För en riktig hårdrockare är det viktigt att aldrig vika ner sig, att nitarna är blanka och läderbyxorna är tajta. Man går aldrig ut innan solen gått ner, sover i en likkista och dricker långburk till frukost.
Lämnar man på dagis är man självklart klädd i svart och bär corpsepaint. Allt annat är ju rent trams. Eller?
Självklart raljerar jag. Det är nog inte någon med sunda vätskor i kroppen som verkligen ser en hårdrockare som något annat än en bussig granne, schysst snubbe/snubba och en medmänniska med lite stökig musiksmak.
Kanske var det annorlunda på 1990-talet när man mördade, brände kyrkor och var allmänt onda i sin iver att vara “true” men inte ens de som var hårda då är så tuffa nu. Den tanken slog mig när jag såg Thomas Seltzers (mer känd som Happy Tom i Turbonegro) dokumentär om Mayhems turné i Sydamerika. Thomas är barndomsvän med Necrobutcher, eller Jörn Stubberud som han heter när han inte manglar black metal. En numera, som det verkar, fullt normal medelålders man med ett lite annorlunda arbete. Bästa scenen är när de cyklar ut till Jörns “hytte” och ska dricka kaffe men Thomas klagar på att kaffet är för svagt. Det blir inte mera vardag än så.
Det finns, eller fanns, mycket okunskap om hårdrock och hårdrockare på 1980-talet. Tipper Gore, fru till den omhuldade före detta, vicepresidenten Al, han med klimatet ni vet, drev en hetsjakt på hårdrockare i största allmänhet och det gick så långt så det blev senatsförhör. Tack gode gud för kloka, smarta rockers som Dee Snider och Frank Zappa som på ett intelligent sätt stod upp för yttrandefrihet, rätten att vara sig själv och rätten att gilla vilken musik man vill.
Vi vann den kampen. Dock måste vi vara på vår vakt varje dag, mot dem som vill tysta, förbjuda och moralisera samt vet hur vi ska leva våra liv.
När någon frågar dej, eller mig, vad jag vill ha ut av livet blir svaret självklart “I wanna rock…”!
Men kom ihåg, en hårdrockare bär aldrig badbyxor.
