ALLA NYHETER
CD
BÖCKER

Liverecension: Glenn Hughes – Sweden Rock Festival 2018-06-07

Glenn Hughes, denna fullständiga legend. Det finns så många skrönor och historier om hans liv att man nästan får tacka Gud för att Glenn hittade honom på ålderns höst, annars hade vi nog aldrig fått bevittna honom denna soliga torsdagseftermiddag. Denna gång är han här för att hylla sina Deep Purple år, de åren han egentligen har att tacka för merparten av sina framgångar, och med sig har han sitt eminenta soloband och framför allt sin gudabenådade röst.

För det är ju rösten som är det allra viktigaste med Glenn Hughes, rösten som fortfarande låter minst lika bra som den gjorde på “Stormbringer” från 1974, trots att resten av hans kropp är märkt av hans hårda leverne. Det är ovan nämnda titelspår, “Movin On” och snudd på magiska “Mistreated” som hans stämband kommer till sin fulla rätt, och man kan inte göra annat än att stå med hakan i backen och förundras hur fasen han klarar de där tonerna fortfarande, i sin ålder.

Dock så är det ju såklart så att Glenn vet om att han fortfarande kan ta de högsta tonerna med enkelhet, vilket gör att det blir lite för mycket falsettskrik. Det förstör liksom de stunderna då det passar perfekt med falsetten när han lägger in ett skrik var 20 sekund ungefär. Less is More, som uttrycket säger, även om jag gissar att både Glenn och Yngwie Malmsteen säger emot mig på den punkten.

Hedersomnämnande denna konsert måste ändå ges till gitarristen Sören Andersen, som alla gånger jag sett honom med Glenn alltid stjäl showen med sitt grymma lir, aldrig för mycket men alltid precis precis rätt.

Betyg: [yasr_overall_rating]
Bäst: “Mistreated” och “Burn”

RELATERADE ARTIKLAR
FILM
LIVE
Rocknytt

Tipsa oss om nyheter



ROCKNYTT_LOGGA_2022

SÖK PÅ ROCKNYTT

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER