Liverecension: Def Leppard – Sweden Rock Festival 2019-06-06

768 Shares

Leoparderna från Stålstaden Sheffield är sedan 2006 en frekvent headliner på SRF. På skiva har Def Leppard varit tämligen ointressanta de senaste dryga 25 åren. Den 1991 hädangångne gitarristen Steve Clark hade ett stort inflytande över bandets sound och melodispråk och bandet har sedan den ikoniska gitarristens död aldrig lyckats återskapa magin som finns på de fem första skivorna.

Live är dock en helt annan femma då Def Leppard alltid har varit pålitliga leverantörer av en energifylld och hitspäckad show. Ikväll är inget undantag. 42 år in i karriären är Leppard fortfarande ett ständigt turnerande band där kvällens konsert faktiskt utgör turnépremiären för i år. Av detta märks intet. Det är ett ytterst väloljat maskineri som tar Festival stage i besittning. Showen är oerhört snygg. Bandet badar i neon och laser mest hela tiden och ljudet är fantastiskt, i alla fall där jag står. Det kommer dock till min kännedom att den djupa sub-basen är lite för framträdande på vissa platser. Inledningen med ”Rocket”, ”Animal” och ”Let it go” är inget annat än magisk! Det är ett smörgåsbord av hits som serveras kvällen igenom. Såväl ”Foolin’”, ”Lets get rocked” och ”Armageddon it” låter förbaskat bra!

Till skillnad från många andra band i samma generation är Def Leppard också mästare på att göra själfulla och lidelsefulla ballader. Både ”Love bites”, ”Hysteria” och ”When love and hate collide” luftas i klanderfria versioner. Akustiska ”Two steps behind” är förmodligen världens bästa lägereldsballad förflyttad till arenan. Trots formidabla versioner av dessa är det första MTV hiten ”Bringin on the heartbreak” som känns mest, och när instrumentala och ödesmättade Steve Clark anthemet ”switch 625” avlöser svider det ordentligt i ögonvrån.

Naturligtvis är allsången som mest närvarande i avslutande ärkeklassikerna, till lika brottarhitatna, ”Pour some sugar on me”, ”Rock of ages” och ”Photograph”. Setlistan är nästintill klanderfri. Det är egentligen bara lökiga ”Another one bites the dust” (Queen) pastischen ”Manimal” som känns en aning malplacerad. Den hade lätt kunnat ersättas med ”Billy’s got a gun”, ”Gods of war” eller varför inte ”Die hard the hunter”?Den framförs dock med en sådan självklar pondus, säkerhet och glimten i ögat att jag faktiskt ändå har överseende. Att dessutom Joe Elliot sjunger som en gud hela konserten igenom gör inte saken sämre. Det kan såklart bero på att rösten inte har hunnit bli turnétrött än. Tack Def Leppard för att ni återigen visar hur en arenashow ska genomföras. Detta är inget annat än ett mästarprov som ytterst få andra band idag kan mäta sig med!

Bäst: Omöjligt att välja.
Betyg:5/5

768 Shares

Relaterade artiklar

Sweden Rock Magazine
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter

Rocknytt Logga 2019

Följ oss på Facebook!

Rocknytt Topp 20 Pirate Rock

GÅ TILL OMRÖSTNINGEN