Liverecension: Black Christmass 2016 – Flygeln, Norrköping

108 Shares


För tredje året i rad arrangerades inomhusfestivalen Black Christmass i Norrköping och Rocknytt var på plats i form av Proppen (recensent) och Anna Fabbri (fotograf).

FREDAG

[media-credit name=”Foto: Anna Fabbri” align=”alignnone” width=”500″][/media-credit]

Rotting Christ 
 
Först ut för min del som precis kommit ner till Norrköping från de norrländska skogarna blev inga mindre än de grekiska extremmetallarna i Rotting Christ. Med kanonplattan “Rituals” i ryggen är det ett till tänderna taggat band som ställer sig på scenen och levererar något enormt. Trots sin relativt tidiga speltid har Rotting Christ lockat till sig en stor skara åhörare och den publikrespons konserten genererar är bland de främsta under årets Black Christmass. Bandet bjuder på en krossande tyngd och blixtrande riff när de med kirurgisk precision visar var det berömda skåpet ska stå. Det är främst i de i sammanhanget “långsammare” och mer mässande låtarna som Rotting Christ verkligen kommer till sin rätt och lyckas skapa en enorm stämning. Kombinera sedan detta med gitarrslingor i världsklass och en furiöst pumpande rytmsektion och du har receptet på en succéspelning. Efter konserten språkade jag med Mattias Eronn från lokala norrköpingslegenderna Plague Warhead som dock tyckte att spelningen var dålig för att det lät “för mycket sentida Dissection”, men då jag är en av få svartmetallare som vågar erkänna att jag faktiskt tycker om just sentida Dissection känns det kanske också rimligt att jag uppskattade detta element hos Rotting Christ. Som jag nämnde tidigare tycktes även majoriteten av publiken hålla med mig.
Betyg: 4/5
 

[media-credit name=”Foto: Anna Fabbri” align=”alignnone” width=”500″][/media-credit]



Primordial
 
Ett band vars storhet jag aldrig lyckats förstå mig på är irländska Primordial och tyvärr för alla er som tyckt att jag har varit dum i huvudet när jag gett bandet låga betyg tidigare i Rocknytt så ändrade inte spelningen på Black Christmass min uppfattning. Trots att frontmannen Alan Averill Nemtheanga är kompetent och energifylld samt besitter en bra sångröst räcker det verkligen inte hela vägen för min del. Resterande musikanter är tyvärr inte närmelsevis lika karismatiska och det är inte heller bandets musik. Jag personligen tycker att det mesta låter ganska likadant och låtarna flyter lätt ihop. Det är aldrig långsamt och tungt eller snabbt och hårt, det är hela tiden istället någon slags medelväg av såsig midtempomusik som aldrig kommer någonstans och där allt lämnas varken hackat eller malet. Till stor del tycker jag att Primordial är intetsägande musik framförd på ett ganska tråkigt sätt och med detta väljer jag också att officiellt ge upp när det kommer till att förstå vad det är alla ser och som uppenbarligen inte jag ser när det kommer till det här bandet. Halshugg mig om ni vill, men nu har jag iallafall gett det ett ärligt försök hela tre gånger och det står nu tämligen klart för mig att sagan om mig och Primordial inte kommer att få ett lyckligt slut. Inte på något vis en katastrofspelning dock och många i publiken verkar uppskatta framträdandet, men oj så urbota tråkigt jag tycker att det här är.
Betyg: 2/5

[media-credit name=”Foto: Anna Fabbri” align=”alignnone” width=”500″][/media-credit]

