Vi hårdrockare är utrustade med en stor dos humor och självironi men blir det putslustigt och studentikost drar i vart fall, jag öronen åt mig.
Det senaste året har jag gjorts uppmärksam på att det finns en figur som kallar sig Sungen och säger sig vara hårdrockare. Men musiken har mer att göra med luftföroreningar som Samir och Viktor, Sofie Svensson och Dom Där och Drängarna. Med andra ord, så långt från hård och dieseldoftade hårdrock som Sam Spandex (Jonas Inde) i Killinggänget, skulle ha uttryckt det.
Sen tittade jag lite närmare på fenomenet Sungen och då ler jag lite i mjugg. Han driver med bilden av den gängse hårdrockaren från landet. Han (och hon) som inte äter surdegsbröd, glutenfritt så klart, som föredrar sitt kaffe svart och som aldrig satt sin fot på hippa Södermalm i Stockholm och genast fattar jag galoppen.
Själv kommer Sungen, eller Magnus som han heter, från Tierp. En ort där, enligt en av landets bästa komiker, Fredrik Andersson, man troligen ska på rättegång om man klätt på sig kavaj. Det är för dem som Sungen gör sin musik. Det är Markoolio, fast för hårdrockare eller som kanske en mindre anarkistisk och snuskig Eddie Meduza, det är musik för klassfesten i 5B och det är perfekt att dra på i EPA-traktorn när man är ute och ställer till ofog. Ska man göra Spotify till smakdomare är Sungen redan en vinnare. Jag gratulerar till detta.
Men det finns så mycket mer i hårdrocken som gjorts med ett leende. Black Metal är inte känt för att vara en genre där just leenden står i första rummet om man inte kallar sitt band för Sportlov och gjort plattor som “Snöbollskrieg” och låtar som “Svarta pisten”. Helt igenom skitkul och en genre som gjord för att driva med.
The Kristet Utseende (Christian Look/Luuk) är kanske mer punk än hårdrock men rent geniala i sina bästa stunder. Just inom trallpunk finns det många som vill vara roliga dock är det få som verkligen lyckats.
Freak Kitchen med gitarrhjälten Mattias “IA” Eklundh är mer åt Frank Zappahållet. Musiken är ruskigt komplex men texterna andas satir och lite samhällskritik i högt och lågt.
Men musik, och särskilt hårdrock, är på blodigt allvar. Även om man som AC/DC, har ett leende i var mungipa och bus i blicken.
