Liverecension: Life of Agony – Sticky Fingers, Göteborg 2016-12-09

6 Shares

[media-credit name=”Foto: Anna Fabbri” align=”aligncenter” width=”500″][/media-credit]

Det var med lite extra förväntan jag begav mig till Sticky Fingers på fredagskvällen. New Yorkgänget Life of Agony var i stan, och det skulle förstås kunna vara spännande nog, men istället kretsade mina funderingar mest om kön. Frontmannens, för att vara exakt.

Först upp på Top Floor-scenen var dock tyska Pyogenesis, som bjöd på idel överraskningar. Det var ömsom trallpunk, ömsom death metal och otippade vändningar, lite som en modern chokladask där man förväntar sig en trillingnöt men upptäcker att den har ersatts av hallonlakrits. Det var aningen skramligt ibland men hela tiden underhållande. Stämningen byggdes upp efterhand, inte helt olikt ett after skiband, och till de sista låtarna blev det faktiskt lite allsång och klappande i händer.



När Life of Agony klev upp på scenen blev det ett rejält hopp ifrån pjäxdans till fartgrenen speedskiing. Gissningsvis hann det gå ungefär två sekunder av den inledande ”River Runs Red” innan den främre halvan av publiken flöt runt i cirklar över scengolvet. När bandet sedan eldade på med ”This Time” var lavinfaran ett faktum.

River Runs Red var kvällens mest spelade album med hela sju låtar av totalt 12. Det var just de punkigare inslagen med tunga riff och många tempoväxlingar som kittlade skönast i kistan, även om allsången lät lika passionerad i ”Other Side of The River” och ”Weeds”. Minst intressant känns faktiskt den lite väl lidelsefulla ”Dead Speak”, som var det enda smakprovet från det kommande albumet A Place Where There´s No More Pain.

Frontmannen då? Mina Caputo, formerly known as Keith, är numera ”a real life ladyboy”. Hon gjorde ingen hemlighet av sin omvandling utan svassade självsäkert runt på scenen i en grovstickad, sönderriven långkofta med full insyn. ”Did you jerk off to my bra last night?” frågade hon en kille som tydligen även hade besökt spelningen I Stockholm dagen innan. Även om hon både utmanade och retades var hon inte sen med att tacka för att all acceptans och allt förstående. Den feministiska framtoningen kändes nästan som en show i showen, och med tanke på att sångrösten fortfarande är intakt blev kontrasten enorm.

Minas utsvävningar var en stor del av behållningen den här regniga fredagkvällen. Mellansnacket lät spontant och en aning förvirrat (kanske hade hon varit på den där ganjan hon pratade om?). Hon kallade oss ständigt för sina ”Swedish fish”, som godiset, och kramades med die hard fansen längst fram. Till slut måste hon påminnas om att det började bli ont om tid, varpå hon svor över att behöva bli utkastad redan vid halv elva på grund av nåt jävla disko.

Det kändes därför väldigt passande att kvällen tillsammans med Life of Agony avslutades med låten ”Underground”. ”I can see we all agree. Unwilling to change for society. We´ll be who we want to be. We are the underground.”

Kudos, Mina.

Life Of Agony – Sticky Fingers, Göteborg 2016-12-09

Publik: Ca 170
Betyg: 4 av 5
Bäst: This Time

Låtlistan

River Runs Red
This Time
Other Side Of The River
Love to Let You Down
Method of Groove
Respect
Weeds
Lost at 22
Dead Speak
Through and Through
Bad Seed
Underground

[custom-facebook-feed album=10153913854221008 albumcols=4 num=100 exclude=social,link,likebox]

6 Shares

Relaterade artiklar

Hittade inga inlägg.

Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter

Rocknytt Logga 2019

Följ oss på Facebook!