VECKANS TOPPNYHETER
VECKANS MEST DELADE
FLER ARTIKLAR
mygrain-planetary-breathing-2013

Låt för låt: MyGrain – Planetary Breathing

0 Shares

mygrain-planetary-breathing-2013
Den 27:e September släpper MyGrain sin nya skiva “Planetary Breathing” via Spinefarm Records. Rocknytts Mårten Cederberg har låtit bandets sångare och keyboardist ta god tid på sig att beskriva skivan låt för låt.

Incantation


Eve: Vi har haft något slags intro på varje album och de verkar bli alltmer episka! Den här gången ville vi ha ett separat spår. Under lång tid hade vi ingen aning om hur introt skulle vara. Det var rätt nära studiodags när vi bestämde att introt måste skapas och vi började jamma i vår replokal. Vi tog faktiskt riffet från en annan sång på albumet, gjorde det långsammare och använde det som huvudriff på introt. Kan du höra vilket det är? Jag tycker introt blev ganska coolt och atmosfäriskt. Man skulle kunna tro att man lyssnade på ett doom metalalbum, men när första riktiga öppningsspåret börjar upptäcker man att man inte kunde ha mer fel…

Tommy: Jag tänker berätta något om det lyriska temat på albumet för dig, så låt oss börja med Incantation vilken är ett slags intro för albumet. Huvudsakligen hade jag bara känslan av den här atmosfäriska början på albumet att texten måste vara någon form av trollformel/besvärjelse, en inledning som leder till uppvaknandet som senare uppenbaras. En subtil bro till första riktiga låten. Släpp taget, befria dig själv och bered dig på att vakna upp.

Waking Up The Damned

Eve: Det här är en av de första låtarna vi började arbeta på till det här albumet. En upptempolåt som är väldigt “mygrainsk” för min del med sin medryckande refräng. Vi älskar svängiga popliknande refränger och jag anser att de är själva kärnan i vår musik. Jag har musikaliska rötter inom punkrocken, men har aldrig varit ett stort hardcorefan – jag har alltid föredragit melodiska grejer. Av någon anledning har jag älskat öppningsriffet ända sedan Resistor presenterade det för oss. Det har en fundamental skärpa och jag tror att man även måste göra lätta riffs för att kunna leka runt med de mer progressiva och melodiska partierna. Keyboarden är ganska enkel här – jag ville behålla de aggressiva gitarrerna som bas för låten, men la till den ylande spöklika synten till refrängen för att få det att låta mer som MyGrain eftersom det trots allt behövs något välbekant i första låten. Jag har alltid älskat HIMs första album och ljudet påminner mig om deras populära sång “When Love And Death Embrace”. Så det är en slags hyllning till dem också.

Tommy: Så, det här är väckarklockan för alla oss fördömda som är så upptagna med oss själva och systemet att vi faktiskt inte vet vilka vi egentligen är. Många människor är så förlorade i sin förvrängda/vridna värld, alltid lystna på att försöka uppnå något större, mer och bättre. Girighet styr världen. Vi följer liksom med förbundna ögon dessa uppsatta normer/mål och lever upp till vår självskapade konstruktion av hur man ska vara så att vi faktiskt inte ens vet hur man… bara lever och är. En kollektiv dysfunktion i oss själva som matar oss med idéer om vad och vem vi “bör” vara. Ingen lätt sak, men det är dags att vakna!”

Ambivalentine

Eve: Det här är en låt med rejäl gitarrporr! Uppenbarligen är dessa riff skrivna av Herr Downhill och det är alltid kul att se Resistor spela dem ha ha! Länge visste jag inte vad jag skulle göra med keyboarden eftersom låten var så full av gitarrer. Slutligen lyckades jag hitta en balans. Trots att det är enkelt, eller förmodligen på grund av det, är den mystiska syntmattan i början den bästa keyboardgrejen jag kunde komma på för den här låten.

Tommy: Den här låten handlar om striden inom dig själv, det riktiga du och fienden inom dig, det ständigt skadliga egot. Det är det söta och sura, det overkliga, kluvna tillståndet av att vara till. Det är de fördärvade och de oskyldiga som slåss mot varandra. Ambivalentine som ord är en sorts ordlek igen. Det är ambivalensen i dig som är din onda valentin, den ständigt medföljande själsfränden med sina skadliga effekter som du strävar efter att bli av med. Det är som din elaka tvilling inom dig, djävulen på din skuldra. Striden har börjat!

