[media-credit name=”Foto: Johan Carlén” align=”alignnone” width=”500″]
[/media-credit]
Att få se Avatar på hemmaplan var något av en tidig julklapp för mig, och att bandet är efterlängtat här i stan märktes redan vid biljettsläppet i juli. Konserten sålde slut på ungefär tre pikosekunder. När det sedan släpptes biljetter till en extraspelning gick de åt ungefär lika snabbt.
I samma ögonblick som jag trängde mig in i hettan på Sticky Fingers kändes det i hela kroppen hur mycket förväntan som låg i luften. När killarna i The Last Band, också från Göteborg, klev av scenen med bara överkroppar, drypande av svett var publiken rejält uppeggad, men sedan följde en evighetslång väntan. Till tonerna av ”Flottarkärlek”, ”Dans på Brännö Brygga”, ”Oh Boy, Oh Boy, Oh Boy” och gud vet allt jobbades det frenetiskt på scenen. Längst fram på scenen klädde man bland annat in ett cirkuspodium i ett skynke som hölls upp av magneter i två stativ. Det var helt uppenbart att det var där som Avatars säregne frontfigur Johannes Eckerström skulle dyka upp, men spänningen blev ju inte mindre för det.
Efter vad som maskerades som en teknisk härdsmälta tågade bandet högtidligt in på scenen, intog sina platser och drog igång ”For the Swarm”. Bakom en näst intill ogenomtränglig rökridå föll äntligen draperiet och avslöjade en orörlig sångare, fastfrusen mitt i en pose som Han Solo i sitt kolblock tills det var dags för musiken att kompletteras med sång. Den första strofen blev upptakten till en vansinnesresa som varade i nästan två timmar. Som en galen cirkusdirektör, besatt diktator eller kanske en muterad reinkarnation av Batmans ärkerival Jokern styrde han och ställde och dikterade kvällens regler. Han marscherade, viftade med sin käpp och fladdrade med den Gene Simmonslånga tungan. Han uppmanade oss att sjunga och vi sjöng. Han sa åt oss att klappa och vi klappade. Han beordrade oss att hoppa, och nog fan hoppade vi. Högt och intensivt. Om Johannes Eckerström hade varit aerobicsinstruktör på mitt lokala gym skulle jag vara i mitt livs form. Jag hade inte vågat annat.
Bandets eminenta gitarrister fick regelbundet posera på det runda podiet medan sångaren marscherade runt på scenen eller fyllde på med vätska ur den gamla hederliga bensindunken. Sådana detaljer kan lätt bli lite klyschiga, men vad dricker en manisk historieberättare om inte något högoktanigt genom en slang? (En pava absint får ju inte samma scenografiska effekt.) Även trumslagaren John Alfredsson fick sin tid i rampljuset. När övriga bandet tillfälligt frös till is passade han på att för en gångs skull få stå i centrum och ta emot publikens jubel.
Att spelningen startade med den mest frenetiska låten från årets konceptalbum Feathers & Flesh gjorde mig inget annat än lyrisk, men den första gången jag hörde låten, och hela albumet för den delen, undrade jag ärligt talat vad i h-vete bandet hade ätit för svampar. En fabel? Örnar och ugglor? Döende syrsor? Menade de allvar? När året nu ska summeras har albumet seglat upp till en ohotad förstaplats på min årsbästalista, och ”For the Swarm” toppar listan över årets bästa låtar. Så kan det gå.
Många av kvällens låtar kom givetvis från just Feathers & Flesh, men det blev även en sorts best of Black Waltz och Hail the Apocalypse. Allt från klädsel till scenografi andades varieté, cirkus, stumfilm och en smula Carl-Einar Häckner, även om det är oklart vad de knähöga röda strumporna med knätofsar symboliserade. En flört med det folkloristiska i fabeln kanske? Showen var regisserad in i minsta detalj, varje moment kändes utstuderat och de genomtänkta ljuseffekterna bidrog med en surrealistisk känsla. Dessutom är det alltid mäktigt när fyra personer headbangar med imponerande hårmanar i takt till dödsmangel. Kvällens mest udda numret var när Eckerström likt Lucia skred in på scenen i en omfångsrik, rosa clowndräkt och framförde den tragiska ”Fiddler´s Farewell”. En märklig upplevelse, men återigen är det Avatar vi har att göra med. Förvänta det oväntade. Allsångsvänliga upptempodängan ”Night Never Ending” kändes som en given avslutningslåt, men istället var det extranumret ”Tower” som fick runda av det hela.
2016 har bjudit på många häftiga konsertupplevelser, grymma band och proffsiga framträdanden. Avatar på Sticky Fingers var helt klart en av årets höjdpunkter, och jag gick hem i fredagsnatten med den där goa känslan av att ha fått vara med om något väldigt speciellt.
Avatar – Sticky Fingers
[yasr_overall_rating]
Band: Avatar
Datum: 2016-12-17
Plats: Sticky Fingers, Göteborg
Publik: Ca 400
Betyg: 5 av 5
Bäst: For the Swarm
Låtlistan
For the Swarm
House of Eternal Hunt
Hail the Apocalypse
Paint Me Red
Torn Apart
Bloody Angel
The Eagle Has Landed
When the Snow Lies Red
Tsar Bomba
Black Waltz
Black Waters
Vultures Fly
Murderer
Fiddler´s Farewell
Let It Burn
Smells Like a Freakshow
Night Never Ending
Tower
