NYHETER
CD
BÖCKER
SKÄRSELDEN

Liverecension: Avatarium – Nalen 2020-01-10

33 Shares

Det gamla nöjespalatset Nalen är en imponerande konsertlokal. Jag hoppas på att banden som ska spela här ikväll kan göra den pampiga scenen rättvisa. Det är Avatarium som är kvällens dragplåster och som support har dem med sig Prins Svart. Konserten livesänds under kvällen. Evenemanget är inte slutsålt och det märks på grund utav att det är rätt rymligt i lokalen. Det råder däremot en god stämning bland publikskaran som känns nästan kamratlig, bortsett från att två män intill mig klagar om att ”det finns så mycket småglin här inne”. Det förvånar mig då jag tycker snittåldern under taket är övre 30-40 årsåldern som männen själv tillhör.

Prins Svart drar igång strax efter 20.30. Det är luftigt framför scenen, men det finns eldiga fans som skriker låtönskningar och arriba lite här och var i skaran som gör att publiken inte känns alltför tråkig. De allra flesta är nog beredda att hålla med om att svensk publik är vansinnigt tråkig och immobil. Mats Levén som sjunger några låtar under kvällen istället för originalsångaren Stefan Berggren, ser ut som en mörk version av Robert Plant och har en vansinnigt charmig röst och uppfriskande energi. Han rör sig lekfullt över scenen under spelningens gång och bandet som helhet verkar bekväma med att spela tillsammans. Emellanåt tycker jag att de verkar lite väl inövade, det märks stundtals att olika bandmedlemmar väntar in att göra sina planerade moves. Prins Svart lyckas med att låta mer intressanta live än på inspelningar och gör en bra spelning. Det är i låten Maskinen som de når sitt kulmen och verkligen visar upp sitt bästa. Det smattrande trummandet är eggande och man vill inte att låten ska sluta. Fortsätter Prins Svart i de här spåren så går de en ljus framtid till mötes. När bandet sedan går av börjar publiken klappa igång inför en encore, men det hela dör ut pinsamt snabbt. Publiken verkar inte nog engagerad. Väldigt tråkigt att uppleva, men samtidigt får jag snart erfara att det är snabba byten mellan banden. Prins Svart är klara omkring 21-slaget och från 21.40 står de första medlemmarna från Avatarium redan på scenen.

Åh, Avatarium. Jag har tidigare bara lyssnat på deras senaste platta The Fire I Long For och känner inte till mycket mer än så. Jag är här för att jag vill höra hur det låter live, om sångerskan kan sjunga lika bra när det gäller som på inspelning. Jag blir inte besviken, faktum är att jag inte bara en utan flera gånger blir som golvad av resultatet. Bandet gör en teatralisk entré och tar med sig en mystik upp på scenen som de draperar sig med. Konstellationen känns självklar. Den lidelsefulle basisten Mats Rydström rör sig som ett fantasiväsen under konsertens gång och låter sina mörka basgångar studsa mellan stenväggarna. Keyboardisten Rickard Nilsson bränner av frenetiska keyboardkomp medan svetten droppar ur håret i de röda strålkastarna. Trummorna bakom vilka Andreas Habo Johansson är stationerad sitter som en smäck, gitarren Marcus Jidell håller i är både stabil ryggrad och helvetesskri emellanåt . Det som Mats Levén hade i energi har Jennie-Ann Smith i magnetism. Hon är fullständigt trollbindande och röstkontrollen är helt otrolig redan i öppningsspåret Voices. Nu märks det att publiken är engagerad på ett annat sätt och det blir snålare om utrymme vid scen. Sedan följer Rubicon, också den en pärla från det senaste albumet. Trummorna lägger ett grymt avslut på låten. Man behöver inte lyssna länge för att känna professionaliteten som genomsyrar hela framträdandet. Sångerskan pratar längre fram om en scenrädsla, något som känns helt absurt när publikkontakten är så bra. Allt eftersom kommer man att märka att bandet tonar ner mystiken och känns mer öppna och varma mot publiken.

Annons:


Avatarium, en självbetitlad låt jag inte hört innan, golvar mig totalt under spelningens gång. Jag har lyssnat på den efteråt men att höra den där och då på Nalen kommer jag nog aldrig att glömma. Blandningen mellan atmosfäriska, invaggande musikaliska landskap och pompösa kraftpådrag gör att jag fullständigt tappar hakan. Att vara 25 år och vara med om en av sina bästa konsertupplevelser är en berusande känsla. Jag är inte den enda. Massan har förvandlats till en masspsykos. Låten följs av en massa applåder och bandet går av för en stund för att snart återvända och köra det som känns som andra halvan av deras spelning. Den andra halvan känns inte lika flodvågskraftfull med sina akustiska inslag och längre solon. Lay Me Down blir höjdpunkten på den planhalvan.

Avatariums spelning på Nalen kändes som den självklara platsen att vara på just den här fredagskvällen den 10:e januari. Jag hoppas att de fortsätter turnera många år framöver och då gärna på större scener. Så många som möjligt borde exponeras för det här ståtliga doombandet, särskilt när de bevisligen gör sig bäst live. Spelningen som helhet får 4/5 i betyg. Var du som läser detta någon annanstans den här kvällen? Pfft, vilken nitlott du drog!

33 Shares

Relaterade artiklar

FILM
LIVE
Do NOT follow this link or you will be banned from the site!
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter

Rocknytt Logga 2019 heavy metal

Följ oss på Facebook!