www.rocknytt.net

Senaste nyheterna från rockvärlden

Liverecension: The Night Flight Orchestra + Streamline, Sticky Fingers 2017-12-22

Plats:
Sticky Fingers, Göteborg
Publik:
Snudd på fullsatt, ca 350 pers
Bäst:
Streamline: Energin
The Night Flight Orchestra: Allt, precis allt
Sämst:
Streamline: Ljudet på sång och bakgrundssång funkade väl sådär.
The Night Flight Orchestra: Ljussättningen var ganska kass

Streamline

Har ni sett det där kända videoklippet med den övertända trummisen i ZZ-Topcoverbandet? Precis så galet energisk var Efraim Larsson där han satt och räckte ut tungan och kastade trumpinnar i luften under Streamlines uppvärmningsgig inför The Night Flight Orchestra. Streamline gjorde allt rätt när de skulle få igång publiken. Frontmannen Gabriel Lindmark hade järnhård koll på hur man bäst får igång en publik på ett sätt som känns 100% spontant. Det värsta som finns är ju annars de där påklistrade heja på-utfallen.

Bandet levererar ett lass rykande färsk hårdrock men som är stöpt enligt den gamla klassiska trygga modellen: Kött och potatis. (Eller Deep Purple och Whitesnake). Bandet har skitkul och det smittar av sig. Låtarna håller bra klass, men är inte perfekta. Men de framförs som om det gällde livet. Jag har sett betydligt större och ”bättre” band försöka ta sig upp ur ett slentrianmässigt och pliktskyldigt tomgångsharvande utan att lyckas. De borde gå i Streamlines rockskola och gå grundkurser i Publikkontakt och Frontmannaskap.

Ett av gigets höjdpunkter är Pay The Price som har ett funkigt sväng värdigt Glenn Hughes, kungen av gungande hårdrock. En annan höjdare är Blind som också är plattans starkaste spår. Detta är top notch Svensk hårdrock som den lät när Six Feet Under (nej för fan, det andra Six Feet Under) var inne. Det känns onekligen som att det finns hopp om svensk klassisk hårdrock. Nu behöver bandet bara slipa på låtmaterialet ett snäpp till inför nästa platta.

BETYG: 4/5

Setlist:
01. No Rest For the Vicar
02. Freerider
03. Get What’s Coming
04. Pay the Price
05. Talk it Out
06. Blind
07. Barely Runnin’
08. Save Me
09. Daddy, Brother, Lover, Little Boy (Mr. Big cover)


The Night Flight Orchestra

Det roliga är att precis innan kvällens spelningar så sitter vi ett gäng från Rocknytt på en restaurang och diskuterar ämnet betygsinflation, närmare bestämt det faktum att det är mycket viktigt att inte slösa med för höga betyg. I synnerhet gäller det naturligtvis femmor, då själva innebörden av en skiva som ett mästerverk, eller en spelning som en upplevelse utöver det vanliga är ytterst, ytterst sällsynt. Läsarnas förtroende för skribenten eller tidningen riskerar dessutom att urholkas om man fläskar på med femmor hit och dit, och ingen tar längre betygen på allvar. (Någon som känner till Ulf Lundell, Kent och Håkan Hellström?)

Med denna diskussion i bakhuvudet går jag alltså till Sticky Fingers för att uppleva årets i särklass bästa konsert. Och då har jag ändå sett några riktigt fantastiska spelningar i år, bland annat Aerosmiths närmast chockerande proffsiga spelning på SRF. Hur ska jag förklara storheten i The Night Flight Orchestras spelning så att ni som inte var där förstår? Jag vet inte ens om jag fixar det. Ni som var där vet.

Läs även:  The Night Flight Orchestra släpper nytt album och ger sig ut på turné

Tillbaka från ett segertåg i Europa, en inställd spelning (som denna ersätter) och med en skiva i bagaget som definitivt tillhör årets bästa albumsläpp så verkar bandet ha som mål att ha så kul som möjligt och att riva stället till spillror och damm. Resetemat, med allt som där tillhör av kitschiga fulgula kavajer, flygvärdinnor och mousserande cocktails är en konkretisering av vad det hela handlar om – En verklighetsflykt tillbaka till ett 80-tal som låter oss frossa i känslan av att befinna sig mitt i ett träningsmontage i valfri kämpa-för-att-vinna-film, eller att åka cab i solnedgången på Sunset Strip med palmerna som en siluettaffisch ovanför huvudena. Det är en annan verklighet, rotad i föreställningar och kitsch. Men det är ändå unikt. Dessutom är låtarna fantastiska.

Bandet låter betydligt ösigare och mer rock ‘n’ roll live än på skiva, det är en sak som är säker. Det fluffigare synthmolniga 80-talssoundet hamnar lite i bakgrunden. De inledande fyra låtarna Midnight Flyer, California Morning, Stiletto och Star of Rio vittnar alla om ett band som är hungrigt, på väg upp till toppen. Redan här kan bandet gå av scenen och tacka för sig, och ändå skulle de vara värda högsta betyg. Men dett är tydligen bara uppvärmingen.

Domino, Transatlantic Blues, Gemini… Ja, allt låter fullkomligt formidabelt. The Heather Reports från andra plattan Skyline Whispers är en på samma gång soulfull som proggig utflykt som för tankarna till det bästa som gjorts av tidiga Whitesnake, Rainbow, Glenn Hughes-erans Deep Purple och Eric Burdons War. Medan kapten Björn Strid ”Går och dricker grogg” får resten av bandet ett frispel av galaktiska proportioner och bjuder passagerarna på gnistrande gitarr- och keyboardsolon. Man blir helt matt av den energi som formligen sprakar i lokalen. Publiken är helt uppslukad av upplevelsen. Men även om det är urladdningarna och energin som genomsyrar allt ikväll, så är det ändå den underbart AOR-sliskiga Something Mysterious som dröjer sig kvar dagen efter. I näst sista extranumret Josephine skriker Björn Strid ”Det är sommarlov 1982!”. Och ett sommarlov 1982 är nog den bästa julklapp man kan få. Tack för årets spelning The Night Flight Orchestra. Jag är fortfarande helt golvad.

Kära Rocknyttläsare… håller ni inte med mig så var ni inte där, eller så var ni för fulla. Det här var en kväll långt, långt utöver det vanliga.

BETYG: 5/5

Setlist:
01. Midnight Flyer
02. California Morning
03. Stiletto
04. Star Of Rio
05. Domino
06. Transatlantic Blues
07. Montreal Midnight Supply
08. Something Mysterious
09. Sail On
10. Gemini
11. The Heather Reports

Extranummer:
12. Living For The Nighttime
13. Josephine
14. West Ruth Ave


ÄMNEN

streamline | the night flight orchestra

Relaterade artiklar

VECKANS TOPPNYHETER

VECKANS TOPPVIDEOS