Crashdiet
Hade du frågat mitt 16-åriga jag om vad som hade varit drömspelningen så hade nog inte kvällens dubbel-headline varit långt ifrån svaret du hade fått från en oborstad 80-tals älskare. Av mängden människor som är på plats så är jag inte ensam om att ha haft den fantasin, för det är fullkomligt utsålt på Klubben ikväll och att beskriva situationen som att vara fast i en sardinburk skulle inte vara långt ifrån sanningen.
Att kvällens band ändå får ses som en co-headline blir tydligt när kvällens första huvudakt, Crashdiet kliver ut på scenen och lokalen är fylld till bristningsgränsen. Med dunderintrot ”Reptile” och ”Tikket” får sleazehjältarna Klubben att koka och sätter därmed ribban för kvällen (som med undantag för några få vobblingar inte ramlar ner under hela konserten).
Som jag nämnde när jag senast var och såg bandet på ett halvtomt Palatset i Linköping, så känns det som att Crashdiet bara blir bättre och bättre för varje gång jag ser dem. Framförallt så växer ”nykomlingen” Gabriel Keyes för varje spelning. Därför är det extra kul att se att han briljerar även ikväll på hemmaplan. Resten av bandet levererar som alltid en grymt stabil bakgrund och tillsammans får de ”In The Maze”, ”Queen Obscene” och ”Chemical” att lyfta till kioskvältare av magnitud.
Dock har jag lite svårt för den akustiska covern på ”I remember you” som Gabriel framför ensam när halva konserten har passerat. Jag förstår att syftet är att visa upp sångarens ypperliga register men det blir mestadels ett försök att plocka billiga poäng av publiken. Det är något som bandet verkligen inte behöver, för publiken har ätit ur deras hand från första början och har man den högoktaniga låtskatt som bandet har så behöver man inte hjälp utifrån, även om den kommer från Sebastian Bach.
Konsertens avslutande del är dock precis så bra att stycket innan snart är bortglömt, för det går inte att värja sig mot låtar som ”Breaking the Chainz” och avslutande ”Generation Wild” som får publiken att slängas tillbaka till sleazens guldålder. Crashdiet må vara ett band som många kanske ser på lite nostalgiskt och tänker tillbaka till bandets eminenta debutplatta, men faktum är att Crashdiet live anno 2020 är den bästa versionen av bandet sedan Dave Lepard styrde skutan 2006.
Betyg: 4/5
H.E.A.T
Efter förra skivan ”Into The Great Unknown” som nog får ses som en vattendelare för fansen och något som kanske inte gick precis som bandet hoppades, så är det inga tvivel om att det är en enad fanskara och för den delen kritikerkår som fullkomligt älskar Heats nya skiva ”II”. Jag har nästan inte lyssnat på något annat sedan skivan släpptes för en vecka sedan och att döma av den närmast elektriska stämningen som råder under introt ”The Heat is On” så är jag inte ensam.
Som skjutna ur en kanon smäller Heat igång konserten med ”One By One”, ”Rock Your Body” och ”Dangerous Ground” som är så bra att jag inte kan låta bli att tänka ”Pang där klev Sveriges bästa band på scen och lirar brallorna av konkurrenterna”. För de har verkligen allt i konsertens första 30 minuter. Erik Grönwall sjunger lika bra som han alltid gjort och svassar runt på scen med sånt självförtroende att han nästan flyter fram över scengolvet. Dock är han lite återhållsam inledningsvis, han har ju inte bar överkropp förrens tredje låten!
Om Erik är bandets självklara stjärna så betyder inte det att resten av bandet är sämre. Dave Dalone briljerar i kvällens stora överraskning ”In and Out of Trouble” och Jona Tees (för kvällen döpt Jona Corona på grund av feber) mäktiga keyboardmattor får nya ”Come Clean” att sitta som en karatespark i solarplexus.
Men trots att bandet i själva prestationerna inte går att klandra för något så önskar jag att de skulle våga lite mer. För hur bra låtar som ”Breaking The Silence” och ”A Shout of Redemption” ändå är, så kan jag önska att de skulle våga byta ut dem mot lite mindre luftade låtar. Vi får till exempel inte ett enda spår från bandets fantastiska debut och uppföljaren ”Freedom Rock” representeras endast med ständiga livelåten ”Beg, Beg, Beg”. Heat hade lätt kunnat kosta på sig att gräva lite i låtskatten en kväll som denna, för publiken som är här ikväll hade lapat i sig allt med hull och hår oavsett om de spelat ”It’s all about Tonight” eller ”Danger Road”.
Men det till trots så är Heat när de når de toppar som de gör under konsertens inledning, Sveriges bästa live-band, det går liksom inte att komma fram till något annat. Och kanske är det bara jag som hade kanske önskat lite mer variation. För resten av det sprängfyllda Klubben verkar mer än nöjda med bandets första headlinespelning i hemstaden på flera år.
Betyg: 4/5
