Först ut på Festival Stage på fredagen i den gassande solen är inga mindre än legenderna i Magnum. Bandet, som vid det här laget också är riktiga Sweden Rock veteraner, har lockat en stor skara besökare till festivalens största scen, och det finns väl få sätt som är lika bra att starta dagen med än en bärs och Magnums legendariska AoR.
Bandet sparkar igång med ”Wild Swan” och det låter ärligt talat inte speciellt bra. Bob Catley knackar betydligt på rösten och bandet känns som att de inte riktigt fått i första växeln än. Överlag tycker jag att det nya materialet som luftas i början av konserten känns lite gubbigt (vilket egentligen inte är så konstigt, de är ju inte så unga längre) och det blir en ganska ljummen inledning på bandets dryga timme. Men sen är det som att något händer, Bob viftar med handen och uttalar någon form av trollformel och bandet brakar in i underbara ”How Far Jerusalem” och det är nästan som att det är ett helt nytt band som står på scenen och Bob Catley har blivit 20 år yngre. Både hans röst blir bättre och han får igång publiken med minsta handviftning. Även resten av bandet får vad det verkar som en vitamininjektion och efterföljande ”Vigilante”, ”All Englands Eyes och ”Dont Wake The Lion” är melodisk rock när den är som allra bäst.
Kontentan av detta blir att Magnum borde gräva mer i sin fantastiska låtskatt och spela mer av det gamla. Jag saknar låtar som ”On A Storytellers Night”, och”Just Like An Arrow”. Det finns helt klart en plats för att lira de nyare låtarna, men på en sån här festivalspelning så gör det mer gott än ont att förlita sig på klassikerna.
Vilka: Magnum
Var: Festival Stage
Betyg: 3/5
Bäst: ”Vigilante”, ”All Englands Eyes”
