ALLA NYHETER
CD
BÖCKER

Liverecension: The Night Flight Orchestra – Salamandra, Barcelona 2020-03-11

Efter en stunds övervägande innan vi lämnade sviten på La Franca så tog vi ändå på oss en jacka. Kanske skulle kvällen bli sval i Barcelona. Fortfarande varma efter en stund i bubbelpoolen, och ett par drinkar så vandrade vi mot närmaste Metrostation. Det är ovanligt ödsligt på gatorna och inte ens uteserveringarna verkar lyckas fånga upp törstiga gäster. En sprakande FM-radio fick oss att vände oss om, vi nickar och avböjer att köpa något från blomsterhandlaren som sorgset såg oss gå. Nere i tunnelbanan så ekar det tomt, och på tåget mot konsertlokalen så sitter ett fåtal utspridda i vagnen. Väl framme i Sant Josep så vandrar vi genom långa korridor och tar oss ut i kvällslivet. Äntligen så möts vi av ansikten och glada rockfans förfestar inför The Night Flight Orchestras ankomst.

Dagens passagerare hinner knappt checka in, då Flight TNFO avgår innan annonserad avfärd. The Airline Annas visar oss på plats och säkerhetsgenomgången missas helt och Servants of the Air drar igång i ett galet jet-tempo. Den Sangria-stinna besättningen med Kapten Strid vid spakarna öser på i äkta hårdrockstempo, och följer upp med Gemeni innan vi ens hunnit spänt fast säkerhetsbältet. Att bandet är nöjda med nya albumet Aeromantic råder det inget tvivel om, och man bränner av den blivande publikfavoriten Divinyls redan som tredje låt med den episka textraden ”in this moment I can sense the smell of broken feathers”. Barcelonapubliken bara älskar den och den härliga ljusshowen som får oss i publiken att känna oss som vi också stod på scen, inbjuder till groupies och selfies i oceaner. Med Living for the Nightime så har vi passagerare fått en underbar inledning på resan och i värmen som sprids i lokalen så blandas den stinkande svetten med högoktanig tvättmedelsdoft.

This Boy’s Las Summer pumpar på fint även om den ännu inte riktigt etsat sig fast i mitt minne. Något svajig blir färden med If Tonight Is Our Only Chance från Aeromatic, även om vi aldrig behöver sträcka oss efter syrgasen. Tempot sjunker till Rocky-osande Something Mysterious som är en klockren låt på alla sätt och vis, men faktiskt inte så underhållande live. Alltså tvärtemot till Paralyzed som skapar den raka motsatsen till det titeln vill göra gällande. Helt plötsligt så förvandlas publiken till en dansande orgie och discokulan roterar i våra hjärnor. Utan förvarning blir allt till rosa, studsande flörtkulor i ren glädjeeufori till tonerna av Can’t Be That Bad och det känns som The Night Flight Orchestra kommer att landa utan minsta missöde.

Att våga, prova och testa är det få musiker som ger sig på vilket inte verkar vara några problem för TNFO. Golden Swansdom känns lite spännande på Aeromatic, men drar i bromsspaken rejält på scen. Den vill verkligen inte lyfta och man ser flera i publiken gå mot baren istället. När Öststats kalla Transmission pumpar igång, så är vi i publiken inte riktigt med längre hur snyggt numret än må vara. Taurus är så mycket mer tempostark, men kanske är det lite riskfyllt att köra tre låtar i rad ifrån ett sprakande nytt album. Relativt nya singelsläppet Satellite går hem betydligt bättre och Airline Annas sliter hårt för att locka tillbaka smitande passagerare från vattenhålet. Det lyckas och då kan man bara konstatera att det är oerhört äventyrligt av bandet att ge sig på det dramatiska, väldig långa numret The Last of the Independent Romantics.

I mitt tycke ett longshot i slutet av en show och när TNFO kliver av scen så är inte publiken i det euforiska rus som man var i inledningen utan står mest förvånade och tittar mot den tomma scenen. Sen tar det tid, väldigt lång tid för att få tillbaka bandet på scen. I dagens visuella konsumtionssamhälle så är det få som förstår att ett extranummer inte är en självklarhet utan något som man förtjänar. Troget står vi alla kvar och mycket riktigt så kommer besättningen tillbaka när ljudet av Airline Annas klackar slår igång Stiletto med ankaret Sharlee D’Angelo som förtjänstfullt frontat scenen kvällen igenom. David Andersson må inte vara någon sprakande scenpersonlighet men vilket fantastiskt gitarrspel han bjuder på kvällen lång. Resten av kabinpersonalen med alltiallo Sebastian Forslund, SyntStewarden John Lönnmyr och Cabin Manager Jonas Källsbäck på trummor sliter hårt.

Kvällens Crosscheck rundas av med Midnight Flyer och självklart så går danståget genom publiken till avslutande West Ruth Ave. Så när vi känner att festen är i full fart igen, så är det hela tyvärr slut. Vi står där alla med svetten rinnande ner för pannan med ett leende men också med en sorlig känsla att Coronaviruset knackar på dörren och vill äta upp allt det där härliga livet som vi vill njuta av. För en och en halvtimme så har The Night Flight Orchestra tagit oss på en resa ifrån allt det där och nu fasar vi för att ge oss ut i verkligheten igen. Vi har inget att förtulla och ger oss ut i den kristallklara Barcelonanatten och hoppas att kunna vara med på nästa Aeromatic flight.

Betyg: 4/5

Setlist:
01. Servants of the Air
02. Gemeni
03. Divinyls
04. Living for the Nightime
05. This Boy’s Las Summer
06. If Tonight Is Our Only Chance
07. Something Mysterious
08. Paralyzed
09. Can’t Be That Bad
10. Golden Swansdom
11. Transmission
12. Taurus
13. Satellite
14. The Last of the Independent Romantics
15. Stiletto
16. Midnight Flyer
17. West Ruth Ave

RELATERADE ARTIKLAR
FILM
LIVE
Rocknytt

Tipsa oss om nyheter



ROCKNYTT_LOGGA_2022

SÖK PÅ ROCKNYTT

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER