Joe Lynn Turner är en av vår tids största vokalister inom den klassiska hårdrocken med ikoniska band som Deep Purple, Rainbow och Yngwie J Malmsteen’s Rising force på meritlistan. Vi var många som blev rejält oroliga i fjol när Joe tvingades ställa in flera spelningar, bl a Sweden rock, pga hjärtproblem. Lyckligtvis repade han sig och nu är legendaren tillbaka för att förgylla kvällen på Sweden stage.
Konserten inleds med en liten passning till herr Blackmoore då bandet spelar ”Somewhere over the Rainbow”. Därefter följer vad man kan beskriva som ett litet pärlband av hits från Turners illustra karriär. Rainbowdängorna ”Death alley driver”, ”Power” och en själfull ”Street of dreams” rivs raskt av innan Yngwie Malmsteen’s rackabrakare ”Deja vu” tar vid. Här följer, förutom ett virtuost gitarrspel av Love Magnusson (Dynazty), ett längre soloparti med bl a inslag av Vivaldis fyra årstider.
Trots att den lilla mannen har den stora rösten i behåll känns första delen av konserten lite tillrättalagd. Framträdandet är ytterst kompetent och både Turners och bandets insatser är proffsiga ut i fingerspetsarna. Ändå vill varken publikfriare som ”I Surrender”, ”King of dreams” eller ”Can’t let you go” lyfta riktigt.
Först när vi närmar oss finalen börjar det släppa på riktigt. En inspirerad ”Spotlight kid” följs av en fantastisk version av
”Rising Force”. Gåshuden är ett faktum!
Avslutningen med obligatoriska Dio tributen ”Long live rock’n roll” är värdig komplett med allsång och trumsolo.
Innan kvällen är till ända får vi även en godkänd ”Jealous lover”. Sammanfattningsvis är det skönt att se att Joe har både hälsa och röst i behåll, men tyvärr lyfter det en liten aning sent.
