Enligt mig är Operation: Mindcrime världens genom tiderna bästa skiva. Att jag med tanke på det aldrig hade sett Queensrÿche live förrän ikväll är smått pinsamt men ändå sant. Jag tycker även att Firewind är ett mycket bra band så att jag fick se även dem för första gången blev ett extra fint plus i kanten den här kvällen.
Grekiska Firewind och fantomgitarristen Gus G visar direkt var skåpet ska stå när de inleder med kanonlåten Ode to Leonidas från senaste plattan Immortals. Under de 45 minuters speltid de har att tillgå så levererar de en stabil samling powermetallåtar med grymma solon signerade Gus. I Mercenary Man har de en låt som i en rättvis värld skulle ha blivit en hit. Till höjdpunkterna hör även avslutande Falling to Pieces. Nu är inte Firewind enbart Gus G utan de har även Bob Katsionis i bandet. Han spelar gitarr men framförallt är han en makalöst bra keyboardist vilket han får visa några gånger under kvällen. Han lyckas med konststycket att spela gitarr och keyboard samtidigt vid ett tillfälle och det är första gången i alla fall jag ser någon lyckas med det. Sångaren Henning Basse gör en stabil insats även om sången, framförallt i början, låg lite lågt i mixen. Hörde folk klaga på att han inte hördes men så illa var det inte tyckte jag. Tyvärr spelades ingen låt från deras fantastiskt bra debutplatta Between Heaven and Hell men låtvalet var ändå klart godkänt.
Queensrÿche har som sagt släppt tidernas bästa skiva, låt vara med en annan sångare än de har nu men Todd LaTorre är en bättre Geoff Tate i dagsläget än vad Geoff Tate är själv så det gör mig ingenting. De inleder med Blood of the Levant från senaste skivan The Verdict och den funkar riktigt bra live. Därefter följer I am I som jag tycker är en riktigt dålig låt, liksom i princip hela Promise Land, och NM 156 som gör sig mycket bättre live än på skiva. Man the Machine kommer därefter och det blir sista nya låten innan vi tas med på en resa genom åtta gamla klassiker. Walk in the Shadows, Operation: Mindcrime, Queen of the Reich, Silent Lucidity, Jet City Woman, The Mission, Screaming in Digital och Take Hold of the Flame. Publikresponsen är genast mycket större och många sjunger med i stora delar av låtarna. Högst jubel genererar Operation: Mindcrime och Queen of the Reich. Bäst var nog låten som fick mig att få upp ögonen för banden en gång i forntiden: Take Hold of the Flame. Att äntligen få höra den låten gav mig gåshud.
Som extranummer kom först nya låten Light-Years och sedan följde Empire och avslutande Eyes of a Stranger som avslutade med att de spelade Anarchy-X vilket gjorde att man hoppades på Revolution Now men så blev tyvärr inte fallet. Queensrÿche anno 2019 är ett vitalt och tight liveband med två av de gamla originalmedlemmarna kvar, basisten Eddie Jackson och gitarristen Michael Wilton. Det är framförallt kring Wilton och sångaren Todd LaTorre det mesta kretsar även om de övriga tre i bandet givetvis inte gör bort sig på något sätt. Jag är mer än nöjd att de spelar hårdrock igen och inte något konstig experimentell musik som de höll på under de sista skivorna med Tate. Världens en gång i tiden bästa band är fortfarande ett riktigt bra liveband.
Speltiden måste dock nämnas då den var alldeles för kort. Från det att Firewind gick på scenen till Queensrÿche gick av så gick det inte mer än 2½ timmar inklusive en 30 minuters paus mellan banden. Queensrÿche spelade lite drygt 1 timme och en kvart vilket jag kan tycka är minst en halvtimme för lite för ett band med den låtkatalog som de sitter på.