Black Light Supernova

Eve: Vi började arbeta på den här låten när vi turnerade med vår tredje platta “MyGrain” och jag halvt av misstag började spela det centrala keyboardriffet under en soundcheck någonstans i Finland. Grabbarna gillade det och vi skapade låten runt refrängen. Det var en av de första låtar vi skrev för “Planetary Breathing” även om det tog lång tid att göra den färdig, som alltid. Jag älskar taktarten eftersom vi inte har så många trioler i våra låtar. Framförallt  refrängen påminner mig på något sätt om Primordial. Det är också mellanpartier som är ganska “devinish” -måste bara älska det. Jag är svag för orientalisk musik och jag måste lägga till något av det arvet i låtarna – alltid! Här närmade jag mig känslan med strängarna i början och slutet av låten. Det här är den enda nya låt vi spelat live än så länge.

Tommy: Här är den där sci-fislöjan igen som omger det egentliga textuella temat. Det här spåret är mer fiktivt och universellt och handlar om den stora gamla sanningen att vi är ett med den oändliga världen som omger oss – inte en separat individ i detta universum. Små gärningar har en stor effekt på allt om och om igen. Allt får sina konsekvenser som i begreppet “Butterfly effect”. Något avslutas alltid för att ge plats för något annat. Det finns ingen kontroll i naturens lag. Döden är del av livet och livets kretslopp. En är alla och alla är en. Titeln Black Light Supernova är ett fiktivt sätt att beskriva allt detta. Om ni ser en film som heter Cloud Atlas kanske ni till viss del förstår meningen (jag upptäckte detta efter att ha sett filmen för en tid sedan att den bygger på nästan samma slags idé som jag hade i denna text, åtminstone delvis).

Dreamscape

Eve: Det måste alltid finnas en technosyntlåt på våra album och här är den. Vissa gillar det och andra hatar det. När det kommer till keyboarden har jag alltid velat ta upp dessa kontroversiella känslor istället för att göra det som är säkert. Det här är första videolåten och det finns även ett bassolo. “It’s a nice” som Borat skulle ha sagt!

Tommy: Dreamscape är surrealistisk sång med sin drömlika historia, till och med delvis mardrömslik. Den bär upp samma idé som resten av albumet, men har bortföringsgrejen som färgar scenen. Tänk dig att bli bortförd från dig själv och fara iväg så ihålig som det bara går, kanske som ett hologram av dig själv. Eller tänk dig att installeras med en falsk värld som i filmen Matrix och vara slav för någonting. Är det verklighet eller overklighet DU lever i? Tänk dig att bli lurad att “leva” enligt någon annans planer och mål för att ge dem vinst och makt, att bli manipulerad och ge bort ditt liv för någon/någonting annat. Detta något annat skulle kunna vara den kollektiva dysfunktionen i vårt system, egot igen. Det är en rätt fiktiv berättelse men det finns fortfarande en del sanning i den.

{youtube}dJnLhDWiB9Y{/youtube}

Rats In The Cradle

Eve: Den här har en gammaldags göteborgskänsla. En av de enklaste sångerna på albumet gör den lättare närma sig. Jag tycker gitarrsolot är bland de bästa vi någonsin haft.

Tommy: På något vis slog mig titeln Rats in the Cradle bara en dag och fick mig att tänka på Ugly Kid Joes låt Cats in the Cradle, även om jag tror de berättar helt olika historier? Huvudidén i den här historien är att vi som människoras är som ständigt giriga råttor som tuggar i oss våra livsresurser ända ner till vår utrotning, tugga för tugga, förstör allting och det sprids som en cancer. Girgihet är sjukdomen som äter upp planeten. “Bloom of the doom and doom of the bloom.” Som parasiter i ett paradis.

The Ghost In Me

Eve: Tempot sänks här. Vi märkte direkt efter att albumet “MyGrain” hade spelats in att alla våra låtar var riktigt snabba, så helheten var ganska hisnande. Det här albumet behövde långsammare låtar för att bibehålla lyssnarens intresse och för att ge lite andrum. Jag älskar refrängen liksom sången i början av låten – påminner mig om Alice in Chains, ett band vi alla gillar. Det finns även en nyans av Meshuggah och Napalm Death i låten. Kan ni höra det?

Tommy: Den här låten har en rymlig och strömmande atmosfär även om huvudidén utgick från ett Napalm Deathliknande riff som saktades ner. Den textuella idén för låten kom från den musikaliska atmosfären. Jag tyckte att det fanns en spöklik känsla i musiken så jag bestämde mig för att lägga till något av det i soppan. Berättelsen skulle kunna vara att man vandrar i gränslandet mellan liv och död, i den slutgiltiga tunneln av en livslång historia och han/hon vet inte längre om han/hon längre lever eller inte. Allt känns så surrealistiskt, din struktur och linjer försvagas och bleknar och plötsligt torkas du bort från landskapet, livets målarduk. Där närmar sig det sista tåget terminalen och för dig någon annanstans. Men har du försonats med dig själv innan du far…

Mechanimal Instinct

Eve:  Den sista av de snabba låtarna på albumet även om tempot inte är lika snabbt som tidigare. Refrängen är en av de bästa på den här plattan tycker jag. Så även gitarrsolot!!! Den här har även den första moduleringen någonsin. Eurovisionsmaterial.

Tommy: Låttiteln är en slags ordvits igen som kombinerar orden “mechanical” och “animal” med ordet “instinct”. Historien/konceptet av det här medvetandeflödet/strömmen är rätt motsägelsefullt och fiktivt genom kontrasten mellan att vi framstår som djur med våra primitiva överlevnadsinstinkter. Men vi är även som komponenter i det löpande bandet av mekaniserade högteknologiska robotar, programmerade för att styra världen i ett tillstånd av underordning av en människoskapade superdatorer och deras vilja att befalla på sitt onda vis. Riktigt fiktiva grejer och i grund och botten enbart en medvetandeström…. Det finns absolut den här Terminatorstämningen i texten. Är det människan över maskinen eller maskinen över människan? Har vi skapat en ny ledare av en maskin?

The Final Skyline

Eve: Nå, den här är lite annorlunda. En kväll satte jag mig ner och bestämde mig för att komma på det coolaste keyboardriff jag någonsin skrivit och lyckades ganska bra tycker jag. Jag älskar riff med många ackord och ville att riffet skulle ha någon slags Opethkänsla över det. Det finns även ett stänk av Amorphis i låten, vilket aldrig är dåligt. Först tänkte jag att den här låten skulle vara ännu långsammare och ha en massa akustiska gitarrer, som den sista delen av skivan, men det var så här det blev. Det tog lång tid att slutföra den, men jag gillar resultatet en hel del. Om jag fick bestämma skulle jag ta bandet i den här riktningen. Hur som helst, de långsamma låtarna är här för att stanna.

Tommy: Texttemat i den här låten är besläktat med det i låten The Ghost in Me. Den handlar om  det sista du ser innan du lämnar denna jordiska plats och närvaro. Verkligen mycket av en medvetandeström också, men det finns även saker som hänvisar till den ursprungliga synden och frågor om att vara sann mot sig själv. Det är inga religiösa grejer dock eftersom jag inte tror på dessa saker alltför mycket, eller i alla fall inte på det vanliga sätt de brukar skrivas och praktiseras. Naturligtvis kan några metaforiska, bildliga uttryck finnas här och där. Här är det om accepterandet av allt och förlåtelse, okunnighet och insikt genom smärtan och vakna upp till en ny medvetenhet innan du lämnar det här stället. Jag tror jag läst och sett ganska rubbade saker på sistone, va?

Planetary Breathing

Eve: Det här är min favoritlåt, tillsammans med “The Final Skyline” och “The Ghost in Me”. Låten föddes praktiskt taget ur ingenting. Vi ville göra en låt som vi definitivt aldrig skrivit tidigare, började jamma och skrev låten i princip under en session. Alla var hänförda efter repet. Det var brainstorming när den är som bäst! Vi har bestämt att alltid ha ett keyboardoutro på våra album så här är det igen. Våra outros har blivit mer och mer episka precis som våra intos. Jag har lärt mig tycka om melodier som går i dur på sistone och ville att outrot skulle ha en hoppfull känsla. Raketnedräkningen man hör i slutet är tagen från Nasas uppskjutning av Curiosity.

Tommy: Den här låten har den mest universala och spatiala känslan på skivan. Texttemat är också lite fiktivt, men den gyllene tråden handlar om samhörighet i betydelsen att allting är förbundet med allting. Det finns ett fiktivt tänkande om universum inom universum inom universum och så vidare…. Mikrokosmos i makrokosmos och så vidare. Jämförelserna mellan de minsta suckar av andedräkt och kosmiska stormar, dag och natt, liv och död, planetarisk rörelse, universell expansion och kontraktion, minsta sandkorn och makrokosmiskt universum, universum i ett sandkorn och den pågående fram-och-tillbakarörelsen av livet. Denna text är verkligen abstrakt och bred, mycket medvetandeström igen. Det finns ett outro i den här låten där Nasas Curiosityrover skjuts upp till Mars för att undersöka tecken på möjligt liv i planetens förgångna. Jag tycker det passar ganska bra som avslutning på albumet.

Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

Chefredaktör och grundare av Rocknytt
RELATERADE ARTIKLAR
SENASTE NYHETERNA
VECKANS TOPPVIDEOS
ALLA NYHETER
Rocknytt
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter