www.rocknytt.net

Senaste nyheterna från rockvärlden

Liverecension: Testament + Annihilator + Vader, Örebro 2018-03-16

När Testament, mitt absoluta favoritband bland thrashbanden, kommer till Örebro vilket inte är längre bort än ett rejält stenkast från Eskilstuna så är det obligatorisk närvaro. Trots snöstorm på vägen dit och en lite längre promenad än vi tänkt oss genom ett kylslaget Örebro så var vi på plats i Conventum i god tid. Detta var mitt första besök i Conventum och jag gillade verkligen arenan. Något som en gammal man (46 år) uppskattar är gott om sittplatser vilket det fanns här så man hade möjlighet att innan det började samt mellan banden att sitta och vila ryggen.

Först ut var Vader vilket är ett band jag inte har någon som helst relation till. Någon gång ibland glimtar de till och är faktiskt riktigt bra men mestadels är det ett enda mangel som inte alls är min kopp med te. Låten Triumph of Death tyckte jag var riktigt bra men i övrigt var det inget för mig precis som jag visste redan på förhand.

Annihilator däremot är gamla favoriter och de gjorde en riktigt bra spelning. Jeff Waters var på ett strålande humör och for runt som en vettvilling på scenen. Han skämtade även friskt om bl.a. kanadensare och hur de framställs i South Park. Tyvärr hade de relativt kort speltid men de hann ändå med några gamla klassiker blandat med nya låtar. Höjdpunkten för mig var en blytung version av Set the World on Fire samt avslutande Phantasmagoria. Givetvis spelades även Alison Hell, låten de ”måste” spela men som Jeff är dödstrött på, och de gjorde en helt ok version med rejält med sånghjälp från publiken.



Dags för Testament och de hade publiken med sig redan från början i öppningslåten Brotherhood of teh Snake. Som låt tre och fyra spelades The Pale King följd av More Than Meets the Eye och då var publiken helvild och den efterföljande Centirues of Suffering blåstes igenom av bara farten. Testament har något andra thrashband saknar och det är gitarristen Alex Skolnick. Han fick visa upp sig i ett långt gitarrsolo och det funkade faktiskt helt ok. Electric Crown och Into the Pit höll publiken kvar i ett järngrepp och Chuck Billy visade ofta upp sig som en mycket bra luftgitarrist när han spelade på mickstativet. Tre låtar till följde och publiken var fortfarande ordentligt med på noterna men därefter visade bandet tyvärr upp hur man gör för att få en publik att tappa intresset. Dags för ett gitarrsolo till, Eric Peterson den här gången, följt av en låt som följdes av ett trumsolo. Efter trumsolot lirades First Strike Is Deadly och publiken vaknade upp lite för att direkt försättas i koma när det på den följde ett bassolo som övergick i den instrumentala Urotsukidoji. Så dödar man tyvärr effektivt den bra stämning som de hade lyckats bygga upp. Avslutningen med de fyra klassikerna Souls of Black, The New Order, Practice What You Preach och Over the Wall var ruggigt bra men publiken var inte längre riktigt med på noterna.  Jag saknade Alone in the Dark, en låt de alltid borde spela, men man kan ju inte få allt man önskar sig. De har ju trots allt rätt många låtar att välja mellan. Det hade dessutom öppnats ett stort hav i publiken där några ensamma stackare då och då försökte sig på en moshpit och det gjorde inte att stämningen blev bättre. När de väl spelades riktiga låtar var det 4+ i betyg men som helhet tack vare alla solon så blir det bara en trea i betyg.


ÄMNEN

annihilator | testament | vader

Relaterade artiklar

X