Body Count har renomé som en av de viktigaste rösterna inom metal. Deras texter kommenterar sociala orättvisor i hemlandet U.S.A., och vi bjuds på låtar från senaste plattan som är så starka textmässigt att det inte går att betvivla autenticiten.
Bandet har som väntat en väldigt aggressiv stil, och jag funderar lite på orden som en kompis yttrade under kvällen: “Man undrar ju lite vad de vill, de försöker få publiken med sig samtidigt som de ber den dra åt helvete.”
Nåja, det är väl kanske så det ska vara. Ice T skriker okvädningsord åt Sweden Rock-publiken och drar igång en grym version av Manslaughter från plattan med samma namn. Vi får också höra den gamla klassikern Drive By där Ice T berättar om en vän som tragiskt omkommer i en skjutning – och så får vi dessutom höra Copkiller, en låt de inte alltid spelar. Det är bitvis brist på sväng men så är det som om bandet får upp farten igen och hinner ikapp.
Jag undrar lite över varför det är så många människor på scen. Det står en biffig snubbe med ansiktsmask och spänner sig konserten igenom för att skapa en känsla av farligt hood i Blekinge. Hela spelningen genom känns det som att bandet försöker skrämma de töntiga svennarna en smula.
Folk sjunger med, de kan verligen de här låtarna utan innan, och spontana moshpitar pågår lite varstans, men det är inget som imponerar på Ice T. som kallar moshpitarna för något av det töntigaste han har skådat.
Efter There Goes the Neighbourhood bjuds vi på ett tråkigt trumsolo. Varför?
Folk öser på och kastar sig runt, men jag tycker väl inte att engagemanget från bandet är på topp exakt hela tiden. Men No Lives Matter från senaste styrkebeskedet Bloodlust är klart bäst på spelningen.
[yasr_overall_rating]
