Liverecension: House Of Metal 2017 – Umeå Folkets Hus

242 Shares

För elfte gången ägde inomhusfestivalen House Of Metal rum i Umeå och Rocknytt var på plats för att bevaka och recensera.

 
Grave
2017-03-03
Betyg: 3/5
 
Första band ut för min del denna upplaga av House Of Metal var inga mindre än den rutinerade dödsmetallorkestern Grave. Från första ton märks det att det är ett proffsband vi har att göra med då det verkligen är fullt ställ redan i inledningen av spelningen och allt låter verkligen snortajt. Frontmannen Ola Lindgren gör ett bra jobb med att mana på publiken och det känns som att Grave behöver en föredömligt kort startsträcka för att komma igång. Det blandas friskt bland både bpm och låtmaterial, men det känns ganska uppenbart och tydligt att det är materialet från de tidigare plattorna i bandets karriär som går hem bäst hos publiken. Jag känner likadant där, för övrigt. Mot slutet av spelningen lämnar en hel del lokalen och när Grave kliver av scenen har publikhavet tunnats ut rejält. Trots fina insatser och ett gediget låtmaterial höjer sig Grave aldrig över vad jag tycker ska vara medel för ett band av deras kaliber, således stannar betyget på just ett medelbetyg trots en bra dag på jobbet.
Vintersorg
2017-03-03
Betyg: 5/5
 
En av de akter jag såg absolut mest fram emot inför årets House Of Metal var utan tvekan Vintersorg från Skellefteå. Då jag inte sett bandet live tidigare visste jag inte alls vad jag skulle förvänta mig, men jag kände väl ändå att oavsett kvalitet så är det ju ändå kultigt att se ett sådant klassiskt band. Till min stora förtjusning var all eventuell misstanke om bristande kvalitet som bortblåst redan efter första låten, då Vintersorg lät otroligt bra. Om inte detta var nog bjöd också frontmannen själv på en ypperlig sånginsats och en fullkomligt fjällmagisk låtlista. Eller vad säger ni om jag säger att det enbart spelades låtar från den legendariska debutplattan “Till Fjälls” från 1998 samt från den kommande “Till Fjälls, del 2”? Låtarna som spelades från den sistnämnda lät för övrigt oerhört lovande, precis som den för House Of Metal specialskrivna och ytterst exklusiva “Järnslottet”. Stämningen i lokalen kan endast beskrivas som elektrisk och det bjöds verkligen på pur magi. Trots att det i skrivande stund har gått ett par dygn och jag borde ha lugnat ner mig lite kan jag ännu nästan frammana den gåshud som infann sig under den mäktiga allsången på refrängen till “Asatider”. Festivalens bästa spelning.
Anthrax
2017-03-03
Betyg: 4/5
 
Sist ut för min del den första kvällen var festivalens tveklöst största dragplåster, nämligen det legendariska thrashbandet Anthrax, som är en del av genrens berömda “big four”. Kvällen till ära spelade bandet sin klassiska tredje skiva, “Among The Living” från 1987, från början till slut. Dylika tilltag kan ju visa sig vara både genidrag och misstag beroende på vilken skiva bandet väljer att spela och i Anthrax fall var det här enligt mig ett mycket bra val. Många skivor har ju sina toppar och dalar, men just “Among The Living” är ju en sådan sällsynt platta som har, som det brukar heta, “all killers, no fillers”. Kioskvältare som titelspåret, “Caught In A Mosh”, “I Am The Law”, “N.F.L.”, “Indians” och så vidare levereras med styrka och pondus av ett band som ser oförskämt vitala ut. Joey Belladonna och hans mannar tar verkligen över och utnyttjar varje centimeter av scenen som de fullblodsproffs de är, även om gitarristen Scott Ian ofta känns mer som en frontman än sångaren själv. När “Among The Living” bjuds vi på någon nyare låt där det känns som att den tidigare entusiastiska publiken tappar lite geist, men denna kommer snart tillbaka igen med klassikern “Madhouse”. Anthrax insats som band är egentligen klanderfri, men någon låt som inte känns hundra i jämförelse med de övriga klassikerna samt en lätt enerverande ljusshow med lite för mycket disco och alldeles för mycket motljus drar ner betyget en smula, trots detta stod Anthrax helt klart för en av de bättre spelningarna under House Of Metal.
Gloryhammer
2017-03-04
Betyg: 3/5
“- We are Gloryhammer from outer space and we sing songs about hammers”, proklamerar bandets sångare Thomas Winkler strax innan han börjar svinga en plasthammare inköpt på den lokala Butterick’s-butiken. Redan här hade det varit lätt att avfärda Gloryhammer helt, för detta är verkligen bland det lökigaste jag har sett på en scen. Charmen med Gloryhammer är dock att det framgår med en sådan önskvärd tydlighet att de mitt uppe i det ändå icke ironiska allvaret trots allt känns så fullständigt medvetna om hur töntiga de är, vilket gör det hela bra mycket mer uthärdligt. Det är galaktiska kaostrollkarlar, gobiln kings och fan och hans jävla moster och resultatet är faktiskt bitvis oerhört underhållande att titta på. Det är lika mycket ett spektakel som det är en spelning och den som blundar har nog inte lika stort utbyte av Gloryhammers uppenbarelse. Musikaliskt är det power metal enligt standardformulär 1A och de catchiga refrängerna samt tonartshöjningarna är garanterat mer närvarande på Idunteatern i Umeå än vad de är på den Melodifestival som pågår ganska exakt samtidigt som Gloryhammer står på scenen. Tidigare nämnda sångare är för övrigt en av festivalens hårdast arbetande frontmän då han far fram och tillbaka över scenen med ett yvigt och uttrycksfullt rörelsemönster som får tankarna att vandra till Bruce Dickinson i Iron Maiden eller Joakim Brodén i Sabaton. Detta idoga arbete lönar sig och den publikkontakt Gloryhammer bygger upp är minst sagt imponerande. Det är minst sagt fascinerande att beskåda Gloryhammer, men det är inte utan att jag funderar på huruvida det faktiskt är bra eller om jag bara är underhållen av allt som ständigt händer på scenen med allt från hammarsvingande till monsterslagsmål. Jag vet dock att jag hade en oerhört rolig timme och att jag lämnade lokalen med något så absurt som en låt om diaboliska enhörningar som invaderar Skottlands fjärde största stad på hjärnan, så uppenbarligen gjorde Gloryhammer någonting rätt. Distad schlager med en av de mest over the top scenshower jag har sett på länge. Imponerade ändå, på något vis.
Ereb Altor
2017-03-04
Betyg: 3/5
Efter Gloryhammer var det dags för betydligt mer allvarsamma tongångar i form av Ereb Altor från Gävle. Bildat 2003 av Mats och Ragnar från doombandet Isole ägnar sig Ereb Altor åt en stil där doom blandas med viking metal och inslag av den första vågens svartmetall. Det ändå varierade soundet och blandningen av stilar hålls ypperligt ihop av en solid grund bestående av en krossande tyngd av nordiskt vemod. Tankarna förs inte sällan till de mer episka inslagen hos Bathory och inte helt oväntat smyger sig även det legendariska bandet sig in i Ereb Altors låtlista. Det är välspelat och stämningsfullt till tusen, men trots att det är mycket folk i början av spelningen tappar bandet ändå lite i publikstöd, kanske är folket i för mycket partystämning för att till fullo kunna ta till sig Ereb Altors tungsinta toner, och likt Grave kvällen innan är det ganska glest mellan raderna när Ereb Altor avslutar en stabil spelning.
Wolf
2017-03-04
Betyg: 4/5
Ett av de mest rutinerade banden vi har i Sverige är utan tvekan Wolf från Örebro. Sedan debuten år 1999 har bandet flitigt levererat högklassig heavy metal både på skiva samt på livescener över hela världen. Jag har sett Wolf väldigt många gånger och vet deras fulla kapacitet, således har jag ribban tämligen högt och ändå blir jag faktiskt imponerad. Inte totalt golvad då jag trots alt sett bandet marginellt tajtare förut och hört sångaren Niklas Stålvind sjunga marginellt bättre, men ändock imponerad. Bara en sådan sak som den låtskatt Wolf byggt upp är det ju bara att lyfta på den imaginära hatten för. Monsterhits som “The Bite”, “Venom”, “I Will Kill Again”, “Voodoo”, “Hail Caesar”, “Evil Star”,  “Speed On”, “In The Shadow Of Steel”, “Skull Crusher”… Ja, listan kan göras lång gällande dängor som formligen avlöser varandra. Kombinera detta med ett ofantligt proffsigt band som vet precis hur de ska agera för att hålla publiken i ett järngrepp under hela spelningen och du har en minst sagt svårslagen kombination. Wolf är hårt, riffigt, melodiskt, pumpande, allsångsvänligt, svängigt och alldeles ypperligt på en lördagskväll oavsett om du befinner på lokal och ser bandet ifråga eller om du sitter hemma och inmundigar alkoholhaltiga drycker i mustiga vänners sällskap. När vargen kommer är det svårt att värja sig.
Asphyx
2017-03-04
Betyg: 4/5
 
Att House Of Metal vill avsluta årets festival med en fet jävla smäll känns tämligen uppenbart när det sista bandet ut är inga mindre än de holländska dödsmetallegendarerna i det brutaltunga Asphyx. Dessa riffkungar har hållit igång i mer än 25 år och med senaste given “Incoming Death” visar de med all önskvärd tydlighet att de inte har några planer på att trappa ner på tempot. Just tempot är ju för övrigt en aspekt att nämna med Asphyx. De är sällan det snabbaste och mest smattriga extremmetallbandet, snarare angränsar de ofta släpigt tunga tonerna åt doom. Tvivelsutan är de dock ett av världens hårdaste, mest brutala och fullkomligt krossande band och som den fantastiske sångaren och frontmannen Martin van Drunen själv också säger från scenen i Umeå så har de långsammaste stridsvagnarna alltid de tyngsta vapnen. Denna liknelse är minst sagt oerhört passande då Asphyx verkligen är som en pansardivision som krossar allt motstånd i sin väg när väggen av stenkrossarriff träffar lyssnaren som en dödens hammare i solar plexus. På tal om just dödshammare är “Deathhammer” från föregående skiva med samma namn en av höjdpunkterna denna kväll, likaså är låtar som “Wardroid” och “Forerunners Of The Apocalypse” från den monumentala senaste plattan och klassiker som “M/S Bismarck” samt den avslutande “Last One On Earth”. Asphyx är som ett övermänskligt monster som förgör och förtär lyssnaren och det är garanterat många som vaknade upp med ömma nackmuskler efter att ha bevittnat festivalens näst bästa spelning från dessa dödsdyrkare.
Det får avsluta mina upplevelser från årets House Of Metal och jag hoppas och tror att det blir ett återbesök även nästkommande år.



242 Shares
Proppen

Proppen

Skribent

Relaterade artiklar

Hittade inga inlägg.

Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter

Rocknytt Logga 2019

Följ oss på Facebook!