Liverecension: Ritchie Blackmore’s Rainbow – Sweden Rock Festival 2019-06-08

566 Shares

Jag ska väl i ärlighetens namn erkänna att jag hade stora förväntningar över att äntligen få höra denna mästare inom klassisk hårdrock framföra sina alster. Samtidigt så hade jag ingen aning om hur dom andra musikerna skulle vara och därmed så sjönk förväntningar mer och ner till en förhoppning om att det kunde bli bra. På scen stod ett trumset utan podium, en gammal orgel och känslan över att få höra något helt annat än hårdrock kröp över mig. Farhågorna flög sin kos när Jens Johansson klev in på scenen och var vad egentligen oddsen på att Herr Blackmore skulle framföra något som inte var i allra högsta klass? När väl hela bandet med hans vackra Candice Night på körsång stod på scenen så klev Robin Hood ut, eller var det Blackmore som skulle ta fram lutan? En aningens trevande så hittade han riffen och drog igång med Spotlight Kid. Jag tror inte för en sekund att det var en tillfällighet att det var just den låten som fick inleda kvällens spelning. Spotlight Kid är med stora bokstäver, Ronnie Romero. Här har jag hyllat Steve Overland och Tommy Nilsson, men här var verkligen Sweden Rocks absolut bästa sångare i farten. Det Romero inte klarar av finns verkligen inte, när det gäller att kunna sjunga allt vad det gäller Deep Purple och Rainbow vilket jag kommer att återkomma till ett antal gånger i den här recensionen.

I Surrender, gjorde jag verkligen och Blackmore såg fortfarande trubbigt stel ut men Romero gjorde sitt för att verkligen täcka den enorma ytan på scenen. En dröm hade varit att få se Joe Lynn Turner framföra det hela, men det här var bättre än originalet och så skulle Romero fortsätta kvällen. För att för att vara på den säkra sidan att den svenska publiken skulle förstå så fick Jens Johansson på sitt speciella sätt presentera ett antal låtar. Man on the Silver Mountain, var rent episkt vacker och här någonstans så började Ritchie Blackmore tina upp lite, med både gitarrspel och lätt publikkontakt. Jens Johanssons orgelspel är i ren världsklass och behöver jag nämna att Romero matchade Dio, om än något snäpp efter.

Den här kvällen så bjöds det inte bara på Rainbow utan även smakprov från Deep Purple och Perfect Strangers lät väl inte perfekt från Blackmores sida men ”good enough” för att trollbinda publiken. När sedan Black Night pumpade igång, så imponerades man återigen av Romero. Här hade han avhandlat Joe Lynn Turner, Graham Bonnet, Dio och nu så fick vi höra Gillan i toppform.

Jag hade inte förväntat mig någon sprakande scenshow och coola poser från Blackmore, och musiken talade verkligen för sig själv. Stargazer framfördes på allra bästa sätt och förutom kören så sköttes kompet utmärkt av rutinerade basisten Bob Nouveau och ungtuppen på trummor David Keith. Något tjatiga men helt givna Long Live Rock’n’roll framfördes innan jag chockades helt när Burn drog igång. Har av någon anledning fått för mig att perioden med Coverdale/Hughes inte var något som Blackmore var så förtjust i men där hade man tydligen helt fel. Det var här som verkligen Romero slog knockout på mig, när han utan några som helst problem sjöng både Coverdales och Hughes sångslingor till en imponerande perfektion. Avslutande Smoke on the Water framfördes kanske inte med den största entusiasmen men Blackmore har ju vägrat att spela den förr i Sverige så vi tog tacksamt emot den.

Avslutningsvis så vill jag poängtera att jag recenserar hela Ritchie Blackmore’s Rainbow och inte bara Ritchie personligen som kanske inte var som i fornstora dagar men helt okej. Däremot som grupp så är jag mer än nöjd med framförandet och sådant ska premieras.

Betyg: 4/5
Bäst: Ronnie Romero, en sångare som vi förhoppningsvis kommer ha mycket glädje över i en lång tid framöver.

566 Shares

Relaterade artiklar

Sweden Rock Magazine
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter

Rocknytt Logga 2019

Följ oss på Facebook!

Rocknytt Topp 20 Pirate Rock

GÅ TILL OMRÖSTNINGEN