VECKANS TOPPNYHETER
VECKANS MEST DELADE
FLER ARTIKLAR
krönika rocknytt

KRÖNIKA: Genuskriget är inställt

9 Shares

Ibland rasar bråket kring att det är för lite tjejer eller band med kvinnliga medlemmar på landets festivaler och då särskilt de med lite hårdare musik. En diskussion ingen egentligen vill ha.

För en tid sedan var jag med i en livestream där även VA Rocks var med. Ett skittufft band som vet hur man rockar hårt. Ida Svensson Vollmer som sjunger och spelar gitarr i bandet och jag bestämde att vi i vart fall inte skulle prata i termer som “tjej” eller “kill”band utan bara prata om Rockband. Är musiken bra och det svänger det så vem bryr sig egentligen om vilket kön den som framför den har?


När jag växte upp på 70-talet fanns det en hel del band och artister som rockade hårt och sparkade stjärt. Suzie Quatro hade en lång rad hits, hon såg stenhård ut i sin läderdräkt och bar upp sin Fender Jazzbas med ackuratess. Låtar som “48 Crash” och “Devil Gates Drive” var självklara favoriter. Suzie, som heter Kay i efternamn egentligen, är fortfarande aktiv.

Självklart gillade vi Runaways. Bäst har jag alltid tyckt om Joan Jett som även hon är aktiv och hon blir bara coolare med åren.

En annan favorit var (och är) Patti Smith som gjort både punkiga och poetetiska album genom åren.

Tro mig eller ej men jag har aldrig brytt mig om vilka som spelat, män eller kvinnor, är det bra så är det bra och därmed också det omvända.

Jag hörde om en festival som hörde av sig till en agent och ville ha ett “tjejband” där det inte spelade någon roll om de var bra eller inte. Bara det var kvinnor som spelade. Jag gissar att det hade med att man skulle uppfylla någon typ av kvot. Stendumt och skulle du vilja lira i det bandet?

Sedan förstår jag om man vill ha ett enkönat band, lite som ett MC-gäng eller en besättning på ett piratskepp. Det tycker jag är väldigt coolt och stöttar fullt ut och det oavsett kön.

Idag finns det många bra kvinnliga musiker i band. Kvinnor som fungerar som förebilder för andra yngre kvinnor så de vågar ta sin plats i replokaler och på scenen. Min favorit är Alissa White – Gluz i Arch Enemy. Ett kraftpaket som inte räds att säga vad hon tycker och som visar att kraften sitter i personligheten. Men det finns många andra och fler. Det är jag glad för och det borde varje sann hårdrockare också vara. Allt blir ju dubbelt så bra med både kvinnor och män på scenen.

Jerry Prütz

Jerry Prütz

Foto: Johnny Gustavsson
RELATERADE ARTIKLAR
SENASTE NYHETERNA
VECKANS TOPPVIDEOS
ALLA NYHETER
Rocknytt
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter