CD

One Desire kvällens höjdpunkt på Frontiers Rock Sweden

Lördagen den 13 oktober var det dags för den första upplagan av Frontiers Rock Sweden. Vad är då detta? Jo det är ett showcase där det italienska skivbolaget Frontiers visar upp några av sina kontrakterade artister. I det här fallet fyra svenska och två finska band.

Detta har tidigare hållits i Italien och USA och nu var det alltså dags för oss i Sverige att få ta del av detta upplägg. Jag var lite orolig i förväg för att det skulle bli rätt så liten publik men tji fick jag då kön utanför Fryshuset ringlade lång en bra stund innan dörrarna öppnades. Att endast ha 15 minuters marginal från att dörrarna öppnas till första bandet gick på scenen var alldeles för lite då många fortfarande stod i kö utanför arenan när det hela drog igång. Att evenemanget lockade publik från ett flertal länder stod klart redan innan jag kommit in då jag i kön stod inklämd mellan en grupp tyskar och en grupp danskar. Där var även folk från Japan, USA, Spanien, Finland, Schweiz mfl. Jag skulle uppskatta publiken till drygt 500 vilket känns helt ok i sammanhanget.

Banden då?



Band: Creye
Betyg: 3/5
Först ut var svenska nykomlingarna Creye som precis har släppt sin debutplatta. En platta som jag personligen tycker är riktigt bra så jag såg fram mot att få se dem spela live. Det märktes att det var ett relativt orutinerat band men på det stora hela gjorde de bra ifrån sig under den halvtimme de hade till förfogande. De spelade givetvis låtar från nämnda skiva där jag tycker skivans öppningslåt ”Holding On” var den stora höjdpunkten. Jag ser fram mot att följa bandet framöver då jag är övertygad om att de går en ljus framtid till mötes.

Band: State Of Salazar
Betyg: 2/5

Nästa band ut var State Of Salazar. State Of Salazar är ett band jag aldrig har fastnat för utan tycker låter rätt mjäkiga på skiva. Som i så många andra fall så visade de sig låta bättre live även om jag fortfarande inte riktigt har blivit frälst. Visst är de duktiga musiker vilket de visade upp under sina trettio minuter men som sagt. Det är något som gör att jag inte fastnar för dem. En låt som ”All the Way” tycker jag är riktigt tråkig på skiva men den var faktiskt mycket bra när den framfördes live. Även de nya låtarna från kommande skivan var bra så den kanske bli skivan som får mig att ändra åsikt om bandet.

Band: One Desire
Betyg: 5/5

One Desire var nästa band på scenen och att de var efterlängtade rådde det ingen som helst tvekan om. Utan konkurrens så var de kvällens kungar och hade ett enormt publikgensvar under sina trettio minuter. Sångaren och gitarristen Andre Linman gick runt med ett stort leende hela tiden och berömde publiken vid flera tillfällen. Han gick så långt att han sa att det var den överlägset bästa publik de någonsin hade uppträtt inför vilket kändes äkta och inte bara något han säger under varje konsert. Han uppmanade till och med publiken att kolla upp det på You Tube för det finns inga klipp där han sagt det förut. De spelade uteslutande låtar från sitt kritikerrosade debutalbum. Ett av de bästa album som släpptes 2017. När de öppnade med deras mest kända låt ”Hurt” hade de publiken med sig direkt och det var fullt ös hela vägen tills sista tonerna av den avslutande rökaren ”Buried Alive” klingade ut. Detta var utan tvekan kvällens höjdpunkt och jag vill verkligen se en längre spelning med dem.

Läs även:  Nordic Union - Second Coming

Band: Crazy Lixx
Betyg: 4/5

Crazy Lixx har varit med ett tag nu och det märks att det är ett gäng rutinerade herrar som har tagit över på scenen. De bjuder på 45 minuters rockshow med mestadels låtar från senaste plattan men även lite äldre låtar. Eftersom de faktiskt var den 13:e så passade det bra att ”Jasonmasken” från ”Fredagen den trettonde” plockades fram under kanonlåten ”XIII”. Den låten tillsammans med ”Wild Child” och ”Children of the Cross” var kvällens höjdpunkter. Danny Rexon är en riktigt bra frontman som lyckas få med sig publiken hela vägen genom konserten. Enligt min mening borde Crazy Lixx vara minst lika stora som Hardcore Superstar vilket de tyvärr inte har blivit av någon anledning jag inte kan förstå.

Band: The Dark Element
Betyg: 3/5

Näst sist ut var The Dark Element. Bandet med den forne Nightwishsångerskan bakom micken och gitarristen Jani Liimatainen från Cain’s Offering och ex-Sonata Arctica. Bandet har inte spelat mycket live men ändå blir detta den andra gången jag ser dem. Jämför man med spelningen på Sweden Rock så är detta betydligt bättre då framförallt Anette verkar mycket säkrare både på scenen och med låtarna. Till en början är publiken inte alls med på noterna men efter att Anette har påpekat att det är dags att vakna upp så tänder det till och publiken kommer igång. ”Halo” är en mycket bra låt men min absoluta favorit är ”The Ghost and the Reaper” som har en refräng som vägrar lämna skallen. De avslöjade även att en ny platta är på gång och den ska bli mycket spännande att få höra framöver. Jag tror att när de verkligen blivit ett band och inte bara ett studioprojekt så kan detta bli mycket bra.

Band: Eclipse:
Betyg: 3/5

Kvällens på förhand stora höjdpunkt var givetvis Eclipse och det märktes på publiken redan innan de ens gått upp på scenen. Det började riktigt bra med ”Vertigo” och det var fullt ös på både band och publik direkt och fortsatte så genom några låtar till. Tyvärr dog det helt för mig och många andra när det kom ett trumsolo följt av ett par akustiska låtar. För mig var det en enorm besvikelse när de spelade en akustisk version av ”Battlegrounds”. Detta är i mitt tycke deras bästa låt och jag hade verkligen sett fram mot att få höra den live igen och så kommer den i en akustik version. Ridå ner och de återhämtade sig aldrig riktigt efter det för mig. Avslutningen var givetvis riktigt bra där avslutande ”Runaways” alltid är en höjdare men som helhet blev det ett mindre magplask. Delvis kanske på de enormt höga förväntningar jag hade på bandet. Erik måste nämnas då han är en enorm publikdomptör och vet precis hur han ska få med sig publiken som är med på minsta lilla vink från honom.

Som helhet var det en riktigt bra kväll där jag egentligen bara har två invändningar. Den ena är den alldeles för korta tiden mellan att dörrarna öppnades och första bandet började spela. Den andra är att One Desire hade för kort speltid. Jag hoppas att detta gav mersmak för Frontiers och att det blir ett återkommande event under flera år framåt.

Skribent
mattias.hogstrom(a)rocknytt.net

Relaterade artiklar