Liverecension: Slade – Sweden Rock Festival 2018-06-09

Slade var det allra första riktiga band jag började lyssna på (jag räknar inte Herreys eller Carola). Det hade naturligtvis att göra med deras stora comeback 1983 då först Quiet Riot gör Cum On Feel the Noize till en världshit, och så när bandet själva släpper klassikern The Amazing Kamikaze Syndrome samma år, en alldeles makalös platta som innehåller brottarhitsen My Oh My och Run Runaway. Det är låtar som går varma i Svensk Radio 1983-84 och som överlever även efter det på bulliga runda bergsprängare och rosa Walkmans. Mina förväntningar är trots detta inte så höga. Jag har sett liveklipp med bandet, och har hört av vänner som har sett dem att de inte är i närheten så bra som med den klassiska lineupen då Noddy Holder var frontman i bandet. Men jag förväntar mig inte en spelning som lider såpass mycket brist på fokus och energi som den här spelningen tyvärr gör.

Men originalmedlemmen Dave Hill har definitivt en smittande charm, och är som väntat utspökad i en förfärlig klädsel. Han går skrattande ut på scen och vinkar iförd en silverfärgad åtsittande slags kostym som påminner något om en pyjamas. Tillsammans med trummisen Don Powell är han den enda originalmedlemmen i bandet, som bildades så långt tillbaka som 1969. Liverpoolsonen Mal McNulty på sång och gitarr har ett förflutet i bland annat Sweet, och basisten John Berry (före detta Mud) sköter också leadsången i några låtar – och det låter, för att vara fullkomligt ärlig, som ett coverband den mesta av tiden. Sånginsatsen är far far away från Noddy Holders explosiva urkraft. Och man fågar sig om detta verkligen är samma band som släppte klassikern Slade Alive!?

Ett band som inte gjort ett ordentligt studioalbum på över tjugo år kan inte annat än att betraktas som en nostalgiakt, men det verkar inte vara något som bekymrar Slade det allra minsta.
Dunderhits efter dunderhits från 70- och 8-talet radas upp, och bandet inleder lite stolpigt – men godkänt – med Gudby T’Jane, men därefter följer en saggig Take Me Bak ‘Ome som innehåller ett förfärligt gitarrsolo av silvermannen Hill, där han hinner med att slakta den mest uttjatade av alla uttjatade gitarriff: Smoke on the Water. Trummisen Don Powells gamla hit Look Wot You Dun låter bättre, men det är fortfarande en påtaglig brist på tempo. Det är lite som en förfest på folköl. Så håller det på. Det är väl egentligen bara i Bobbby Marchan-covern (mer känd med Little Richard) Get Down and Get With It som det börjar arta sig något.
Bandet tycks förlita sig väldigt mycket på publikens samarbetsvilja, och uppmanar lite väl mycket till allsång och handklapp.



Med de extrema framgångarna bandet har haft försäljningsmässigt så undrar jag varför inte något av pengarna investerats i en proffsigare show. De får såklart charmpoäng för stämningen och den uppsluppna stilen. Men det är ju samtidigt alldeles för plojigt och larvigt för att tas på fullt allvar.
Bästa låt i setet får nog ändå sägas vara Far Far Away, även om sången inte håller.
Sämst är utan tvekan den onödiga Arthur Crudup-covern My Baby Left Me som bandet gjorde bättre på Slade Alive, vol 2. Utöver det så är setlisten minst sagt urstark (se nedan), synd bara att framförandet hamnar på under godkänt.

Läs även:  One Desire kvällens höjdpunkt på Frontiers Rock Sweden

Setlist:
1 Gudby T’Jane
2 Take Me Bak ‘Ome
3 Lock Up Your Daughters
4 Look Wot You Dun
5 Everyday
6 Coz I Love You
7 Run Runaway
8 Far Far Away
9 My Baby Left Me (cover)
10 Mama Weer All Crazee Now
11 Get Down and Get With It (cover)
12 My Oh My
13 Cum On Feel the Noize

Skribent
niklas.webjorn(a)rocknytt.net

Relaterade artiklar