sill, börjar jag att kallprata med ”Blasko”. Jag frågar honom hur turnén har varit hittills. Han blir tyst, tar ett djupt andetag för att sedan svara: ”a mess”. Han förklarar genast att han syftar på logistiken. Med tanke på att alla musiker har egna managers och därmed sina egna villkor har vissa delar av turnén varit svåra att styra upp, menar Robb. Showerna i sig har han inget att anmärka på: ”Bulgaria och Romania was a blast, man.”

Samtidigt som vi delar på den sista halloumin som ligger på tallriken mellan oss understryker han att han är tacksam över att ha fått den här chansen. Han är övertygad om att Metal All Stars-turnén inte skulle fungera i USA: ”Americans don’t appreciate old school metal anymore”. Vidare berättar han att amerikanarna är omättliga och bara suktar efter musik som är ny och fräsch. Pionjärerna, varav somliga som sitter vid vårt bord, har fallit i glömska. Eftersom jag har gjort likvärdiga observationer nickar jag instämmande och tillsammans skålar vi över europeiska hårdrockares hängivenhet och lojalitet. Och vips så har jag och ”Blasko” blivit tjenisar. Jag känner på mig att han, innan kvällens slut, kommer att erbjuda mig ett vänskapshalsband. Varför skulle han annars låta mig ta den sista pulled pork-biten?

Zakk Wylde vänder sig mot oss och nickar. Även han medger att han har haft sin beskärda del av krångel under resans gång, men är liksom ”Blasko” glad över att ha en tacksam publik att uppträda inför. Efter en kort stund byter den skäggiga och muskulösa mannen samtalsämne och börjar dela med sig av diverse turné- och spelningsanekdoter. Jag lyssnar med stort intresse på denna skojfriska man som friskt klunkar i sig sin Mariestad – alkoholfri bör tilläggas. Frontmannen i Black Label Society är numera en nykter och ärbar man.

mas03

Timmarna går. Somliga börjar bli förfriskade, andra rejält uttråkade. Max Cavalera och hans fru tillika manager Gloria är de första att tacka för sig. Zakk Wylde ursäktar sig en stund senare och förklarar att han måste styra upp diverse krångel med sin merchandise. Udo och Joey verkar dock inte ha en tanke på att avrunda kvällen. Det går ingen nöd på dem. Faktum är att de till och med har beställt in kaffe och efterrätt. Deras kväll är långt ifrån över.

Eftersom jag ska upp i arla morgonstund dagen därpå kastar även jag in handduken till slut. Jag är ledsen över att kvällen nådde sitt slut. Men samtidigt är jag jävligt glad att jag inte behöver betala notan; den måste gå på en mindre förmögenhet. Jag beger mig hemåt och tänker tillbaka på den gångna kvällen. Plötsligt inser jag att ”Blasko” aldrig gav mig något vänskapshalsband. Nåväl, vi får ta det på hotellet i morgon.

VECKANS TOPPNYHETER
VECKANS TOPPVIDEOS
Rocknytt

Tipsa oss om nyheter



ROCKNYTT_LOGGA_2022

SÖK PÅ ROCKNYTT

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER