CD

Liverecension: Rock City Stockholm Dag 2 2018-04-28

Dynazty
Först ut för undertecknad på dag två är Stockholmsbandet Dynazty som går på scen till en liten, men ganska entusiastisk publik. Bandet har under deras två senaste plattor frångått den mer sleaziga hårdrocken som deras första tre skivor bestod av, till att lira i det närmaste power metal med inslag av t.ex. Amaranthe. Detta är något som jag tycker har fungerat bättre och bättre för varje gång jag sett dem under de senaste åren. Dock så saknar man ändå några av de tidigare partyhöjarna, för även om bandets nyare skivor inte saknar starka refränger så har de en tendens att drunkna i samma nedstämda riffande och live kan det ibland vara svårt att skilja låtarna från varandra. Det till trots så bjuder Dynazty på en förvånansvärt bra spelning denna lördagseftermiddag och verkar vara rätt obekymrade över den lilla publiktillströmningen. Melloballaden ”This Is My Life” och avslutande ”The Titanic Mass”och ”Starlight” är konsertens höjdpunkter och bevisar att Dynazty är ett kanonband när de verkligen vill!

Betyg 3/5



House of Lords
Av konsertens öppningspår att döma, ”Come To My Kingdom” så verkar det som att amerikanska House of Lords fastnat i den där fällan som de flesta av de gamla 80-tals banden gör när de ska skapa ny musik. Att nämligen försöka ”tuffa” till sig och köra med nedstämda gitarrer och ett hårdare sound, något som typ endast Judas Priest lyckats med. Men det till trots så vänder konserten efter 3:e låten ”Go To Hell” och därifrån lyfter den sig till att vara riktigt njutbar och trevlig. Sångaren James Christian och hans mannar lyser av så mycket spelglädje och genuin tacksamhet att fortfarande kunna vara ute och lira att det är omöjligt att värja sig mot den och med de fortfarande väldigt starka spåren ”Can’t Find My Way Home” , ”Sahara” och hiten ”I Wanna Be Loved” så gör House Of Lords ett admirabelt jobb att elda upp publiken inför de lite större akterna kvällen har att bjuda på. 

Betyg: 3/5

Bonfire
Huruvida man fortfarande kan kalla Bonfire för ”Bonfire” kan man diskutera i stor mängd. Gitarristen Hans Zillers val att sparka alla resterande medlemmar och ersätta de med nya 2015 skapade minst sagt ett nytt kapitel för bandet och ska man döma av bandets nya skiva, där även konsertens öppningsspår ”Temple Of Lies” så är den nya inriktningen tysk power metal av klassiskt snitt. Det låter mer som Gamma Ray än klassiska Bonfire. De nya medlemmarna gör dock inget dåligt jobb alls, även om jag kan känna att jag saknar klassiska sångaren Claus Lessmanns karaktäristiska stämma. Den nya sångaren Alexx Stahl visserligen sjunger bra men låter väldigt anonym. Som så ofta är med dessa klassiska band så är det just klassikerna som funkar bäst och konserten lyfter när de går ifrån de nya låtarna och lirar melodiska hårdrocksgem som ”Sword And Stone”, ”American Nights” och ”Sweet Obsession”. Detta märks också på publiken som såklart också har väntat på dessa låtar. Även om lokalen aldrig är riktigt välfylld under kvällen så lyckas bandet få till bra allsång i avslutande ”Champion”. 

Betyg: 2/5

Läs även:  Liverecension: The Night Flight Orchestra - Kägelbanan, Stockholm 2018-11-08

Michael Schenker Fest
Så är det således dags för lördagens headline och detta är en riktig prestigebokning för arrangörerna, som lyckats få självaste Michael Schenker att göra sin första spelning i Skandinavien sedan Sweden Rock Festival 2016 just här på Annexet. Lokalen är så välfylld som den någonsin varit under helgen när den legendariske tysken sparkar igång konserten med ”Into The Arena”. Själva grejen med just projektet Michael Schenker Fest är ju att Michael tar med sig tre av de mest uppskattade MSG sångarna, som för kvällen är Gary Barden, Robin McAuley och Doogie White. De tre turas om att hantera sången under olika delar av kvällens konsert och här tycker jag att McAuley sköter sig bäst, då han inte ger sig på att försöka sjunga över sin förmåga utan gör det han kan och det med bravur. 

Det som ändå är roligast är att se Michael Schenker i så bra form och framförallt lira så grymt bra som han gör kvällen till ära. Genom åren har han ju som de flesta vet haft extrema problem med alkoholism och det är riktigt kul att se att han nuförtiden verkar sköta både sig själv och sitt gitarrspel utomordentligt. Konserten bjuder också på idel klassiker efter klassiker, där låtar som ”Bad Boys”, ”Cry For The Nations” och självklart UFO klassikerna ”Rock Bottom” och ”Doctor Doctor” sticker ut lite extra, där dessutom alla tre sångare delar på sången. Det som jag kan tycka drar ner betyget något är att låtarna går i ett lite för sakta tempo, de hade tjänat på att skruva upp tempot en aning för att på så sätt få lite fart både på konserten och publiken. Nu blir det, även om det är bra, lite såsigt ju längre konserten fortgår och man väntar nästan förgäves på att konserten ska lyfta riktigt ordentligt. Att även lira i 2 timmar och femton minuter är i det längsta laget även för de mest klassiska och rutinerade artisterna, något som egentligen borde bara lämnas till de allra största artisterna på stora arenor.

Betyg 3/5

Skribent
calle(a)rocknytt.net

Relaterade artiklar