Liverecension: Gojira – Münchenbryggeriet, Stockholm 2017-03-07

45 Shares

[media-credit name=”Foto: Anna Fabbri” align=”aligncenter” width=”500″]Gojira[/media-credit]

Av stämningen att döma är det fler på plats som är förväntansfulla på att få se bröderna Duplantier & co, det känns i luften på Münchenbryggeriet. Konserten inte är slutsåld men det känns fullsatt. Fransmännen brakar loss med “Only Pain” från senaste fullängdaren Magma. Ingen uppvärmning här inte, ångvälten åker fram från första sekund! Musiken slungas skoningslöst ut över publiken. Därefter framförs “The Heaviest Matter of the Universe” och “Silvera”. Musikernas energi är uppdragen till max och jag tvivlar inte en sekund på att frontmannen Joe Duplantier menar varenda ord han sjunger. Även om Gojiras musikaliska utveckling gått åt det mjukare hållet och med mer ren sång är det inget som märks live. Också de “lättare” låtarna framförs med oerhörd passionerad tyngd och får ett entusiastiskt publikmottagande.

Bandet tycker att de spelar i Sverige för sällan och publiken håller med. Valsången som inleder “Flying Whales” genererar spontanvrål från publiken, och nu blir det åka av! Allt är oerhört snyggt och genomtänkt. På storbildsskärmen bakom trumsetet projiceras filmklipp och mönster under flera av låtarna. Under övriga låtar fylls scenen med tjock rök. “The Cell” inleds med ett myller av dramatiska blixtar över en mörk himmel på skärmen, som sedan övergår till något som ser ut som celldelning. Sanslöst mäktigt och vackert! Gitarristen The Dragon Christian på vänsterflanken står och myser samtidigt som han är helt inne i musiken och slänger med håret.



Mastodontlåten, som textmässigt hintar om kundaliniresning, har ikväll döpts om av Joe till “Back Fucking Bone!” och utlöser en moshpit. En kontrast som på något vis känns fullt logisk. Som en len sorbet som renar smaklökarna mellan rätterna bjuds vi på en lila “Terra Inc.” som poetiskt illustreras av filmklipp på mäktiga mättade fjälltoppar, ur vilka rinnande trolska moln uppstår. Det hela blir nästan meditativt. Den lila färgslöjan övergår i mustigt orangea och vita ljuspelare och den som redan här listat ut att det är dags för “L´Enfant Sauvage” har helt rätt. Tyvärr framförs låten inte lika mästerligt som den förtjänar. Det hörs tydligt att Joe har problem med sången. Är medhörningen dålig eller har han en dålig röstdag? Han låter sliten, missar ord och vid ett tillfälle spricker rösten. Jag saknar hans karaktäristiska minspel med surmunnen och det obligatoriska pustandet och frustandet; som om han kommer explodera om inte den tunga musiken får pysa ut. Även under andra låtar är sången lite småtrött och oprecis, främst i rensången. Är det därför sången är en smula lågt mixad i ljudbilden? Eller för att detta bara är andra spelningen på turnén? Jag vet inte. Men för min del drar det ner helhetsupplevelsen en aning och när konserten är över gnager en lätt känsla av onöjdhet i kanterna. Främst för att jag av egen erfarenhet vet att de kan prestera ännu bättre.

“Shooting Star” blir kvällens höjdpunkt för mig. Fallande snöflingor i en sal av vita ljuskolonner som övergår till att bli en stjärnhimmel som avslutningsvis roterar bort i slow motion. Dynamiskt och perfekt framförd. Ljudet är rent och fylligt. Det visuella inslagens röda tråd är väderfenomen. Förutom åskoväder, snöfall och moln illustreras musiken med brinnande solar och flödande lava, samt några snuttar psykedeliska mönster och animerade tecknade motiv på storbildsskärmen.

Trumsolon blir ofta en given kisspaus, men inte när det gäller Mario Duplantier. Han är oerhört skicklig och en fröjd att se spela. Det är som han är skapad för att trumma och blir nästan en del av trumsetet. Övriga verkar hålla med för han belönas med uppriktiga applåder.

Sex låtar från Magma fick vi höra, blandat med äldre material. Gojira avslutar, så vitt jag vet, alltid sina spelningar med käftsmällen “Vacuity” från albumet The Way Of All Flesh. Så även denna kväll. Bortsett från röststrulet visar Gojira återigen att de är ett suveränt liveband som hittat sin grej och blivit bäst på just det. De är samspelta och intensiteten som uppstår live måste vara vad alla metalmusiker eftersträvar. Ska kvällens upplevelse sammanfattas med ett ord så blir det tveklöst: mäktigt!

Gojira – Münchenbryggeriet, Stockholm 2017-03-07

Publik: 1364, total publikkapacitet 1700
Betyg: 4 av 5
Bäst: The Shooting Star
Sämst: Att de inte spelade låten Magma samt att Joe´s röst inte var på topp.

Låtlista:
Only Pain
The Heaviest Matter of the Universe
Silvera
Stranded
Flying Whales
The Cell
Backbone
Terra Inc.
L´Enfant Sauvage
Trumsolo
The Shooting Star
Toxic Garbage Island
Pray
Gitarrsolo
Oroboros
Vacuity

Foto: Anna Fabbri
[custom-facebook-feed album=10154148911851008 albumcols=4 num=100 exclude=social,link,likebox]

45 Shares

Relaterade artiklar

Sweden Rock Magazine

Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter

Rocknytt Logga 2019

Följ oss på Facebook!