Först ut för undertecknad denna upplaga av Bråvalla var inga mindre än det omåttligt populära Sabaton. Bandet har under åren inte bara blivit ett av de största hårdrocksbanden i Sverige, utan även ett riktigt affischnamn ute på de internationella scenerna. Som alltid när ett band blir visst stort tappar de såklart i cred och nog är den allmänna åsikten att det är ganska töntigt att lyssna på Sabaton, men istället för att omfamnas av svåra förståsigpåare som undertecknad visar det stora publikstödet på Bråvalla att bandet nu sållat sig till en sällsynt folkkär skara som inte behöver validering från någon skitnödig recensent.
Sabaton kickar igång med full fart redan från början med klassiska öppningsnumret “Ghost Division” och redan här är det hög energi samt bomber och granater som gäller. Joakim Brodén är tvivelsutan en skicklig frontman som ihärdigt springer från sida till sida för att verkligen använda sig av hela scenen och få med hela den stora publiken till att bli delaktig i bandets show. Detta ackompanjerat av pyroteknik som smäller av i nästan varje låt och det går snabbt att konstatera att Sabaton åtminstone kommer att bjuda på en show, oavsett vad en må tycka om musiken.
När det kommer till just det musikaliska är det främst de svenska låtarna från bandets “Carolus Rex”, som till exempel titelspåret, “Gott Mit Uns”, “Lejonet Från Norden” samt “En Livstid I Krig” som imponerar mest, där den sistnämnda bjuder på minst sagt majestätisk allsång. I tidigare nämnda “Gott Mit Uns” visar också nyförvärvet Tommy Johansson på gitarr (känd från “Swedish Hitz Goes Metal”) att han faktiskt är en bättre sångare än bandets frontman.
Bandet har en minst sagt uppsluppen jargong på scenen som jag ibland tycker tippar över och blir fjantig och en smula barnslig, men när Sabaton håller sig borta från buskisträsket i mellansnacken är det trots allt ett väldigt proffsigt framförande som levereras. När det kommer till det nyare materialet har jag väldigt svårt för låtar som “Winged Hussars” och “Shiroyama” som låter betydligt mer schlager än hårdrock. Även ljudbilden kan jag tycka är alldeles för snäll och elektronisk då gitarrerna alltför ofta drunknar i synthmattor som gör att tankarna snarare går till E-Type än Judas Priest eller Iron Maiden. När sedan finalnumret “To Hell And Back” avslutas med att färgglatt konfetti skjuts ut över publiken kan jag konstatera att Sabaton verkligen inte är något för mig varken musikaliskt eller estetiskt när det kommer till vilken bild en vill förmedla med sin konst, men samtidigt går det inte heller att ta ifrån bandet deras framgång och kompetens i rollen som lättsam och lättlyssnad underhållning.
Sabaton – Bråvalla 2017-06-28
[yasr_overall_rating]