Bloodbath
 
Sist ut på fredagskvällen var de svenska dödsmetallegendarerna Bloodbath. När det kommer till det musikaliska framförandet finns det verkligen ingenting att klaga på när det kommer till det här bandet, då samtliga medlemmar minst sagt är oerhört kompetenta musiker. Inte heller går det att ha många synpunkter när det kommer till den dignande låtskatt bandet byggt upp under sin långa karriär. Det som dock går att anmärka på hos Bloodbath som liveband är dels att det ofta känns som att det blir lite stillastående och inte händer så mycket på scenen och även att nuvarande frontmannen Nick Holmes ger ett lite för snällt och artigt intryck och tycks sakna lite av den pondus som krävs för att kunna agera frontman i ett band av Bloodbaths dignitet, även om det inte går att klaga på hans vokala insats. Jobbet som sångare klarar alltså Holmes utmärkt, men jobbet som frontman och pådrivare kräver en del arbete innan det är på en acceptabel nivå. Låtmässigt bjuds vi på pärlor från i princip hela bandets diskografi, EPs inräknat, men det är inte förrän i näst sista numret “Eaten” som publiken verkligen kommer igång. Sammantaget bjuder kanske inte Bloodbath på någon spelning som kommer att gå till historien, men det är också värt att både nämna samt komma ihåg att det här är ett band med oerhört mycket kunnande och hög lägstanivå, så även om det finns saker att anmärka på går det inte att ta ifrån Bloodbath att de är ett genuint högklassigt band.
Betyg: 3/5
LÖRDAG
 

[media-credit name=”Foto: Anna Fabbri” align=”alignnone” width=”500″][/media-credit]

Vanhelgd
 
Först ut för undertecknad den andra och sista dagen av årets upplaga av Black Christmass var Vanhelgd från Mjölby, som kallades in i sista sekund som ersättare för avhoppade Horde Of Hel. Att bandet inte haft den förberedelse som kanske krävs innan det är dags att kliva upp på scenen och leverera märks inte för fem öre och den korta tid som gått mellan bokning och faktiskt framträdande verkar inte bekymra dessa herrar. Vanhelgd tar både scenen och publiken med storm och visar en enorm pondus från första stund och med oerhört stabila plattan “Temple Of Phobos” relativt färskt i ryggen tycks självförtroendet vara på topp. Material från denna blandas med “äldre” örhängen som “Dödens Maskätna Anlete” samt avslutande “Ett Liv I Träldom” och bandets korta speltid är över efter vad som känns alldeles för snabbt. En intensiv spelning från ett proffsigt Vanhelgd som visar att de vill komma tillbaka till Black Christmass i framtiden med en då längre speltid.
Betyg: 3/5

[media-credit name=”Foto: Anna Fabbri” align=”alignnone” width=”500″][/media-credit]

Nifelheim
 
Kvällens andra tillika festivalens andra ersättare, den här gången för Necrophagia, var inga mindre än världens hårdaste Nifelheim och personligen måste jag säga att båda ersättarna denna kväll var klara uppköp gentemot de band som bokats från början. Nifelheim överlag behöver antagligen ingen närmare presentation då deras legendstatus är så djupt cementerad som det är möjligt och likaså är deras rykte om sig att vara ett utomordentligt bra liveband. Kvällens spelning är inget undantag och från första till sista ton är det verkligen gasen i botten från Nifelheim både musikaliskt och framträdandemässigt. Denna högenergiska uppvisning ger även ett positivt gensvar hos publiken som ger Nifelheim det överlägset mest solklara bifall under festivalen och ibland känns det nästan som att publiken likt en ishockeyklack börjar skandera “Nifelheim” mellan i princip varje låt. Detta faller sig för övrigt helt naturligt när bandet, med nygamle batteristen Devastator bakom trummorna, river av brutalbra versioner av allt från solklara publikfavoriter som “Sodomizer”, “Storm Of The Reaper” och “Satanic Sacrifice” till mer obskyra nummer som “Sadistic Blood Massacre”. Nifelheim är verkligen ett band som går från klarhet till klarhet och kvällens uppvisning var inget undantag. Spelningen får ses som ett enda långt segertåg och denna triumf känns garanterat ännu ljuvligare av det faktum att detta faktiskt rörde sig om att bandet ersatte ett annat band.
Betyg: 4/5

[media-credit name=”Foto: Anna Fabbri” align=”alignnone” width=”500″][/media-credit]

1349
 
Det band som fick den otacksamma uppgiften att kliva på scenen efter Nifelheims uppvisning var norrmännen i 1349. Bandnamnet är hämtat från det år då pesten kom till Norge och tog död på två tredjedelar av landets befolkning. Brutalt och stämningsfullt bandnamn och likaså artar sig bandets spelning. Det höga energin från Nifelheim verkar ha smittat av sig och även hos 1349 tycks det vara fullt ös medvetslös som är parollen. Det som dock skiljer sig en aning från NIfelheim här är att jag personligen uppfattade den höga intensiteten som att det ibland kändes lite forcerat och att dynamiken kanske blev en aning lidande. Det är mäktigt med svartmetall i högt tempo, men blir det för mycket kan åtminstone jag uppleva det som lite avtrubbande och onyanserat i längden. När det kommer till den ytterst specifika subgenren smatterblackmetal är dock 1349 både denna afton och i övrigt ett högklassigt band och monstruösa stycken som “Sculptor Of Flesh” skojas inte bort. Det märks att vi har att göra med ett rutinerat och proffsigt band som verkligen gör sitt jobb och går in helhjärtat för att förmedla sitt aggressiva budskap och därför tycker jag lite synd om 1349 som tyvärr fick brottas med ljudproblem i form av en strulande gitarr under i princip hela spelningen, till exempel fick “Cauldron” framföras med bara bas, trummor och sång under i princip hela låten. Trots detta lämnade 1349 mig med ett positivt intryck denna första gång jag såg dem live.
Betyg: 3/5

[media-credit name=”Foto: Anna Fabbri” align=”alignnone” width=”500″][/media-credit]

Taake
 
Det som på förhand skulle bli den stora stunden för mig personligen under årets Black Christmass var tveklöst då jag äntligen skulle få se norska Taake live för första gången, efter att ha dyrkat bandet i åratal. Trots mina högt ställda förväntningar kan jag med både lättnad och glädje säga att alla mina förhoppningar infriades å det grövsta. Hela bandet bjuder på en enorm energi och är som en furiös naturkraft, både samspelt och kaosartad. Lägg då också till frontmannen och bandfadern Hoest som kvällen till ära tycks vara mer galen än vanligt och som helt klart är upprymd över det enorma publikstödet som enligt honom själv var det största bandet sett hittills i Sverige. Inte nog med detta, faktum är att Hoest faktiskt tillät sig vara ovanligt lättsam och humoristisk under vissa delar av konserten, som när han först fick den svenska publiken att bua åt Shining som Taake just varit på turné med för att sedan tillägna “Nordbundet” till “min brorsa Niklas (Kvarforth, reds anm.)” eller när han inför “Orm” gav en snabb genomgång av det norska folkets förkärlek till Carolas julskivor. Förutom denna enorma insats som frontman bjöd även Hoest och hans Taake på svartmetall som var brutal, stämningsfull, rå, kompromisslös, nyanserad och hänsynslös i alla aspekter. Låtar som “Umenneske”, “Hordalands Doedskvad”, “Du Ville Ville Vestland” samt avslutande “Fra Vadested Til Vaandesmed” är inget annat än en uppvisning i black metal. Festivalens bästa spelning och när jag hörde ett gäng killar säga att Taakes spelning var den bästa i Black Christmass historia kände jag mig onekligen benägen att hålla med.
Betyg: 5/5

[media-credit name=”Foto: Anna Fabbri” align=”alignnone” width=”500″][/media-credit]

Unleashed
 
Som ett välbehövligt avbrott mitt i all blixtrande svartmetall blev det således dags för det legendariska svenska dödsmetallbandet Unleashed, med den forne Nihilist-medlemmen Johnny Hedlund i spetsen. Den klassiskt svenska midtempodöds som gjort Sverige världskända som föregångsland inom den extrema hårdrocken får väl numer på något vis ses som extremmetallens motsvarighet till gubbrock och då vill jag poängtera att jag menar detta med största kärlek, respekt och värme. Unleashed levererar precis det som förväntas till punkt och pricka och runt om i publiken svängs det med nackar, slängs det med hår, stampas med gubbfötter samt nickas instämmande mellan besökarna när bandet bjuder på fläskigt gungiga riff. Ibland höjs dock tempot en aning och det blir lite mer aggressivt, men det är när Unleashed är mer tyngre och svängiga som de verkligen kommer till sin rätt. Tidigare nämnde frontman tycks vara på ett ypperligt humör och lyckas skapa en synnerligen god feststämning i lokalen, även om hans mellansnack tycktes vara gravt inspirerat av Jakob Eklund och dennes “Johan Falk”-filmer, då det till lite för stor del bestod av att säga “vad fan” i tid och otid. Det råder ingen tvekan om att Unleashed är proffs ut i fingerspetsarna och jag tror inte att någon i publiken känner sig besviken över den stabila dödsmetall som levererades. Jag hade dock gärna fått höra min personliga favoritlåt “The Longships Are Coming”, men trots brist på denna är jag övertygad om att Oden ändå var stolt över sina lärlingar denna afton.
Betyg: 3/5

[media-credit name=”Foto: Anna Fabbri” align=”alignnone” width=”500″][/media-credit]

Marduk
 
Sedvanlig avslutare på Black Christmass var som vanligt husbandet och hemmasönerna från Östergötland, nämligen Norrköpings stoltheter Marduk. Som har varit tradition under Black Christmass bjöd bandet även denna afton på en temaspelning och temat för denna kväll var att den första halvan av konserten bestod av att bandets fjärde fullängdare “Heaven Shall Burn… When We Are Gathered” framfördes i sin helhet. Även om det alltid är roligt och intressant att bevittna dylika specialspelningar kan jag dock känna att just den här skivan inte är bland mina personliga favoriter när det kommer till Marduk, även om den innehåller “Dracul Va Domni Din Nou In Transilvania” som är en av bandets bästa låtar enligt mig och som även var fantastisk denna afton. Trots att de Mardukskivor som är mer klassisk black metal enligt standardmått också är utomordentligt bra dröjde det några år innan jag tycker att bandet verkligen lyckades uppfylla sin fulla potential och det är under den andra halvan av kvällens spelning som jag anser att låtmaterialet fullt ut matchar framförandet. Det är välkänt sedan länge att Marduk förmodligen är några slags övermänniskor som är uppstigna till jorden ur helvetets eldar för att visa resten av världen hur fan det ska gå till när en spelar krigisk och blasfemisk svartmetall, så att själva framförandet var övermänskligt bra både attityd- och framförandemässigt känns som något jag knappt behöver poängtera. Det ska ni liksom redan veta. Dock måste jag premiera den väl sammansatta låtskatt som vrålas fram av en fåordig Mortuus. Den synnerligen effektivt avvägda setlistan består av allt från kortare och mer intensiva stycken som “Throne Of Rats” samt bandets “signaturmelodi” “Panzer Division Marduk” till blytunga och långsamma kolosser som “Temple Of Decay” och “Accuser/Opposer” där Marduk får hjälp av Primordials tidigare nämnde Alan Averill Nemtheanga. “Between The Wolf-Packs” och “The Blond Beast” från senaste given “Frontschwein” känns redan som väl inarbetade nummer och framförallt den sistnämnda har blivit en given publikfavorit med sitt dödsdiscosväng. När bandet sedan avslutar en fullständigt magisk andra halvlek av spelningen med klassikern “Wolves” råder det ingen tvivel om att Black Christmass, Norrköping, Sverige och världen tillhör Marduk.
Betyg: 4/5

108 Shares
Proppen

Proppen

Skribent

Relaterade artiklar

Hittade inga inlägg.

Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter

Rocknytt Topp 20 Pirate Rock

GÅ TILL OMRÖSTNINGEN

Rocknytt Logga 2019

Följ oss på Facebook!