Whitesnake – Liverecension Gröna Lund 2016-08-01

233 Shares

[media-credit name=”Foto: Effie Trikili” align=”aligncenter” width=”500″]Whitesnake-500px-Hovet-Sthlm-13nov15[/media-credit]

Med en setlist som är identisk med spelningen i Furuviksparken i söndags bjuder David Coverdales Whitesnake Gröna Lundpubliken på allt annat än överraskningar.

Och det tycks vara en spelning som riktar sig mer till en entusiastisk och nostalgitörstande storpublik i alla möjliga åldrar (de som bara har 1987 och kanske en Greatest Hits hemma i samlingen) än till de verkliga konnässörerna.



Nåja, vi kan inte förvänta oss djupdykningar i Deep Purples låtskatt denna gången, det behovet tillfredsställdes under förra årets turné där Coverdale blickade tillbaka på sina år i Deep Purple med The Purple Tour. Nu är det Whitesnakes största hits som avverkas, och därför får vi mest låtar från och med mitten av 80-talet.

Jag har i denna sommar haft förmånen att se såväl Coverdales gamla bandkollegor i Deep Purple som ex-Purple kollegan Glenn Hughes, och sanningen är att Coverdale står sig riktigt hyfsat i konkurrensen med Deep Purple. Men till Glenn Hughes svindlande höjder når han inte.

Att Coverdale inte når upp till storhetstidens suveräna sång lyckas han maskera genom att ryta och gruffa sig igenom de flesta låtarna som en gammal bluesman, men i en låt som Love Ain’t No Stranger, som verkligen exponerar sången i förgrunden, hörs det väldigt tydligt att något har hänt. Kanske är det också därför vi inte får höra mer än en liten snutt av Ain’t No Love in the Heart of the City. Men Coverdale gör trots allt det bästa av vad han har, och det räcker ganska långt.

Min egentliga invändning mot kvällens spelning har inget med nostalgicirkusen eller bristande sångresurser att göra – nej, det handlar om tröttsamma solon. Vi får inte bara ett vanligt gammaldags gitarrsolo, utan dubbelgitarrsolon av Joel Hoekstra och Reb Beach på ett flertal olika gitarrer, och det bjuds på akustisk finstämdhet och bisarra skalövningar på lila glittrig gitarr. Vi får se gitarrposer som kunde vara hämtade från Gitarrposörbokens stora ABC. Michael Devin kör ett bassolo som låter som något annat instrument från en annan planet. Och ja, vi får naturligtvis ett trumsolo av den energiske Tommy Aldridge också. Frågan är vad Coverdale gör medan alla dessa solon pågår? Lever han upp till sin machoimage och lägrar groupies bakom scen, medan han drar i sig illegala substanser? Nej, mest sannolikt är nog att han får hals- och nackmassage medan han dricker en kopp té med honung i. För när han kommer tillbaka tycks rösten vederkvickt, och han lyckas hålla igång en stund till.

För att summera det hela så är det ett gäng klassiska låtar vi bjuds på, framförda av ett gäng dugliga musiker. Men spelningen är avklarad på en och en halv timma, och det känns faktiskt lite väl tunt på grund av att det är såpass många minuter som försvinner iväg i soloutflykter. Det hade varit roligare ifall Coverdale & Co. kunde bjuda på lite mer från tidiga Whitesnakealbum som Lovehunter och Ready An’ Willing. Men det kanske blir på en annan turné…

Whitesnake – Gröna Lund 2016-08-01

Bästa låt: Still of the Night
Betyg: 3/5

Setlist:

1. Bad Boys
2. Slide It In
3. Love Ain’t No Stranger
4. The Deeper the Love
5. Fool for Your Loving
6. Ain’t No Love in the Heart of the City / Judgement Day
7. Slow an’ Easy
8. Crying in the Rain
9. Is This Love
10. Give Me All Your Love
11. Here I Go Again
12. Still of the Night

233 Shares

Relaterade artiklar

Sweden Rock Magazine

Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter

Rocknytt Logga 2019

Följ oss på Facebook!