Den skäggiga trion Dusty, Billy och Frank finns inte mer då basisten Dusty Hill avled i onsdags 72 år gammal. Rocknytts Jerry Prütz minns en cool, varm och humoristisk Texaskille med tjocka basfingrar och lungor av järn.
Min värld vändes upp och ner den 20 april 1980. Jag var 16 år den kvällen och det var maratonrock på SVT. På den tiden var det inte vanligt med hård musik på tv och det var årtionden innan Youtube och Diezel. kort sagt, man var svältfödd på hårdrock på tv. Det jag fick till kig slog ner som en bomb hemma i pojkrummet på Skänningevägen 14 i Fornåsa.
På scenen såg man basisten Dusty Hill och gitarristen Billy Gibbons röra sig synkront klädda som två Amishpredikanter med jättelika skägg mangla ut den hårdaste bluesrock sedan Jimi Hendrix glansdagar. Bakom trummorna satt Frank Beard (skägg) och självklart var han helt renrakad så när på en välansad mustasch a la tysk porrfilmskådis. Vad annars?
Det konserten gjorde att Europa fick upp ögonen för bandet som var megastora hemma i USA och redan gjort en mängd bästsäljande och numera klassiska album.
Några år senare tog de hjälp av MTV, humoristiska videor och slagfärdiga refränger vilket etablerade dem som ett av världens största band alla kategorier. Resten är, som man brukar säga, modern rockhistoria.
Joseph Michael “Dusty” Hill, föddes 19 maj 1949 i Dallas, Texas, och dog alltså den 28 juli 2021 i Houston, Han startade bandet 1969 tillsammans med trummisen Frank Beard, som han tidigare spelat med i American Blues, och gitarristen och sångaren Billy Gibbons.
ZZ Top valdes in i Rock and Roll Hall of Fame 2004.
Dusty var med andra ord medlem i ZZ Top i över 50 år och bandet bytte inte en medlem under alla år. Det är smått unikt i hela musikhistorien.
1994 gav bandet ut plattan “Antenna”. Kanske inte någon av deras större stunder men likväl skulle jag och en fotograf träffa dem i samband med en spelning i Malmö. När det rör sig om världsstjärnor är det alltid kinkigt och skivbolagen var hispigare än en kommunikatör på ett statligt verk och vägde varje ord på våg.
Vår kompis från Linköping, vi kan kalla honom Lars -Åke för han heter så, satt med under hela intervjun men sa inte ett ord. När vi pratat klart så frågade Dusty vad han hette och han svarade “Lars-Åke” varpå Dusty berömde med orden att han var den bäste journalist de någonsin träffat. Lars-Åke blev glad men förvånad och frågade varför?
– Du frågade ju inget, skrattade Dusty till svar.
En annan gång hamnade vi backstage på en festival där mina vänner i Candlemass spelade. På den tiden hade de en amerikansk sångare med rötterna i Texas. Dusty skulle lira senare på kvällen men kom förbi. Det visade sig att hans mormor och Dustys farmor hade varit med i samma squaredanslag hemma i Arlington.
Ett oväntat möte som jag fick vara med på.
Genom åren har jag sett ZZ Top väldigt många gånger. Deras musik är/var unik. Texasbluesrock med attityd och humor. Duon Dusty och Billy som såg ut som tvillingar och rörde sig sparsamt över scenen med snygga danssteg. Allt med en coolness som ingen levt upp till och troligen aldrig kommer att göra heller. Det svåra ser enkelt ut.
ZZ Top är superduktiga musiker som inspirerat mig och miljoner andra att spela musik och skriva egna låtar. Jag kan fortfarande höra honom sjunga växelsång med Billy i klassikern “Beer drinkers and Hellraisers från 1973 med sin starka röst. Det var ju inte för inte han hade smeknamnet “Iron lungs”.
Rest in rock Dusty.
