ray-gillen-01

Minneskrönika: RAY GILLEN 1959 – 1993

ray-gillen-01
Det är tjugo år sedan RAY GILLEN lämnade jordelivet, endast 34 år gammal. På den korta tiden hann han skapa sig ett namn genom att medverka i legendariska akter som BLACK SABBATH och PHENOMENA. Mest känd blev han nog för sitt mest långlivade samarbete som han hade med JAKE E. LEE i bandet BADLANDS.

Trots detta har informationen om Ray varit av det mer spartanska slaget och ryktena har varit många om hans läggning och tragiska bortgång. Med oss som ledsagare i denna hyllningskrönika har vi ingen mindre än JAKE E. LEE som tillsammans med Rocknytts Sven Mörén försöker ge er läsare en lite djupare inblick i RAY GILLENs liv och vad som var hans unikum som etablerad rocksångare.

Vart går gränsen för att bli betitlad legend? Det är faktiskt en fråga som denna artikels författare ställt sig många gånger. Men grundkriterierna för att vinna en legendstatus är nog de flesta eniga om: att man gjort någonting stilbildande som i detta fall inom musikkonsten där en omfattande skara individer tar det hela till sitt hjärta, någonting som sätter djupa fotavtryck och som kommer att leva kvar i decennier. Sedan finns de mytomspunna legenderna som nödvändigtvis inte har åstadkommit någonting revolutionerande inom det musikaliska men i det undermedvetna eller medvetet skapat en mystik kring sin personlighet/image och därav blivit betitlade legender.



{youtube}rNzRtOaC0oA{/youtube}

Det är idag tjugo år sedan RAY GILLEN lämnade jordelivet samtidigt som jag konstaterar att det imorgon (4 december) är tjugo år sedan FRANK ZAPPA avled. Sistnämnda artist är en legend med råge då han med ett femtiotal släppta studioalbum gick kärringen mot strömmen i allt han skapade vilket gjorde att Zappa blev omöjlig att kategorisera och därav hans unikum. Året efter hittades NIRVANAs frontman KURT COBAIN död efter att ha hunnit med att sätta grunge-vågen på världskartan. Det hela framlades som ett självmord, en teori som skulle komma att ifrågasättas och fortfarande gör, -och vips så var ytterligare en legend skapad.

Men den stora frågan kvarstår: vad är det som gör att många anser RAY GILLEN som en legend då han inte släppte några banbrytande plattor och då hans enda riktigt fasta plattform under sin allt för korta karriär blev bandet BADLANDS som hann släppa två fullängdsalbum innan de beslöt sig för att kasta in handduken? Dessa två album höll visserligen hög klass, men inte i närheten till att framstå som någonting stilbildande inom rockens snåriga historia. Visserligen började efter hans dödsdag rykten att spridas om att han inte var död. Det började florera demotejper med nyinspelat material från BADLANDS och det sades att ett tredje album låg i annalkande. Senare visade det sig vara material bandet hann spela in kort innan upplösningen och som sedan släpptes i form av en tredje platta vid namn DUSK, som först såg dagens ljus så sent som 1998 och i och med det utplånades detta rykte.

Om jag ska gå in på mina egna reflektioner i frågan om vad som blir den huvudsakliga orsaken så landar vi i hans tid som frontman i BLACK SABBATH. Det borde vara en ganska självklar anledning att man automatiskt skapar sig ett stort namn när man får äran att axla manteln som frontman i hårdrockens genom tiderna mest inflytelserika band. I Rays läge så var situationen allt annat än tacksam när han namngavs som bandets nya vokalist.

1986 befann sig BLACK SABBATH i sin tveklöst mest konfunderande period då många trodde att bandets existens hade lagts på hyllan. Men den 28 januari 1986 såg SEVENTH STAR dagens ljus med TONY IOMMI som enda originalmedlem, något som skapade raseri och frustration hos många fans. Bakom mikrofonen på nämnda platta hittade man ingen mindre än legendaren från bland annat DEEP PURPLE, GLENN HUGHES, som hade hoppat med i god tro om att det hela handlade om TONY IOMMIs soloprojekt som det hela till en början var ämnat för.

{youtube}Tu6297Vn-Qw{/youtube}

Men planerna ändrades drastiskt kort innan releasen. Över en natt var BLACK SABBATH återigen ett faktum och en turné drogs igång borta i staterna. Endast fem spelningar in på turnén var GLENN HUGHES avhopp ett faktum då det visade sig att legendarens hälsa låg på ruinens brant och att hans röst varit en smärre katastrof på de få framträdande han gjorde med bandet. Det var i detta skede som Ray kom in i bilden. TONY IOMMI hade fått nys om honom i den forne RAINBOW- trummisen BOBBY RONDINELLIs kortlivade projekt RONDINELLI som 1985 släppte plattan WARDANCE.

{youtube}pl7ig61YS3s{/youtube}

Ganska omgående började ryktet om den då unge okände amerikanen med den starka rösten florera. Så även i europeisk media. Jag får nog erkänna att jag rynkade lite på näsan åt det hela innan den första bootleg-inspelningen började förekomma på europeisk mark. Men när man fick ta del av de första ljudupptagningarna så blev omvändelsen total. Redan i de första takterna på versen till MOB RULES fick han mig att lyfta från fåtöljen hemma hos min polare som införskaffat nämnda inspelning på dubbelvinyl. Men vad var det då som gjorde Rays röst och personlighet till ett unikum? När jag ringer upp JAKE E. LEE för at ställa honom samma fråga så visar det sig att våra teorier i stort sett är desamma.

Det är en JAKE E. LEE på strålande humör som svarar i telefonen när jag ringer upp och han verkar vara mer än villig att ge sin berättelse om sin forne bandkamrat. Men när jag nämner att det är exakt en vecka kvar till den dagen Ray lämnade oss för tjugo år sedan drar han en djup suck och ett visst vemod uppblandat med lite sorg infinner sig i hans röst.

”Herre gud! Är det tjugo år sedan! Det är helt ofattbart då det är exakt lika många år sedan som jag lämnade musikbranschen. Åren har gått jäkligt fort må jag säga.”

Vi kommer in lite på anledningen till varför han valde att lämna branschen så abrupt som han gjorde, men vi lämnar detta för stunden då denna intervju kommer att publiceras i sin helhet under januari månad. jake-e-lee-01Istället så återgår vi till frågan vad som var nyckeln till RAY GILLENs unikum under hans korta karriär.

”Han var tveklöst den bästa vokalisten som jag fick äran att samarbeta med. I mitt tycke så kanske vi snackar om den bästa sångaren som figurerat på vår planet. Man kan säga att han var ett sladdbarn bland de övriga legendarerna som RONNIE JAMES DIO, IAN GILLAN, OZZY OSBOURNE och ROBERT PLANT. Bara det i sig gör honom till ett unikum. Han hade förmågan att göra andras låtar till sina egna eftersom hans unika framtoning i att frasera text och sångmelodier sammanfogades till någonting enhetligt och vattentätt.”

TONY IOMMI lär ha sagt på senare dagar att RAY GILLEN är den enda sångaren som figurerat i BLACK SABBATH som på ett fulländat och relevant sätt lyckades anamma de rätta elementen i både Ozzy och Dios låtar, vilket mycket väl kan stämma då både Dio och Gillan hade sina svagheter när det gällde att anamma sina föregångares nummer. För att inte tala om ovan nämnda GLENN HUGHES korta men ack så katastrofala inhopp.

Jake fortsätter: ”Han kom in i ett utav de mest inflytelserika banden i rockens historia blott tjugofem år gammal och gav låtarna nytt liv. Det är bara att lyssna på hans versioner av CHILDREN OF THE SEA och BLACK SABBATH. De två starkaste landmärkena från två legendariska eror i BLACK SABBATH historia. Då fattar man Rays unikum som vokalist.” Men för att nå legendstatus krävs det mer än endast bra klös i rösten. Jake fortsätter. ”Hans färgstarka personlighet upptog ett helt rum. Han älskade att synas och han försökte hela tiden skapa en spektakulär aura omkring sig själv var han än befann sig. Han visade aldrig någon rädsla för någonting utan tog för sig i alla väder. Återigen, beskåda hans framträdanden som finns filmade med honom under hans tid i BLACK SABBATH så förstår ni vad jag pratar om. Hade han blivit kvar i bandet och inte valt att hoppa av så är jag övertygad om att BLACK SABBATH hade nått en ännu större kommersiell framgång än vad de gjorde med TONY MARTIN. Tjejerna flockades kring Ray och han i sin tur älskade att beblanda sig bland dessa, kanske lite väl mycket då det förmodligen blev hans undergång”.

{youtube}MTlAxJKZyYI{/youtube}

Det gick en massa rykten om att han var gay då det kom fram att han dog i AIDS, men enligt Jake så var detta rykte rakt igenom ett falsarium. ”Jag hörde dessa rykten florera, men jag kan intyga att så inte var fallet då jag endast såg han omringad av en hel drös med brudar (skrattar).”

Jake förklarar att om man ska finna några brister hos Ray så får det bli hans allt för lättsinniga syn på livet. Han ansåg att man levde här och nu och därför var det bara att köra på så länge det gick. Men hur var han att samarbeta med egentligen?

”Där kommer vi in på hans andra storhet som person. Hans förmåga att sära på jobb och privatliv blev till någonting fullfjädrat. Om han såg vardagen på ett lite väl lättsamt sätt så var det raka motsatsen när det gällde jobb. Integritet var nog hans starkaste sida,” berättar Jake. ”Detta var någonting han verkligen bevisade i BLACK SABBATH och därav att han valde att hoppa av. ” Han fortsätter: ”Ray hamnade i samma situation som jag hamnade i under skapandet av BARK AT THE MOON med OZZY OSBOURNE. Under skapandet av ETERNAL IDOL så var han oerhört kreativ och skrev merparten utav samtliga texter. Han hade precis lagt sång på samtliga låtar när managementet kallade honom till ett möte där de meddelade att han inte skulle få credit för sina insatser som textförfattare, utan han skulle vara glad och nöjd över att han överhuvudtaget fick vara en del utav BLACK SABABTH. Detta resulterade i att han slog näven i bordet och meddelade sitt utträde ur bandet då han inte kunde gå med på att jobba under sådana förnedrande omständigheter. Där visade han verkligen ett prov på sin enorma integritet, en integritet som jag inte var i närheten utav att visa när jag befann mig i samma situation under skapandet av BARK AT THE MOON (skrattar). Men att samarbeta med Ray var en fröjd då det hela tiden genererade till någonting kreativt och relevant.”

{youtube}lfwTWBjraV4{/youtube}

Men någonting hände i skarven mellan åren 1992 till -93, en händelse som skulle bli avgörande för Ray och Jakes framtid som samarbetspartners.

”Vi var i full gång att skriva låtar till ett tredje album och allt gick i samma genuina lunk sedan dag ett av vårt samarbete, då Ray helt plötsligt vräker ut sig: ”Jake! Vi måste leverera lite mer hit-betonade låtar till kommande plattan. Jag har fört en konversation med DESMOND CHILD för att höra om han skulle kunna tänka sig att skriva lite låtar till plattan!” Jag stod där som ett fån och fattade ingenting. Allt som han hade ratat och det genuina som han hade hållit så hårt om var som bortblåst. Jag frågade Ray vadan denna tvärvändning? Samtidigt så hade jag börjat märka under skaparprocessen på den kommande plattan att hans hälsa försämrades avsevärt och ingen inklusive Ray själv visste då att han drabbats av HIV.”

Jake tänker efter en stund och fyller på med: ”Jag tror mycket väl att Ray under den sista tiden i BADLANDS kände att tiden höll på att rinna ifrån honom då hälsan försämrades oerhört snabbt. Jag fick känslan av att han drabbades av panik, att han kände att mycket var ogjort. Att det fullskaliga genombrottet höll på att glida ur hans händer och därav att han ville ta in utomstående låtskrivare för att få till den där hiten som till slut skulle göra honom till den fulländade rockstjärnan.”

{youtube}IepGiupfguM{/youtube}

Detta blev slutet på samarbetet mellan JAKE E. LEE och RAY GILLEN. Efter avhoppet från BADLANDS hann Ray medverka på ett par gästinhopp på GEORGE LYNCH’s platta SACRED GROOVE och på ATSUSHI YOKOZEKI PROJECT’s platta HEARTBREAK. Under samma år (1993) skulle han åter hinna bilda ett nytt band, nu åter tillsammans med BOBBY RONDINELLI på trummor, MIKE STARR på bas och AL B ROMANO på gitarr. Bandet hann nätt och jämnt fullborda den självbetitlade debuten SUN RED SUN innan Rays hälsa gjorde det hela omöjligt för honom att fortsätta vara verksam i musikbranschen. Först två år efter hans död såg SUN RED SUN dagens ljus bakom skivdiskarna utan att nå några större framångar.

Det har varit många turer om det är den 1 eller 3 december som är datumet för hans bortgång. Men Jake är ganska övertygad om att det är den 3 som är datumet för RAY GILLENS död.

Jag frågade Jake om han och Ray höll kontakten ända in i det sista?

”Nej! Jag stötte på honom som hastigast av en ren slump och jag minns att han såg utmärglad och trött ut. Sedan dog han kort därefter.”

Nämn ditt roligaste minne du har från din tid med Ray.
”Då vill jag nog nämna mitt absolut första möte med Ray! Det var tre år innan vi bildade BADLANDS. Jag tror att han precis hade gått med i BLACK SABBATH. Jag kommer in på en relativt folktom bar i London och det första jag ser är en riktigt snygg tjej som sitter i första rummet. Jag fokuserar min blick på henne. Bara efter någon minut så märker jag att det kommer en man gående emot mig från det andra rummet. Jag tänkte att nu blir det bråk för att jag har suttit och flörtat med en annans brud. Men det visade sig vara Ray som med bestämda steg klev fram till mig och presenterade sig vid namn och sade nästan ordagrant. Hej! Mitt namn är Ray och jag är jäkligt bra på att sjunga. Jag tycker att du är en grym gitarrist och du och jag ska en dag jobba tillsammans. (Skrattar). Detta var Ray i ett nötskal (skrattar). Jag sade för mig själv: ”Nu pratar du i nattmössan karl. Vi kommer nog aldrig att samarbeta i framtiden.” Jag hade varken hört honom sjunga eller tagit del av hans namn tidigare så jag undrade verkligen vad det var för ”tjomme” som stod mitt emot mig och utstakade vår framtid som samarbetspartners (skrattar). Hur som helst så bytte vi nummer och tre år senare och efter några roliga samtal med hans morsa som var en envis gumma som försäkrade att hennes son kunde sjunga skiten utav de flesta så ringde Ray upp mig och frågade om jag ville bilda ett band tillsammans med honom. Detta blev startskottet till vad som skulle bli BADLANDS.”

{youtube}VIc-EuBwmr4{/youtube}

Tjugo år har gått. För många är RAY GILLEN fortfarande ett relativt okänt namn. Men för oss som var med, som fick ta del av hans korta tid i BLACK SABBATH, för oss som satt och drack bärs och njöt av det bluesiga tunggung som BADLANDS levererade med en touch av dåtidens hairmetal-genre, för oss är och förblir han en legend med en röst som aldrig kommer att dö. För mig personligen är han tillsammans med RONNIE JAMES DIO den tveklöst mest unika rockvokalist som vår planet beskådat. Hans kärlek till sången kunde märkas i varenda ton han tog och i varenda textrad han fraserade. Att komma in i ett söndertrasat BLACK SABBATH som ett okänt kort där han under sin korta tid lyckades med bedriften att lägga grunden till bandets fortsatta acceptans och framgångssaga gör bara det RAY GILLEN till den legend som han förtjänar att vara.

Frågor och förundran i hur hans karriär hade sett ut om han hade varit i livet är en ständig fråga som dyker upp hos denna artikels författare, frågor som jag aldrig kommer att få besvarade. Det är kanske bäst så. Hur som helst så kommer han för mig alltid att förbli en ETERNAL IDOL så länge jag lever.

{youtube}RnNUYlJozRE{/youtube}

Fotnot: Rocknytt har försökt att få tag på Phenomena’s Tom Galley för att få hans bild av Ray Gillen men utan att få något resultat.

Då det är 20 år sedan Ray Gillen lämnade världen ville vi på Rocknytt uppmärksamma detta. En förfrågan om en tolkning av PHENOMENA-låten ”Stop!” gjordes till det svenska rockbandet EGONAUT och sångaren Apollo Papathanasio (SPIRITUAL BEGGARS, ex-FIREWIND, ex-EVIL MASQUERADE) som tillsammans skapade en egen version av låten under hösten 2013. Lyssna på deras tolkning av ”Stop!” i spelaren nedan.

{youtube}b0GJgQdIErg{/youtube}

Relaterade artiklar

VIDEOPREMIÄR

VECKANS TOPPNYHETER

VECKANS TOPPVIDEOS

ALLA NYHETER

Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter