Liverecension: Iron Maiden – Sweden Rock 2018-06-07

För 30 år sedan, september 1988, var den då 17-årige Mattias på sin första stora hårdrockskonsert. Banden som spelade var Iron Maiden med Helloween som förband. Mitt lilla 30-års jubileum firades lämpligt nog in med att båda banden spelade efter varandra på Sweden Rock under torsdagskvällen.

Detta blev femte gången jag såg Iron Maiden. Några låtar har de spelat samtliga gånger. Märkligt nog har jag prickat in The Evil That Men Do varje gång. Inför kvällens spelning hade jag, vilket förvånade mig själv, aldrig sett Aces High. Where Eagles Dare, Revelations och Flight of Icarus var också premiärer för mig.

Det märktes att Iron Maiden är världens just nu största hårdrocksband. Så här mycket folk har jag aldrig varit med om under en spelning på SRF. Om någon tycker att jag missat några detaljer i recensionen beror det i så fall helt enkelt på att jag inte såg just det. Det var inte direkt optimal sikt mot scenen.



Redan när introt Churchill’s Speech mullrar igång är publiken med på noterna. Aces High öppnar konserten med ett Spitfireplan hängande i luften över scenen. Scenbakgrunden ändras därefter och på förstår man utan att veta om setlisten i förväg, om man kan sitt Maiden, att Where Eagles Dare står på tur. 2 Minutes to Midnight kommer som nästa låt och därefter pratar Bruce med publiken enda gången under kvällen. I övrigt är det mest scream for me Sweden som gäller. Bakgrunden ändras hela tiden för att illustrera låtarna och setet är uppdelat i tre delar. Krig, religion och spirituella ting samt jävelskap och ondska. Under The Trooper dyker Eddie upp och Bruce fäktas med honom en stund innan han till slut skjuter honom i stället. Innan Revelations drar igång ändras scenen till att se ut som en kyrka. Riktigt maffigt ser det ut och pastor Bruce leder sina undersåtar med en järnhand. Han är en mästare på att hantera så här stora publikhav visar det sig gång efter annan. Det är trevligt att de spelar Flight of Icarus för första gången sedan 1986.

Läs även:  Bruce Dickinson återvänder till Sverige med sin spoken word-föreställning

I förhand har det uttryckts en oro för att Bruces röst inte ska hålla men det gör den verkligen. Han låter bättre än på flera år. Iron Maiden kom, sågs och segrade. Som helhet är det en mycket bra spelning med bra låtval och en publik som är med på noterna hela tiden. Inte ens uttjatade låtar som Fear of the Dark och Run to the Hills drar ned betyget. Under de två låtarna är allsången som mäktigast. Hur någon ska lyckas toppa detta under de två dagar som återstår har jag svårt att se. Publikmässigt kommer Iron Maiden att vara festivalens vinnare.


Betyg: 4/5
Bäst: Hallowed Be Thy Name är alltid bäst
Sämst: Alla som tycker det är en bra idé att sitta på någons axlar i publikhavet
Mest förvånande: Jag hörde inte någon ropa efter Run to the Hills förrän under Flight of Icarus

 

Skribent
mattias.hogstrom(a)rocknytt.net

Relaterade artiklar