Steven Wilson, kungen av progressiv rock vid vägskälet

Lördagen den 23:e februari intog prog-ikonen Steven Wilson Stockholm och Waterfront, för en andra Sverigespelning under den turné som avslutades en vecka senare. Under den drygt årslånga turné som följt upp den uppmärksammade och hyllade plattan To the Bone har bandet hunnit med inte mindre än 145 shower.

Steven Wilson blev först känd som frontmannen till det experimentella prog-bandet Porcupine Tree, men han har även gjort sig ett namn inom prog-kretsar som producent och remixer för bl a Yes, King Crimson, Jethro Tull, Roxy Music och Opeth. Genom sitt hantverkskunnande och känsla för både musikaliska detaljer, dynamik och helhet har han på ett närmast oefterhärmligt sätt kunnat få de band han jobbat med att lyfta både ljudmässigt och musikaliskt. Utöver detta har han också skapat och varit del av olika egna bandkonstellationer, som No-Man, Blackfield och Bass Communion. Bredden är imponerande och under hans snart 30-åriga verksamhet som musiker och producent har han utforskat ett aktningsvärt vidsträckt musikaliskt territorium, från electronica, ambient, jazz, rock, drone, trip hop och hårdrock. Hans mer kommersiella genombrott kom dock som soloartist, med plattan The Raven that Refused to Sing and Other Stories, från 2013, tre år efter upplösningen (eller ajourneringen) av Porcupine Tree, efter den sista turnén med det bandet, The Incident, 2009-2010.

Den nu avslutade turnén är Steven Wilsons fjärde i ordningen, sedan pausen från Porcupine Tree, en paus som nu närmast har cementerats som ett totalt brott, i och med framgången med soloprojektet. Det är en på många sätt radikalt transformerad artist som idag framträder för den svenska publiken: från den lite nervösa och kartiga artist som stod på scenen på Göta källare för snart sju år sedan till den mer världsvane, självsäkre och utstuderat stylade artist som står på scenen på Waterfront.



Innan bandet kommer ut på scenen visas Truth, en inledningsvis ljus och rogivande film, bestående av en serie bilder, som verkar hämtade från nyhetsreportage. Under bilderna projiceras passande bildtexter, bl a Science, Fact, News, Compassion, Happiness och Death. Musiken är ombonat hemtrevlig och tar oss tillbaka till ett glatt, optimistiskt och framåtblickande 20-tal. Bilderna repeteras och följer varandra i en allt snabbare takt och den inledande synkroniseringen mellan bild och text upphör, medan musiken efterhand överröstas och till slut helt och hållet dränks av en spöklik, förebådande mörk ljudmatta. Referenserna tar oss på ett Orwellskt vis in i en värld av simulacra, fake news och galenskap, där ”krig är fred, frihet är slaveri, okunnighet är styrka”. Det initiala intrycket av den glada, struttande, tjugotals-musiken, utbyts till en känsla av ett nära förestående fall ner i ett kaotiskt och apokalyptisk 30-tal, med en tydlig anspelning även till dagens världspolitiska kontext.

Efter denna spöklika inledning kommer bandet in på scenen och vi får höra Steven Wilsons nakna och närmast övergivna röst framföra det olycksbådande budskapet om, och uppgivenhet inför, mänsklighetens självdestruktivitet i den avskalade Nowhere Now:

We had every chance
But we never learn
We just make it worse
What we don’t deserve…

Det är en mycket praktfull inledning på en föreställning som innehåller både stor och fantastisk musik och sociala och kulturella betraktelser. Inramningen är också på många sätt betecknande för Steven Wilson som artist: en artist som inte bara engagerar med sin färgsprakande, dynamiska, ibland närmast kvävande komplexa och fängslande musik, utan också genom ett socialt och kulturellt engagerande text- och bildspråk. Steven Wilsons konserter har alltid varit mer än bara musik. De har varit teatraliska framträdanden, där harmonier, text och bild vävs samman och skapar en multimodal samtidskommentar. De är aldrig rakt och omedelbart politiska, som Rage Against the Machine, men ändå angelägna genom betraktelser och kommentarer av människans utsatthet, ensamhet och galenskap, en ensamhet som S WILSON menar på ett paradoxalt sätt förenar oss och gör att vi kan känna ett slags gemenskap trots allt, som den 51-åriga ikonen många gånger har uttryckt i olika intervjuer.

Under den över tre timmar långa konserten tar sig Steven Wilson och hans band både genom olika musikaliska och textmässiga teman, hämtade från olika tidsskeden i artistens konstnärliga utveckling. Låtar från den senaste skivan varvas med låtar från alla soloskivor och även från tidiga Porcupine Tree. Bandet han har med sig, eller kanske snarare bakom sig – för det råder ingen tvekan om vem som är stjärnan i bandet – är imponerande begåvat: Nick Beggs på bas och Chapman Stick; Craig Blundell på trummor, Adam Holzman på klaviatur och Alex Hutchings på gitarr. De är alla ekvilibrister på sina instrument, vilket också musiken kräver: Steven Wilson är de små detaljernas mästare och som en modern Beethoven har han förmågan att ur till synes enkla teman skapa harmoniskt och rytmiskt utsökt komplexa och levande stycken. Detta blir tydligt t ex i framförandet av den jazziga och proggiga Vermillioncore, från mellanalbumet 4 ½. Den skenbart enkla, repetitiva basgången skulle falla platt om inte rytmsektionen med Craig Blundell och Nick Beggs framförde det på samma gång stabilt och lekfullt och därigenom skapa den rika plattform som ger resten av bandet möjlighet att blomma ut.

Konserten är tight, det omfattande och komplexa materialet är framfört på ett professionellt och levande sätt och med en stor säkerhet, lekfullhet och tyngd. På konserten möter vi ett av världens mest briljanta band, inte endast inom progressiv rock, utan över huvud taget. Steven Wilson är idag en världsartist av rang.

Det finns en stor rikedom i Steven Wilsons repertoar, en närmast outsinlig stor skattekista att ösa ur, som vid tidigare framträdanden enbart varit en styrka, men som här stundtals framstår som en börda. Till en del beror det på ett slags motsättning mellan den mer popinriktade musik som To the Bone innehåller och den tidigare musiken som har en större prägling av progressiv rock. Men det gäller också, och mer problematiskt, de mer bildliga aspekterna: Tidigare turnéer har varit mer sammanhållna i tematiken. Nu verkar det som att Steven Wilson vill plocka ut guldkorn ur sin historia och låtarna staplas på varandra. Repertoaren blir också mycket mångfacetterad, men också lite överhopad och stundtals ogenomtänkt. Bildspråket blir också lidande: det uppstår en fadd smak i munnen när den stiliserade siluetten av en kvinnlig dansare projiceras på ett skirt nät som fälls ned mellan bandet och publiken. När Steven Wilson första gången använde ett sådant nät var det för att förstärka budskapet i låten Index, den makabra berättelsen om en fjärilssamlare som blir besatt av en ung kvinna och överför sitt samlarintresse på henne, genom att droga och låsa in henne (från John Fowles’ bok The Collector). Denna video, skapad av konstnären Lasse Hoile, visas även ikväll och den iskalla upplevelsen av samlarobjekten i videon kvarstår.

Det närmast slentrianmässiga användandet av den kvinnliga dansaren är dock helt annorlunda: den skymmer och döljer, snarare än lyfter fram och fördjupar briljansen i musiken. Siluettdansaren kunde kanske ha en plats i skildringen av erotisk och emotionell besatthet i den suggestiva Song of I, men utöver den blir det tomt och närmast sexistiskt. Det blir extra tydligt i Vermillioncore, där det är totalt oförståeligt vad den dansande kvinnan har med musiken att göra. Projektionen blir enbart en barriär mellan det briljanta bandet och en frustrerad publik.

Steven Wilson är fortfarande på många sätt den okrönte progkungen, men han verkar befinna sig i en fas i sin karriär där han inte längre riktigt vet vad han ska göra med sin kreativitet eller vilken väg han ska gå. Han har förlorat lite av det spjuveraktiga, rasande och nyfikna momentum som präglade Insurgentes, den första soloplattan, där han för första gången – som han själv har uttryckt det –helt fritt fick improvisera och skapa utan några restriktioner från bandkonceptet Porcupine Tree.

Det var också hans kanske starkaste och mest personliga skiva, där en både brådmogen och lite nervöst omsorgsfull Steven Wilson fortfarande inte på något sätt hade drabbats av hybristendenser. Här lyssnade han fortfarande lyhört och lät sig inspireras och utmanas av andra stora musiker, som dem han plockade in under inspelningen, bl a Tony Levin från King Crimson och Jordan Rudess från Dream Theater och naturligtvis Gavin Harrison, den omsorgsfullt distinkta och musikaliskt breda trummis, som hade kommit in i Porcupine Tree och på många sätt både lyft och varit med om att definiera bandets sound på plattan In Absentia. På Insurgentes fanns han också med och tillhandahöll en stöttande ryggrad. Den kommersiella framgången verkar idag verkar ha gjort att Steven Wilson är mer självtillräcklig och inte känner sig behöva utmanas i sitt skapande.

Steven Wilson står därför på många sätt inför ett vägskäl, där han måste bestämma vad han vill vara: king of prog, eller en i mängden av popartister. På konserten blir inte den ABBA-inspirerade Permanating den hyllning till livet och glädjen som han närmast krampaktigt proklamerar inför publiken att den är, utan en låt som han verkar känna sig tvungen att spela, för att den på något sätt kanske varit med om att öppna för en större publik. De låtar som verkligen fungerar är de mer proggiga, rockiga och jazz-inspirerade låtarna: de låter bäst och har mest förtätad energi och det är också här alla i bandet utstrålar en verklig, oförfalskad spelglädje. Poplåtarna från den senaste skivan engagerar varken band eller publik.
En tråkig detalj är den lite märkliga mixningen, där basen är så dominerande att den dränker de andra instrumenten och där inte heller den ibland framträder annat än som ett muller. De briljanta musiker som han har bakom sig kommer inte heller till sin rätt, som Alex Hutchings, vars gitarr knappast hörs bakom basmullret. Volymen är också för stark, vilket är märkligt, med tanke på att Steven Wilson på många sätt står för en mycket detaljerad, tydligt uttänkt och välproducerad musik: Live blir det i alltför stor uträckning ett onyanserat dån.
Konsertens absoluta höjdpunkt är No Twilight Within the Courts of the Sun, en typisk Steven Wilson-låt, som fortfarande bär en del av karaktären från Porcupine Tree: en fantastiskt rik och dynamisk väv av energi och små intrikata detaljer runt ett enkelt tema och med inslag av både jazz, progressiv rock och hårdrock. Det var också den låt som inledde konserten i Göta källare. Den ännu inte riktigt fulländade form på vilket låten då framfördes med är nu borta: Rytmsektionen är mycket mer tydlig, trygg och stabil: inte minst Nick Beggs’ basspel utstrålar en lugnare säkerhet än tidigare och Craig Blundells trumspel är mindre slängigt och mer bestämt än den tidigare trummisen Marco Minnemans tolkning av studioalbumets fortfarande oöverträffade trumspel, som framfördes av Gavin Harrison. Under konserten på Waterfront är denna låt ett intensivt dynamiskt mästerverk och hela lokalen kokar av förtätad energi och glädje.
Konserten avslutas återigen med den numera klassiska The Raven that Refused to Sing. Det är en finstämd avslutning på en konsert som paradoxalt innehållit både stor och fantastisk musik, men också en frustration och känsla av trötthet och behov av reflektion och återsamlande. Det kanske är oundvikligt efter 145 shower, men tröttheten och mattheten framträder framförallt under pop-låtarna, vilket kanske också är en fingervisning om vad Steven Wilson egentligen borde koncentrera sin kraft på: att utforska de mer komplexa mötena mellan rock, prog och jazz. Det är där Steven Wilson har sin styrka. Och det är en verkligt stor styrka.

Steven Wilson – Stockholm Waterfront, Stockholm 2019-02-23

Setlist:

[Set 1:]
01. Nowhere Now
02. Pariah
03. Home Invasion
04. Regret #9
05. Don’t Hate Me
06. The Same Asylum as Before
07. Get All You Deserve
08. Ancestral

[Set 2:]
09. No Twilight Within the Courts of the Sun
10. Index
11. Permanating
12. Song of I
13. Lazarus
14. Detonation
15. Song of Unborn
16. Vermillioncore
17. Sleep Together

Extranummer:

17. Sentimental
18. The Sound of Muzak
19. The Raven That Refused to Sing

Pär Engholm

Pär Engholm

Skribent par.engholm(a)rocknytt.net

Relaterade artiklar

skogsröjet 2019
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter

Rocknytt Logga 2019

Följ oss på Facebook!

Rocknytt Topp 20 Pirate Rock

GÅ TILL OMRÖSTNINGEN