Park Sounds är en minifestival som arrangeras av musikföreningen”1934”. För er som kommer ihåg Popadelica så är det i princip samma gäng som ligger bakom den nya festivalen men under annat namn och lite annat upplägg. Namnet ”1934” kommer från den legendariska lokalen Teaterladans byggnadsår i Huskvarna Folkets Park. Det är också här som eventet gick av stapeln den 20 Maj. En musikfest där banden bytte av varandra på två scener och där utomhusscenen var omgjord till ett härligt barområde.
Ca 1200 personer hade letat sig hit den här kvällen och det var en salig blandning av folk, allt från hardcore Raised Fist-fans till mer avslappnade pophipsters. Sommaren valde ju att komma till Huskvarna just den här helgen och det bidrog till en mycket gemytlig och glad stämning. Trots den lockande kalla ölen i baren, var det bra tryck under akterna. Publiken var verkligen där för musikens skull. Artisterna var från blandade genres men fokus låg på rock/hårdrock med inslag av punk och synt samt med lite popigare band som uppvärmning. Av naturliga skäl kommer just den här artikeln endast beröra några av rockbandens insatser.
Totalt var det nio band på två scener som spelade under kvällen:
- Solen – Sverige
- Rome is not a Town – Sverige
- Sløtface – Norge
- Kvelertak – Norge
- Raised Fist – Sverige
- Sorority Noise – USA
- Jens Lekman – Sverige
- Rein – Sverige
- Johnossi – Sverige
[media-credit name=”Foto: Martin Pavicic” align=”aligncenter” width=”500″]
[/media-credit]
Rome is not a Town är ett band från Göteborg med en kaxig, snaggad tjej som vocalist. Punkigt och skränigt men med sköna melodiska slingor i botten. Man fick känslan av att de verkligen spelar för att de gillar det och det gjorde att även publiken hängde på bra.
För min personliga del var Sorority Noise kvällens mest positiva upplevelse. De gjorde en exklusiv Sverigespelning den här kvällen och den bokningen ledde faktiskt till att de också kommer att göra en hel Europaturné. Sorority Noise spelar en typ av indie rock där man kan hitta inslag från både Irland och Seattle. Detta gör dom aningen svårdefinierade men ger ett skönt sound som växlar mellan soft och hårt, ågot som tilltalar både ”traditionella” hårdrockare och de som föredrar mer åt Nirvanahållet. Helt klart ett band du ska kolla upp om du inte redan gjort det.
De bjöd på en jäkla energi på scen och både gitarristen och trummisen gick verkligen all in. Så till den milda grad att trumsetet gick sönder. Det här löste dock bandet snyggt och fortsatte improvisera under tiden att trummorna skruvades ihop igen. Sånt ger cred i min värld. Det hade varit lätt att ta en kort paus och då hade garanterat en del publik försvunnit ut till baren i stället.
Johnossi och Rein är också värda ett kort omnämnande. Johnossi för att de bjöd på kvällens bästa ljusshow och drog fullt hus i Teaterladan och Rein för att hon helt enkelt inte går att bortse ifrån. Hon är ju som en atombomb som går av varje gång hon beträder en scen. Ilsket och rakt på ett sätt som gör att de annars ofta ”städade” syntarna förvandlas till hoppande galningar. Hon är helt enkelt oemotståndlig.
Kvällens stora publikdragare var norska Kvelertak tillsammans med hårda Raised Fist. Det var mycket folk som kommit för just de här banden.
Kvelertak startades 2007 i Stavanger och har fått flera utmärkelser genom åren. De ska dessutom öppna för Metallica under höstens Europaturné. Sångaren med den karakteristiska ugglemasken (numera har den uppstoppade ugglan bytts ut till en mer subtil variant) skulle kanske inte uppskatta beskrivningen, men jo… han skriker mer än sjunger….. och många gillar det. Om man lyssnar på själva musiken så är den melodisk och genomarbetat. Vissa melodier för tankarna till 80-talsrock men där det har lagts på en betydande tyngd. De gör en riktigt bra spelning och bjuder på 100 % engagemang och jag kan förstå varför de har mycket fans.
[media-credit name=”Foto: Martin Pavicic” align=”aligncenter” width=”500″]
[/media-credit]
Raised Fist stod för det sena huvudnumret och fyllde Teaterladan till bristningsgränsen. De kommer från Luleå och brukar beskrivas som hardcore-punk vilket jag kan hålla med om är passande.
Det här är ett band som sannolikt aldrig gör en dålig spelning. Jag tror helt enkelt inte att de vet hur man gör….. En sådan total energiurladdning där alla rör sig över hela scenen och skapar en tajt publikkontakt. Förutom att musiken är en total käftsmäll så gör också sångaren Alexander ”Alle” Hagmans mellansnack att det luktar punk. Det är budskap som handlar om flyktingar, världsläget och öppenhet. Inte på något sentimentalt sätt utan mer som en utskällning. Som han säger ”världen är fucked up” och det får man väl tyvärr hålla med om. Musiken har alltid varit och kommer alltid att vara en kanal för känslor, även för vrede och frustration. Har man behov av att få ur sig den typen av energi kan jag varmt rekommendera att se Raised Fist live – de är bättre än alla psykologer tillsammans på anger management.
Sammanfattningsvis ger jag Park Sounds 4 stjärnor. Ett bra arrangemang med en line up som tilltalade en bred publik. Jag tror också att många gick därifrån med nya band på favoritlistan och det är väl lite det som är syftet med festivaler? Att både få se det man redan gillar och att få upptäcka band man inte visste att man gillade.
[custom-facebook-feed album=10154327151486008 albumcols=4 num=100 exclude=social,link,likebox]
[custom-facebook-feed album=10154327148701008 albumcols=4 num=100 exclude=social,link,likebox]
[custom-facebook-feed album=10154327145001008 albumcols=4 num=100 exclude=social,link,likebox]
[custom-facebook-feed album=10154327138581008 albumcols=4 num=100 exclude=social,link,likebox]
