[media-credit name=”Foto: Anna Fabbri” align=”aligncenter” width=”500″]
[/media-credit]
Armory
Hisingen-baserade Armory lirar stenhård speed metal i Agent Steels skola, men påminner även något om thrashbandet Hirax när de var som bäst – och allt bandet gör känns som en flashback till en tid då byxorna satt tajtare och brösthåren satt glesare, men där energin, styrkan och den ungdomliga uppriktigheten ingav respekt.
Det här bandet har anammat allt av det bästa från den gamla musiken vad gäller tvillinggitarrspel och falsettskrik, och lägger dessutom till krossande mangeltrummor med punksväng. Jag får in i helvete ont i öronen redan efter första låten, och i hårdrockssammanhang är det ett gott tecken.
Imagemässigt har de också anammat det bästa; Spinkiga ben i tajta skinnbrallor med vita tubsockor uppdragna över byxorna, gympadojor, skinnvästar, patronbälten, mustasher och långt stripigt hår – och V-gitarrer! I love it.
Men där vissa artister enbart anammar stil, så går Armory heljärtat in för allt på en gång. Och det går fort, in i helvete fort. Någon i publiken skriker på skoj “Spela fortare för fan!” och de gör de också. Sångaren “Konstapel P” har röstresurser som är imponerande, och när han går upp i de högsta registren i Alien Invansion och High Speed Death känns det som om året är 1987.
Tyvärr dränks mycket av det energiska framträdandet i ett slags burkigt brötigt missljud, och det är väl inte helt finstämt och tajt hela tiden, men detta band har en potential att ta sig långt. Det är en sak som är säker. Därför kanske mitt betyg kan kännas i snålaste laget, men precis som min Rocknyttkollega Henrik “Proppen” Fannkvist var inne på när han recenserade World Peace… Cosmic War så behövs det bara lite mer tid och arbete, sedan är framtiden (som ju är skivans tema) Armorys.
Betyg: 3/5
[media-credit name=”Foto: Millan Gradin” align=”aligncenter” width=”484″]
[/media-credit]
The Order of Israfel
Göteborgsbandet The Order of Israfel ligger mig lite extra varmt om hjärtat, då deras releasespelning för plattan Red Robes var den första konsert jag recenserade för Rocknytt, och skivan var dessutom en av de första skivor jag recenserade (betyg 4/5). Jag har lyssnat många gånger på Red Robes sedan dess och måste säga att det är en makalöst bra melodisk doomplatta som alla fans av genren måste kolla upp.
Jag var kanske lite petig i min förra liverecension, då jag anmärkte på trög och otajt inledning. Denna gång sitter i alla fall allt som det ska redan från första början. Det är uppenbart att det är ett band av doom-fullblodsproffs som står på scen. Sångaren Tom Sutton har ett förflutet i Church of Misery, basisten Patrik Andersson Winberg har spelat Doomdogs, gitarristen Staffan Björck var med i Wildebeest, och den tunga trummisen Hans Lilja har tidigare lirat i Lotus. Tyngd ja… Det är svintungt och samspelt, och Suttons och Björks sånginsatser är bättre synkade än sist jag såg dem.
Det händer inte så mycket på scen. Gubbsen står mest still, även om Andersson Winberg lattjar lite med basen och kliver upp med ena foten på stärkaren. Men – skitsama säger jag. De behöver inte showa. Musiken talar för sig själv.
I Von Sturmer (se videon!) briljerar både Sutton och Björck i snygga solon, och Wisdom (Se den videon också!) är överjävligt bra på alla sätt och vis.
Tyvärr är fyrtiofem minuter allt för lite tid för ett doomband av The Order of Israfels kaliber att visa vad de går för på scen. Det är inte många låtar vi får höra och jag blir lite besviken. Trots att bandet bara gjort två plattor så skulle de lätt kunna förlänga speltiden med fyrtiofem minuter till. Men det var en stark och grandios uppvisning så länge det varade.
Betyg: 4/5
Pentagram
Bobby Liebling, denne legend som alla väntat på ikväll, strider klockan 00:30 ut på scen i rosa brallor, högklackade boots, en skjorta som ser ut som en trasig tvångströja och mörk väst. Ena stunden juckar han mot publiken, stirrar folk i ögonen och gör vansinniga miner, i nästa stund greppar han mikrofonen och gör det han kan bäst. Han är lite rosslig i halsen, men ger ändå allt ikväll.
Där jag står (längst fram till vänster om scenen) är ljudet riktigt dåligt. Basen ligger så högt i systemet att den dränker precis allt annat. Sången hörs knappt alls. Men Bobby & co gör verkligen sitt bästa, även om Nina Simone-covern Don’t Let me Be Misunderstood bitvis låter riktigt illa. When the Screams Come lever upp till förväntningarna och Forever My Queen leder som väntat till hysteri, även om ljudet kunde varit bättre. Det är inte förrän efter en kort paus (där en medlem i turnésällskapet får tårta och publiken sjunger Happy Birthday) som ljudet blir något bättre, men ändå inte bra. Två låtar från senaste given Curious Volume får ett lite svalare gensvar av publiken som står och väntar på klassikerna, där det i ärlighetens namn saknas några pärlor. Vad hände till exempelmed Be Forewarned?
Basisten Greg Turley är hela tiden på strålande humör och tycks ha hur mycket energi som helst. Men det är trots allt trummisen Pete “Minnesota” Campbell som måste framhållas som kvällens mest svängiga snubbe.
I mitten av lokalen är ljudet är bra mycket bättre. Avslutande Last Days Here och 20 Buck Spin är något av det bästa jag sett på en scen 2016, och Victor Griffins insats på guran känns här och nu oöverträffbar.
Betyg: 4/5
